Skip to Content

warning: Invalid argument supplied for foreach() in /home/vackelsa/public_html/sites/all/modules/cck/content.module on line 1333.

Vådan av att ha ett uppdrag

Nyligen var jag på en sammankomst med ett av landets absolut minsta politiska partier.
Stämningen var god om än något förvirrad. Partiprogrammet var något diffust och partiorganisationen näst intill obefintlig. Mötets initiativtagare hade dock varit medlem i 30 år. Fast numera var han bara halvt medlem – Jag kände mig lite ledsen och illa berörd när några härom året blev uteslutna ur partiet så jag betalade bara in halva medlemsavgiften. Det blev 50 istället för 100 kronor, berättade partiveteranen. En kraftfull markering eller en stilla protest? Döm själva. Oavsett vilket så imponeras jag av människor som är orubbliga i sin övertygelse och som håller fast vid ett parti eller förening år efter år, även om de så småningom bara bli halvt medlemmar.

Just i dessa dagar håller jag på att intervjua diverse centerpartister inför den kommande extrastämman den 2 februari. Partiet ska då välja efterträdare till Annie Lööf och valberedningen har föreslagit Muharrem Demirok, en kandidat som lyfts fram som en enande kraft och en god kommunikatör.
Två misshandelsdomar ligger honom dock något i fatet, men eftersom det trots allt handlar om ungdomssynder begångna för mer än 20 år sedan lär han kunna väljas utan problem. Att bli synad i sömmarna ingår när man åtar sig offentliga uppdrag, särskilt som partiledare. Eftersom de flesta människor har minst ett lik i garderoben
kan det ibland bli jobbigt och pinsamt. Jag vågar inte ens tänka på vad de skulle kunna rota fram om mig om jag dumt nog hoppade på ett toppjobb eller offentligt ämbete – kanske att jag en gång blev nödig och pinkade i en grop vid ett vägbygge med utskällning av poliser som följd eller ännu värre – när jag inte hittade toaletten och pinkade i ett underjordiskt garage på en svartklubb och blev avstängd på livstid.
Båda händelserna är preskriberade men om någon letar tillräckligt hittar man kanske ett vittne som plötsligt minns allt klart och tydligt.
Idag är granskningen dessutom betydligt tuffare än tidigare. Skatteskulder och otrohetsaffärer rotas fram och publiceras utan pardon. Jag undrar hur den gamla vördade folkhemsledaren Per Albin Hansson (S) skulle ha klarat sig idag. Den ”offentliga hemligheten” om att han levde med två parallella familjer skulle knappast ha överlevt i dagens samhällsklimat.

Senare i veckan ska jag på en lokal förenings årliga sammankomst. Sedan nästan tio år tillbaka sitter jag nämligen med i styrelsen som sekreterare - en slags lokalpatriotisk plikt även om varken tid eller engagemang räcker till för att uträtta några stordåd. Jag avser dock att sitta kvar minst ett år till, därefter får vi se vad som händer. Ibland kan man liksom fastna i vissa uppdrag. För många år sedan på ett årsmöte meddelade dåvarande ordföranden i valberedningen att man föreslog omval för samtliga styrelseledamöter. Uppenbarligen hade
valberedningen inte full koll på berörda ledamöters status och någon viskade försynt – Herr O är död. Han avled i höstas. Valberedningen fick således blixtsammankallas och göra ett omtag som en följd av den dödligt allvarliga informationen. Själv nåddes jag då av den skrämmande insikten att man inte bara riskerat att väljas på livstid – vissa uppdrag tycks förfölja en ända in i döden!

DAVID FÄRDIGH

Julmusik från Europa i Country & Bluegrassanda i kyrkan Trettondagen

Välkomna till Väckelsångs Kyrka på Trettondagen 6 januari kl.18.00

Julmusik från Europa i Country & Bluegrassanda med
Jonzon & Wihlborg,
Frances Gill-flöjt,
Lukas Gunnarsson-percussion
& så Väckelsångskören med solister!

Andakt: Anne Gräns

& såklart får man sjunga med i julens psalmer!

inte tillgänglig

Vidunder, julgranar, jultomtar och trafikpoliser

Det var en mörk decemberkväll i skogen och jag fylldes plötsligt av isande skräck. Jag hade tagit mig en uppfriskande promenad på skogsstigen utanför Väckelsång. Lugnet vilade över nejderna och bakom molnen kunde man stundtals ana fullmånen. För övrigt härskade mörkret och det var när jag kommit in på den smalare och slingriga delen av skogsstigen som vidundret uppenbarade sig.
Cirka tio meter framför mig såg jag den resliga jätten. 2,5 meter lång, spretig i kroppskonstitutionen och med en hotfullt gungande gång. Ett monster? Ett förrymt jättedjur? Ett troll? Jag fylldes av isande skräck. Vidundret kom allt närmare.
Paralyserad av fasa gjorde jag mig redo att skrika. Sedan hörde jag ett mänskligt ljud – Vem där?
När en ljusstråle från månen trängde sig igenom molnen såg jag min kvartersgranne, bärande på en hög gran. I den sena timmen hade han gått ut i skogen för att olovandes norpa en präktig gran och skrämde på kuppen halvt ihjäl mig. Snälla, säg inget, vädjade kvartersgrannen. Jag lovade på hedersord och önskade honom en GOD JUL ute i mörkret.

Min brors glasögon försvann någon gång under julförberedelserna. Det orsakade stor irritation och ilska. Mina föräldrar klandrade honom för slarv medan han själv såg sig som ett offer för rackartyg. Jag påstods ha spelat honom ett fult spratt. Ett grundligt genomsökande av hemmet organiserades förgäves. Min bror fick finna sig i att fira jul utan glasögon.
Men vad hade egentligen hänt med glasögonen? Efter Trettonhelgen fick gåtan sin lösning. När julgranen skulle rensas på pynt och slängas ut så upptäcktes sanningen – glasögonen hängde på en grankvist. Det var du, sa min bror och pekade anklagande på mig. Men jag hade faktiskt inget minne av att jag placerat min brors glasögon i julgranen. Hade jag förträngt det av skam? Var jag faktiskt oskyldig? Eller var jag blind för mitt eget skämt?



I min barndom brukade alltid någon gå ut och köpa tidningen direkt efter Kalle Anka-programmet på Julafton. Strax därpå uppenbarade sig hux flux Jultomten. Någon i familjen eller släkten missade alltid Jultomten på grund av sitt intensivt pockande tidningsbehov. Hur det är idag vet jag inte riktigt. Vilka svepskäl används? Jag ska gå ut och ladda elbilen? Jag måste springa ner till butiken och köpa mer glögg? Eller - Jag måste gå och kolla elmätaren!!!

Sedan går det förstås att anlita en extern Jultomte. Genom åren har jag träffat på åtskilliga Tomte-konsulter. Det är ett beundransvärt hedersuppdrag. Jag har den största respekt för Tomteyrket som kräver social förmåga att hantera såväl virriga vuxna som griniga barn, en stor gnutta humor, en viss självdisciplin för att inte frestas av alltför många bjudgroggar och dessutom sinne för logistik och tidsberäkning. En av Växjös Tomtekonsulter stupade just på bristande tidsplanering. Varje år utökade han antalet Tomte-uppdrag och till sist kom kraschen. Redan innan Kalle Anka så låg han en timme efter i det uppgjorda schemat. I panik körde han i full Tomte-mundering och gasade på lite extra för att hinna ikapp. På Teleborgsvägen stoppade trafikpolisen honom. Han ombads blåsa i alkomätaren men bomullsskägget klibbade ohjälpligt fast i blåsröret. Krångel och ytterligare försening. Svett och förtvivlan bakom tomtemasken. Sedan ville de se körkortet. Han bad om att få slippa men
polisen var kallsinniga – Lagen gäller ALLA, till och med JULTOMTEN! Barnen väntar på mig, invände Jultomten vädjande varpå polisen replikerade – Mina barn väntar på mig också.

Till alla Väckelsångsbor och övriga önskar jag en härlig och fröjdefull – GOD JUL!!!

DAVID FÄRDIGH

Jakten på den perfekta berättelsen

Den perfekta berättelsen, finns den? Jag har många historier på lager men om jag skulle skriva en bok, vilket ämne skulle jag välja då?

Jag befinner mig på Kronobergs bokmässa och möter en strid ström av författare. Jag talar med dem, känner på deras böcker och hör dem berätta om hundar med övernaturliga förmågor, kvinnliga lastbilschaufförer i Gällivare, mordgåtor på Mallorca, småländska maträtter och ännu en lösning på Palmemordet. Jag slukar allt med hull och hår. Det är rena rama julafton. Jag älskar böcker och framför allt berättelser. På vägen ut säger en bekant – Du borde också skriva en bok! Om vad?, frågar jag. Du måste väl ha upplevt väldigt mycket, eller hur? Välj och vraka! Skriv om udda personligheter, politiska skandaler, Växjös sanna själ eller sökandet efter kärlek.

Ja, kärlek borde man kanske skriva om. Jag har åtminstone material som kunde räcka till en novellsamling. Kvinnor har serverat mig bra storys. En gång tog mig kärleken ända till Sri Lanka, en annan gång hamnade jag på Böda camping. En tredje gång svävade jag iväg och fick testa på healing. Titeln känns given - Galna kärleksresor. Men jag blir sittande, försjunken i minnen. Sedan ringer en kompis och föreslår en utekväll.

Du borde skriva om skandalernas Växjö, säger min kompis när de första groggarna slunkit ner senare på kvällen. Måhända ingen dum idé. Skandaler tilldrar sig alltid människors intresse och stoff finns det ju onekligen gott om. Som när Växjö Energi i början av 1980-talet blev blåsta på 40 000 kubikmeter olja genom skumma överenskommelser med den norska affärsmannen Finn Malmberg. Eller när det vid nästa samma tidpunkt avslöjades att det statligt ägda Växjöföretaget Telub i hemlighet utbildade den libyska diktatorn Gaddafis
soldater. Sedan kom historien om svindlarpredikanten John Tejpar som med välsmord mun och med Växjö som bas blåste människor på löpande band. Det blev stora löpsedlar i pressen.
Växjö var onekligen skandalernas stad. Men jag behöver i så fall ha med några nutida skandaler, säger jag till min kompis. Han funderar en stund och påtalar sedan att han tycker att det nya kommunhuset är en STOR skandal. Jag invänder att man kan ha åsikter om bygget men något bedrägeri är det knappast tal om. Därefter kommer min kompis med några mer vildsinta förslag som handlar om en glass-bedragare och en IT-svindlare, båda Växjöprofiler med påstådd böjlig moral. Men då måste jag nog gräva för att få fram mer handfasta bevis.
Man kan inte kalla människor svindlare hur som helst, påtalar jag och sväljer ytterligare en grogg. Min vän nickar och instämmer – Ut och gräv. Skandalerna väntar på dig!

Det är natt och kommunhuset tornar upp sig som en koloss över Växjö. Jag är på väg hem från krogen men har ännu inte lyckats snappa upp någon riktigt bra skandal. På Sandgärdsgatan möter jag en högljutt skrattande man. Där verkar finnas en bra story, tänker jag och frågar honom om vad som är så fantastiskt roligt. Men mannens ögon är hopplöst dimmiga och från munnen kommer bara ett gurglande läte kombinerat med hysteriska skrattsalvor. Berusad och skogstokig. Jag ger upp, går hem och skriver en krönika istället.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll