På allmän begäran kommer här en lägesrapport inför det årliga vårbadet på Långfredagen. Jag kan med glädje meddela att jag ännu en gång tänker plåga min kropp med ett dopp i Åsnens vatten och ser fram mot den befriande känslan av att kicka igång sommarhalvåret. Nu är det hög tid att tvätta bort vinterns depressiva slagg och bejaka livets galenskap.

De senaste åren har det blivit något av en trend med vinterbad. Jag vill därför fastslå att det jag ägnar mig åt under Påskhelgen inte är någon modefluga utan tvärtom en synnerligen mångårig tradition. I snart 25 år har jag tagit ett vårdopp på Långfredagen, som enligt den kristna traditionen är lidandets dag men också ett förebådande av återuppståndelsen.
Symboliken är mycket passande. Man plågar och tuktar sin kropp i det iskalla vattnet för att sedan rusa upp mot återuppståndelsen i förvissning om att det snart stundar ljusare och varmare tider. Fast i ärlighetens namn var det knappast några sådana religiösa och existentiella resonemang som föresvävade mig när jag i slutet av 90-talet startade traditionen.
Snarare var det ett gäng berusade ungdomar som fick en knäpp idé. Någon undrade – Vad ska vi göra i Påsk? Efter några stänkare kom det självklara svaret – VI BADAR!

De första åren var vi en tapper skara som samlades vid Åsnens östra strand framåt lunchtid på Långfredagen. Somliga dopade sig med starkvaror inför det vågade språnget ner i plurret och det förekom avhopp i sista sekunden, men de flesta fullföljde och även om ingen påstod att det var någon njutning att omslutas av fyra-gradigt vatten så innebar det ändå en befriande känsla efteråt. Man kände sig renad såväl kroppsligt som skälslikt. Det tunga oket från vintermånadernas depressiva mörker och tungsinne tvättades bort och istället föddes förväntningarna och energin inför de ljuvliga sommarmånaderna. Långfredagen blev både en ritual och en liten folkfest. Med åren har dock skaran glesnat. Vänner har flyttat, blivit allmänt mer upptagna och kanske rent av förnuftigare? Jag har dock, på gott och ont, behållit min galenskap och det skulle aldrig falla mig in att hoppa över VÅRDOPPET!

I år har vi en sen påsk. Redan när jag i höstas smygkollade i kalendern för 2022 så tänkte jag - det här gången kommer det bli oförskämt enkelt att doppa sig. Åtminstone i jämförelse med vissa år när jag fått hacka upp is för att överhuvudtaget ta mig ner i vattnet eller plaskat runt omgiven av bitande isbitar. När så vintern blev tämligen mild så kändes det ännu mer avslappnat. Men så kom bakslaget med nordliga vindar i början av april. I förra veckan låg det till och med snö på marken en morgon, något som fick mig att konstatera - Det blir en
utmaning även i år!

På fredag står jag åter redo. Badbyxorna är packade liksom badlakanet. Framåt lunchtid väntar Åsnens välkomnande vatten. Skulle ni ha vägarna förbi så är ni självklart välkomna att deltaga. Ni andra får spetsa öronen så kanske ni hör vrålet som dels signalerar den något bistra vattentemperaturen, dels markerar att nu är det äntligen vår. För övrigt, Glad Påsk!

DAVID FÄRDIGH

Var finns närmsta skyddsrum? Och får man ta med sig hunden? Vem hade kunnat förutse att det skulle bli de hetaste frågorna 2022? Men ett krig i Europa har inneburit ett brutalt uppvaknande.

2020-talet har inte börjat särskilt bra. Först var det Covids-19 som lamslog världen och nu har vi fått nästa olycka på halsen, en galen Vladimir Putin. Ukrainska städer bombas till ruiner och människor dör, lemlästas och flyr i stora skaror. I Sverige talas det om NATO-medlemskap och en växande panikstämning får myndigheterna att försäkra medborgarna om att varningssignalen ”Hesa Fredrik” bara är övning. Åtminstone än så länge. Samtidigt börjar folk ängsligt leta efter närmsta skyddsrum. Var ska vi ta vägen när bombplanen dyker upp?
Någon har hört att en granne på 90-talet fick ekonomiska bidrag för att utrusta sitt garage med en skyddsrumsfunktion, kanske läge att ringa och boka plats? Men hundar och katter är inte välkomna i skyddsrummen meddelar MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, något som gör husdjursägarna synnerligen upprörda. Diskriminering!
För att få lite perspektiv i debatten informerar då myndigheterna att befintliga skyddsrum bara räcker till sju av nio Sveriges invånare. Några av oss får således stanna på utsidan tillsammans med husdjuren.

Jag är uppvuxen på 80-talet i Väckelsång och varje gång det anordnades dundrande flygövningar på Uråsa flygfält så var det som julafton. Vi försökte ta oss så nära som möjligt och följa de militära aktiviteterna. En kompis fick så bra kontakt med militärerna att han fick vara med och spela kort i barackerna på kvällarna.
Sedan kom Berlinmurens fall 1989, Sovjetunionens upplösning 1991 och Kalla krigets slut. Plötsligt föreföll krigshoten var passé.
Vi levde i fredens sköna tidevarv. När jag kallades till mönstring 1992 så var risken näst intill obefintlig att bli inkallad. Jag och nästan alla mina vänner placerades i Utbildningsreserven.
Min syssling hade inför psykologsamtalet planerat att rulla in sig i golvmattan men behövde aldrig använda det knepet. Han blev frikallad innan han ens fick träffa psykologen.

Vi fortsatte att leva i fredens lyckorike. 2013 kallade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) Försvarsmakten för ett särintresse. Varför skulle man slösa skattemedel på militären? Ja, det kan man ju undra. Men 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön och sedan dess befinner vi oss på ett sluttande plan. Krigen är tillbaka. Liksom krigets psykologi.
Hur stärker vi vår beredskap? Att vara i fysiskt trim kan vara ett sätt att förbereda sig. I ett ögonblick av förmodat högmod bestämmer jag mig därför för att besöka Växjö Träningsfabrik och köra ett crossfit-inspirerat pass. Under 45 svettiga minuter kämpar jag med såväl hantlar som kettlebells och presterar fler armhävningar än jag gjort sedan skolgympan på 90-talet. Instruktören pushar oss ihärdigt och benämner oss som ”gänget”. Se
där, nu tillhör jag ett gym-gäng, vem hade kunnat tro det?
Efteråt är jag härligt spak och utmattad i kroppen men också avslappnad och väldigt klar i knoppen. Faktum är att jag med sällan skådad inspiration sätter mig vid tangentbordet och skriver den här krönikan i en rasande fart. Det är eufori. Men om det verkligen räcker för att stoppa ryssarna är nog mer tveksamt. Kanske blir det skyddsrummet lik förbaskat?

DAVID FÄRDIGH