Vid släktens sommarställe intill sjön Åsnen har människor kommit och gått genom åren.
Damer med villfarelser, tyska scouter, generösa gangsterledare och förvirrade samhällsdebattörer samt en förvirrad rävunge.

Få saker är så rogivande och besjälande som att betrakta en vattenyta. Oavsett sinnestillstånd eller livssituation så har jag alltid älskat att sitta vid strandkanten. Man hypnotiseras av vattenspeglingarna och ljudet från vågskvalpet. Tankar kommer och går.
Hågkomster och reflektioner sveper förbi. Helst ska du vara ensam men förr eller senare får du sällskap. Det kan både vara beklagligt och efterlängtat. Och ibland väldigt intressant.

Vid släktens sommarstuga uppenbarade sig en elegant dam. Hon berättade innerligt och känslosamt att hon var född och uppvuxen här på torpet. Jag och min familj visste förstås att det var helt uppåt väggarna. Min mormor var född i stugan och den här kvinnan var definitivt inte hennes syster. Men damen fortsatte att berätta rörande barndomsminnen. Varken jag eller någon annan hade hjärta att stoppa henne. Alla har vi rätt till våra egna upplevelser och minnen. Att de sedan grundas på fullständiga missuppfattningar är en annan sak. Damen höll
sin känslosamma redovisning om sin lyckliga barndom, vinkade glatt farväl och lever förmodligen kvar i sin villfarelse.

En sommareftermiddag kom det fram två tyska ungdomar i scoutmundering. De frågade försynt om de kunde få tälta på gräsmattan vid stranden. De verkade vara rekorderliga ungdomar så jag gav mitt bifall. Jag cyklade hem till Väckelsång men återvände på kvällen, och fick en smärre chock. Hela strandtomten hade förvandlats till ett jättelikt scoutläger. Cirka 40-60 scouter levde lägerliv. Det borde jag förstås ha förstått. En scout kommer aldrig ensam. Inte heller två.

Plötsligt en försommar så började det dyka upp främmande båtar vid sommarstugan.
Bommen var öppen så vem som helst kunde köra ner och lägga sin båt vid klipporna. Men vilka var dessa fräcka inkräktare? En dag dök det upp en bil med båtsläp. Jag gick fram i skepnaden av tillsynsman och möttes av Pavel, en sprudlande karaktär som genast bad om ursäkt för sitt tilltag. Jag förklarade att det var privat mark och att vi dessutom dessvärre drabbats av många stölder genom åren. Pavel lyssnade och nickade förstående. Sedan kom han med sitt generösa erbjudande: ”David, om någon kommer hit och stör så bara ring mig på det här numret. Jag skickar dig genast två beväpnade män.”

Under några somrar dök herr Salomonsson upp. Först med sin fru, sedan med sin dalmatiner. Han brukade diskutera kommande energikriser och miljöproblem. Det blev alltid intressanta diskussioner. En eftermiddag erbjöd han sig att klippa gräset. Jag gav honom handgräsklipparen och han kämpade på i ungefär en halvtimme. Sedan sa han adjö, men återvände en halvtimme. Han hade tappat sina glasögon och kröp förtvivlat runt på
gräsmattan. Sen dess har jag inte träffat honom.

En sommarkväll när jag satt på strandklippan kom det fram en rävunge och satte sig bredvid. Det var som hämtat ur en Disneyfilm. Jag tittade på rävungen och sa – ”Du är söt men borde nog vara rädd för mig”. Han såg oförstående på mig, satt kvar en stund men försvann sedan vidare mot skogen. Jag såg honom aldrig mer igen.

DAVID FÄRDIGH

Det pratas vaccin och från himlen faller aprilsnö. I trafikkorsningen utanför Gothia Towers håller någon en domedagspredikan i stark motvind. Mycket kan hända på en Göteborgsresa i otålig väntan på våren.

Livet bjuder ständigt på nya överraskningar. Vem i hela världen hade för drygt ett år sedan kunnat förutsäga att vaccination skulle vara det stora samtalsämnet? På tåget till Göteborg pratas det ivrigt om både AstraZeneca, Pfizer/Biontech och Moderna. Vilket vaccin är egentligen bäst? Hur är det med biverkningar? Två damer i sätet intill mig verkar dock överens om att det ska bli skönt att få den där sprutan och att livet därefter kan börja återgå till det normala igen. Förväntan spirar i deras ögon. Damerna går en ny vår till mötes.

Den metereologiska våren känns dessvärre avlägsen när jag anländer till Göteborg. Kyliga stormvindar viner över gatorna och piskar flanörerna skoningslöst i ansiktet. Jag kämpar mig bort till dagens första intervju, som ska äga rum på Gothia Towers. I vindtjutet hör jag plötsligt en skorrande röst. Jag stirrar mig häpet runt. Mitt i trafikkorsningen bland spårvagnar, bussar och bilar utanför hotellet står en man med megafon och gastar för full hals i värsta motvinden. Hans röst studsar hopplöst runt men jag tycker mig uppfatta ord som ”JESUS”, ”FRÄLSNING” och ”DOMEDAGEN”. Jag beundrar hans envishet men har inte den minsta lust att stå i ovädret och lyssna på dystra profetior. Istället skyndar jag mig in i hotellobbyn. Där gör en gammal skäggig farbror med rollator en oväntad entré. ”Har du beställt rum?”, frågar portiern. ”Nej, jag har tappat min mobil i en taxibil. Kan du ringa chauffören?”, säger farbrorn. Det visar sig att taxichauffören hittat mobilen men inte har möjlighet att komma till Gothia Towers den närmsta timmen. ”Men du kan vänta här i vårt café så länge om du vill”, säger portiern. ”Ja, jag kan vänta här i flera timmar”, svarar farbrorn förtjust och får sig en lyxig eftermiddag långt från snålblåsten.

Det är fredagskväll. Jag tar mig vidare till Majorna och puben The Red Lion för att diskutera fotboll med Roger från Sandarna BK. Vid bardisken står en kvinna och försöker göra en snabb beställning. ”Klockan är kvart i sju. Utanför väntar en taxi”, förklarar hon. ”Ska du redan hem?”, frågar bartendern. ”Nej, jag ska hinna till Systembolaget innan stängningsdags”, förtydligar hon. Jag kan konstatera att Coronapandemin uppenbarligen vänt upp och ner på partylivet. Numera börjar man med krogrundan och avslutar på Systembolaget. Vem hade kunnat förutse den utvecklingen?

Den fredagsfestande kvinnan hoppar in i taxin, för nu rullar nämligen åter taxibilarna i Göteborg. I början på april stod de stilla nästan en hel vecka. Ett tekniskt fel i en mjukvara gjorde att alkolåsen i bilarna slogs ut. Taxibilarna gick därmed inte att starta. Hela fordonsflottan stod stilla. ”Det var kanske ett virus”, muttrar en bargäst. ”Men nu har alkolåsen blivit vaccinerade”, lägger han till och skrattar så att ölen skvalpar.

Vaccineringen fortgår och människorna ser fram mot våren. Men på söndagen inträffar ännu ett bakslag. Snön faller över Göteborg. Folk huttrar över eländet. På tåget hem noterar jag att det småländska höglandet fått vinterskrud. Ve och elände. Men vi får hålla humöret uppe och följa predikningarna – HÅLL I, HÅLL UT!

DAVID FÄRDIGH