David, nu är det väl snart dags för vårbadet? Frågan som plötsligt slungas ut från en förbipasserande på Storgatan i Växjö är ett säkert vårtecken och fyller mig med glädje. Efter ett halvårs kämpande i mörker, kyla och allmänt vemod så finns nu ljuset och värmen inom räckhåll.
Men först ska jag ner i det kalla vattnet och rena själen.

Jag är överlag dålig på traditioner men det finns ett stort undantag – vårbadet! Varje långfredag sedan över 20 år tillbaka så har jag rusat ut från strandkanten, kastat mig ner i det isande sjövattnet och låtit vårskriket ljuda över nejderna.
Mestadels i Åsnen, någon gång i Helgasjön. Stundtals i hygglig vårvärme men minst lika många gånger i snålblåst med snöinslag och nollgradiga lufttemperaturer. Vissa år har rent av isen envist legat kvar och jag
har fått hugga upp en vak för att genomföra min heliga tradition.
Jag har övervunnit allt motstånd, uppfylld av längtan efter våren och vetskapen om att snart stundar ljusare och
varmare tider.

Exakt hur traditionen med vårbadet började är delvis höjt i dunkel. Men det var en synnerligen berusad afton då jag och mina vänner fick någon slags ingivelse. Alla i den stora skaran tyckte plötsligt att det var ett alldeles lysande förslag att doppa sig i tregradigt vatten.
Numera det bara jag som fortfarande tycker att det är en briljant idé. Åtminstone är det oftast bara jag som håller liv i traditionen. De andra har flytt fältet. Fast i många andra kretsar har som bekant vinterbad blivit hippt. Men den trenden är absolut inget för mig. Vinterbad är för hurtfriska självplågare – vårbad är för livsbejakande drömmare!

Numera är badet dessutom något av en angenäm plikt. Den blöta och uppfriskande ritualen är allmänt känd och folk påminner mig ofta flera veckor i förväg. Det vore förstås försmädligt att smita från sitt vårliga ansvar. Jag ska ju kunna se Växjöborna i ögonen även efter påsk.

Att ta ett dopp är rening för såväl kropp som själ. Jag mår bra efteråt och ibland ökar jag på välbefinnandet ytterligare genom att ta mig en whisky efteråt.
Detta år tillkommer ytterligare en positiv dimension – insikten om att nöjet är helt gratis. När nu inflationen tickar mot oanade höjder och allt bara blir dyrare och dyrare så är det förtröstansfullt och tacksamt att veta att här i Sverige kan vi fortfarande bada i våra sjöar helt avgiftsfritt.
I stunden då jag kastar mig i vattnet kommer jag befinna mig helt i nuet och inte ägna en endaste tanke åt
deprimerande riksbanker, chockartade räntehöjningar, alarmerande inflationstryck, taffliga
chefsekonomer och roffande direktörer med groteska bonusar.
Jag kommer inte ens bry mig om Jerome Powell, Erik Thedéen eller Elisabeth Svantesson.

Om drygt en vecka, på långfredagen, plågar jag mig en liten stund och välkomnar glatt våren. Kanske att vi syns på en strand eller rent av ute i vattnet. Annars – lyssna på det avlägsna skriket från nejderna.

DAVID FÄRDIGH

När damen i telefonen påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i tidningen Kvällsstunden så känner jag mig minst sagt förbryllad. När hon i nästa andetag dessutom påstår att jag är en 85-årig pianist så börjar villrådigheten övergå i panik.

En bekant till mig berättar att han råkat ut för en förväxling. När han var publikvärd på en skolkonsert hörde han plötsligt hur någon ropade ut hans namn i högtalarna och uppmanade honom att komma upp på scenen och sjunga. Jag såg mig förvånat runt men ingen annan tycktes känna sig manad, så jag traskade upp på scenen och rev av en låt. Jag brukar ju sjunga i kör, berättar min bekant. Efteråt visade det sig att uppmaningen var riktad till en lärare på skolan som råkade ha exakt samma namn som min bekant. Läraren hade dock försmädligt nog gått på toaletten just när namnet ropades ut i högtalarna. Men läraren fick sjunga efter pausen när jag smugit ner från scenen, förklarar min bekant.

Även jag hamnar stundtals i oväntade situationer. En tisdag i början av mars har jag flera röstmeddelanden från en äldre dam som påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i veckotidningen Kvällsstunden. Och just framåt kvällen ringer jag upp henne för att förklara att det måste blivit ett missförstånd.
Men damen står på sig – Är inte du David Färdigh? Är du inte journalist? Har du inte det här numret? Jo det stämmer, tvingas jag medge under tilltagande förvirring. Damen fortsätter – ditt namn, titel och telefonnummer står här i brevet.
Sedan tillägger hon – dessutom har du skickat med en trevlig bild när du spelar piano. Min villrådighet börjar nu övergå i panik. Jag kan inte spela piano och än mindre har jag låtit mig fotograferas i samband med att jag misshandlar detta ädla instrument.
Sedan kommer ytterligare ett förödande hugg – Det står att du är 85 år, stämmer det? Jag replikerar
blixtsnabbt – Jag är 46 år!! Och hon svarar lika snabbt – SÅ UNG!!!

Till slut uppenbaras förklaringen. Det är min vän Ingvar – en sprallig 85-årig som jag intervjuat vid ett flertal tillfällen – som skickat brevet till damen. Han har bifogat en bild på sig själv när han spelar piano och angett mig som fotograf, inklusive såväl titel som telefonnummer. Damen har därmed förväxlat oss. Panikstämningen förbyts i skratt och ett trevligt samtal om ensamheten i samhället, sökandet efter sällskap och musikens betydelse.
Och så avslutar hon med – Gud välsigne dig David!

Men jag har inte bara förväxlats med pianister utan även med gospelsångare. En gång fick jag nämligen ett sms från gospelkören i Tranemo, som meddelade att de hört talas om min fantastiska sångbegåvning och därför frågade om jag hade möjlighet att komma till deras repetition på onsdag kväll. Jag svarade ödmjukt att för min skull men framför allt FÖR DERAS EGEN SKULL var det bäst att jag uteblev från repetitionen.
Jag fick aldrig något svar.

DAVID FÄRDIGH

Jag tyckte jag såg dig på Linnéuniversitetet häromdagen. Pluggar du? Mannen som ställer frågan till mig är en främling på bussen. Kanske en aning luggsliten men för övrigt till synes normal. Jag förklarar att jag gjorde ett reportage där och ställer vänligt motfrågan – jobbar du på universitetet? Nej, svarar mannen och tillägger – jag brukar plocka burkar där.

Förmögenhetsklyftorna i Sverige fortsätter att öka. De rikare blir rikare och de fattigare blir fattigare. När ekonomijournalisten Andreas Cervenka besökte Växjö i december berättade han att det schweiziska kreditinstitutet Credit Suisse numera rankar Sverige som det tolfte mest ojämlikaste landet i världen. Nåväl, vi kan trösta oss med att vi fortfarande är mer jämlika än exempelvis Brasilien, Brunei och Botswana.
Den pågående ekonomiska krisen har dock gjort klyftorna mer tydliga. Fler tvingas ta lån för att klara vardagen när både priserna och arbetslösheten stiger. Men det finns fortfarande jobb att få. En kollegas son fick nyligen
anställning på pantbanken. Där råder just nu glödhet högkonjunktur.

Jag tar tåget till Göteborg för att bland annat fira min kompis Ann-Charlottes födelsedag. När jag stannar till i en livsmedelsbutik i Frölunda för att inköpa en tårta så blir jag vittne till en tumultartad scen. Ett äldre par protesterar högljutt i en av kassorna. Ett av butikens kampanjerbjudanden har antingen misstolkats eller gått ut för paret förnekas sin utlovade rabatt, något som utlyser vilda protester. Ni kan inte göra så här, ropar de desperat.
Det verkar handla om småsummor men i dessa bistra tider så räknas varenda krona.
Butikschefen tillkallas och utbrister till sist förmanande – Jag kan inget göra, sånt är livet!

I Göteborg frodas trots allt galghumorn. När en man på Frölunda torg beklagar sig över elpriserna och samtidigt konstaterar att Vattenfalls vd Anna Borg har en årslön på drygt 21 miljoner föranleder det kommentarer som - Det går utför – Hon har tagit sig vatten över huvudet – Vissa sjunker, andra flyter!

På promenaden genom gallerian Nordstan ser jag Burger Kings reklamkampanj för Semmelburgaren. Jag är ledsen att göra er besvikna men det vattnas inte direkt i munnen, tvärtom fyller det mig med avsmak. Det är nästan lika motbjudande som upplevelsen strax innan – då fyra vakter ertappade en heroinist på en av toaletterna på trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. En av vakterna påtalar pedagogiskt att britsen på väggen är avsedd för barnfamiljer som ska byta blöjor på sina barn – inte till att röka heroin. Narkomanen har svårt att ta till sig i budskapet och verkar befinna sig i en annan värld. Han nickar men är helt tom i ögonen och från munnen kommer bara obegripligt mummel. Men det finns fler faror i livet än droger. När jag lämnar stadsparken blir jag nästan överkörds av en blänkande Ferrari som far fram med total förakt och likgiltighet för människoliv.
Jag läste förresten att efterfrågan på Ferrari slår nya rekord. Försäljningen i fjol ökade med 6,5 procent. Ingen ekonomisk kris för de allra rikaste uppenbarligen. För vissa går livet i full fart medan andra samlar på burkar eller förtvinar i drogdimmorna i stadsparkernas toaletter.
Sånt är livet, som butikschefen i Frölunda på Lidl konstaterade.

DAVID FÄRDIGH

Nyligen var jag på en sammankomst med ett av landets absolut minsta politiska partier.
Stämningen var god om än något förvirrad. Partiprogrammet var något diffust och partiorganisationen näst intill obefintlig. Mötets initiativtagare hade dock varit medlem i 30 år. Fast numera var han bara halvt medlem – Jag kände mig lite ledsen och illa berörd när några härom året blev uteslutna ur partiet så jag betalade bara in halva medlemsavgiften. Det blev 50 istället för 100 kronor, berättade partiveteranen. En kraftfull markering eller en stilla protest? Döm själva. Oavsett vilket så imponeras jag av människor som är orubbliga i sin övertygelse och som håller fast vid ett parti eller förening år efter år, även om de så småningom bara bli halvt medlemmar.

Just i dessa dagar håller jag på att intervjua diverse centerpartister inför den kommande extrastämman den 2 februari. Partiet ska då välja efterträdare till Annie Lööf och valberedningen har föreslagit Muharrem Demirok, en kandidat som lyfts fram som en enande kraft och en god kommunikatör.
Två misshandelsdomar ligger honom dock något i fatet, men eftersom det trots allt handlar om ungdomssynder begångna för mer än 20 år sedan lär han kunna väljas utan problem. Att bli synad i sömmarna ingår när man åtar sig offentliga uppdrag, särskilt som partiledare. Eftersom de flesta människor har minst ett lik i garderoben
kan det ibland bli jobbigt och pinsamt. Jag vågar inte ens tänka på vad de skulle kunna rota fram om mig om jag dumt nog hoppade på ett toppjobb eller offentligt ämbete – kanske att jag en gång blev nödig och pinkade i en grop vid ett vägbygge med utskällning av poliser som följd eller ännu värre – när jag inte hittade toaletten och pinkade i ett underjordiskt garage på en svartklubb och blev avstängd på livstid.
Båda händelserna är preskriberade men om någon letar tillräckligt hittar man kanske ett vittne som plötsligt minns allt klart och tydligt.
Idag är granskningen dessutom betydligt tuffare än tidigare. Skatteskulder och otrohetsaffärer rotas fram och publiceras utan pardon. Jag undrar hur den gamla vördade folkhemsledaren Per Albin Hansson (S) skulle ha klarat sig idag. Den ”offentliga hemligheten” om att han levde med två parallella familjer skulle knappast ha överlevt i dagens samhällsklimat.

Senare i veckan ska jag på en lokal förenings årliga sammankomst. Sedan nästan tio år tillbaka sitter jag nämligen med i styrelsen som sekreterare - en slags lokalpatriotisk plikt även om varken tid eller engagemang räcker till för att uträtta några stordåd. Jag avser dock att sitta kvar minst ett år till, därefter får vi se vad som händer. Ibland kan man liksom fastna i vissa uppdrag. För många år sedan på ett årsmöte meddelade dåvarande ordföranden i valberedningen att man föreslog omval för samtliga styrelseledamöter. Uppenbarligen hade
valberedningen inte full koll på berörda ledamöters status och någon viskade försynt – Herr O är död. Han avled i höstas. Valberedningen fick således blixtsammankallas och göra ett omtag som en följd av den dödligt allvarliga informationen. Själv nåddes jag då av den skrämmande insikten att man inte bara riskerat att väljas på livstid – vissa uppdrag tycks förfölja en ända in i döden!

DAVID FÄRDIGH