Snart stundar vinter-OS i Peking, ett evenemang som omgärdas av såväl Covid-oro som kritik mot den auktoritära kinesiska regimen. Men medaljer ska likväl delas ut och personligen håller jag tummarna för att någon gör en ”Bradbury”. För ni minns väl OS-historiens mest osannolike guldmedaljör?

Första Vinter-OS arrangerades i Chamonix 1924 och under de snart 100 år som gått sedan dess har svenska vinteridrottare kämpat såväl uppför som nerför snöklädda backar och skrinnat flåsande på skridskobanor och hockeyrinkar.
Mitt första svaga olympiska minne härrör från femmilen i Sarajevo-OS 1984, där det blev dubbelt svenskt i topp med Thomas Wassberg som guldmedaljör och Gunde Svan som silvermedaljör. Under några veckor
riktades världens alla blickar mot Sarajevo, vilket även skedde tio år senare, fast då i ett betydligt mörkare sammanhang.
Jugoslavien befann sig då i upplösning och Bosnien var centrum för det blodigaste kriget i Europa sedan Andra världskriget. Bob-banan hade gjorts om till militärbunker, skidbackarna var minerade och planen utanför OS-arenan användes som krigskyrkogård. Det var en mänsklig tragedi och ett hån mot de olympiska idealen. Men OS fortsatte oförtrutet att rulla vidare, fast någon helt annanstans. Nämligen i Lillehammer. Och norrmännen vann allt.

Naturligtvis minns jag Tre Kronors historiska OS-guld i Turin 2006, där stjärnkvartetten Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström och Henrik Lundqvist visade vägen. Jublet efter finalsegern med 3-2 mot Finland var öronbedövande och utgjorde också en revansch efter dunderfiaskot i Salt Lake City 2002. Förlusten mot Vitryssland med 4-3 rankas alltjämt som det största svenska hockeyfiaskot någonsin. Jag minns fortfarande ilskan, tomheten, bedrövelsen och uppgivenheten efter slutsignalen. Inte ens OS-grundaren Pierre de Coubertins
välkända ord -”Det viktiga i livet är inte att segra utan att kämpa väl” – gav någon tröst i det nattsvarta ögonblicket.

Fast ibland känns det som att OS-idealen bara är läpparnas bekännelse. När backhopparen Michael Edwards, känd som ”Eddie the Eagle”, charmade alla genom att kämpa väl men komma absolut sist i både 70- och 90-metersbacken så var IOK inte särskilt roade. De menade att ”Eddie the Eagle” skämde ut sporten och införde omgående en ny regel där endast de 30 bästa procenten alternativt de 50 högst rankade i världen ska få möjlighet att deltaga i OS. Losers gör sig inte besvär.

Visst är det kul att följa världsstjärnorna triumfera och överträffa sig själva, men personligen blir jag nog allra gladast när någon otippad deltagare, ”en underdog” överraskar alla och tar hem guldmedaljen. Just därför minns jag den australiensaren skridskoåkaren Steven Bradbury med särskild glädje. Han tävlade i short track och i Salt Lake City-OS 2002 blev han förmodligen OS-historiens mest osannolike guldmedaljör. I kvartsfinalen kom han
trea men eftersom den tidigare OS-guldmedaljören Marc Gagnon diskats fick Steven en gratisbiljett till semifinalen. Där låg han klart sist men två åkare föll snöpligt i sista kurvan och så var finalplatsen plötsligt bärgad. I OS-finalen var Steven åter igen hopplöst sist, åtminstone fram till sista kurvan. Då inträffade en massvurpa. Eftersom Steve var så långt efter undkom han kraschen och kunde häpen och med utsträckta händer glida över mållinjen som GULD-MEDALJÖR! Efter detta idrottsliga mirakel myntades begreppet ”att göra en Bradbury”, det vill säga nå oväntad framgång från en undanskymd position. En tröst för oss alla.

DAVID FÄRDIGH

Jag är förvisso känd för mina ständiga promenader men det blir faktiskt även en hel del buss- och tågresande. Kollektivtrafiken är värd alla hyllningar men bjuder ibland på överraskningar, allt från tjatiga högtalarutrop till nedblodade passagerare.

”Du tycks alltid vara ute och gå”, säger en kvinna till mig på stan. ”Nästan alltid”, rättar jag henne. Att ta sig från punkt A till punkt B med fötternas hjälp har många fördelar, särskilt för en reporter. Frånsett det självklara att man får en del motion på köpet så kan det ploppa upp nya idéer och dessutom upptäcker man nya saker längs vägen. Men alla destinationer går inte att nå till fots, åtminstone inte inom givna tidsramar. Då är det istället kollektivtrafik som gäller.
En dag står jag och väntar på tåget till Jönköping. Från högtalarna på Växjös nya station utropas att man ska sluta med utrop. Dessa utrop om att utropen ska upphöra utropas så förbaskat frekvent att folk längtar efter tystnaden. ”Vilket tjat”, klagar en äldre man och håller demonstrativt för öronen. ”Vad är det dom säger? Ska tågtrafiken upphöra”, frågar en äldre kvinna oroligt. ”Nej bara utropen”, förklarar jag. ”Men dom ropar ju nu”, påtalar kvinnan. ”Det är nog sista skriket”, säger jag.

En dag på stationen ser jag en person i reflexväst som går omkring och ställer frågor, förmodligen om den nya stationsbyggnaden. Jag undviker utfrågaren eftersom jag kommer ihåg vad som hände senast i den förra stationsbyggnaden. Då svarade jag på enkät om vad jag tyckte om stationens utseende, funktioner och skötsel. Det tog visserligen bara en minut. Två veckor senare fick jag dock ett mail med en ny enkät, där de ville att jag skulle bedöma hur jag upplevde den föregående. De gjorde alltså en undersökning om undersökningen. I rädsla
för att få en enkät om hur jag upplevde enkäten om den första enkäten så vägrade jag att svara.

När bussen på linje 240 stannar i Ingelstad står två poliser och väntar. De stormar bussen resolut. En misstänkt terrorist på bussen? Både jag och medpassagerarna sneglar nervöst på varandra. Någon sätter snabbt på sig bältet. ”Vem är det som inte betalt sin bussbiljett?”, frågar poliserna med myndig stämma. Ingen säger ett ljud. Sedan rusar poliserna vidare längs mittraden och tycks hitta förövaren, som burdust släpas ut ur bussen och blir omhändertagen.
I mitt stilla sinne hopar sig frågorna, är det en välkänd tjuvåkare? Eller hade han bara otur att han råkade smita in en dag när poliserna hade obegränsat med resurser?

Jag sitter på tåget från Göteborg till Växjö. Det är söndagskväll och egentligen borde jag försöka sova. Men min nyfikenhet dras till en ung man som sitter med blodiga byxor och som högt och upprört talar i sin mobiltelefon. Samma fråga återkommer gång på gång, ”Vad fasen hände i natt? Varför har jag blod på byxorna? Vem är det jag slagit???” Det är både obehagligt och kittlande att lyssna på samtalen. Har det begåtts ett brott? Vem är offret i så
fall? I slutet av tågresan tycks mysteriet ha fått sin förklaring. ”Min kompis Jocke vägrar svara när jag ringer. Så det är nog honom som jag spöat. Det har hänt förr”, säger mannen och lugnar ner sig.

DAVID FÄRDIGH

I helgen väntas härligt rosa skimmer när Växjösångerskan Mona G äntligen får fira 50 år som artist. Att nästan oavbrutet stå på scen i ett halvt sekel är beundransvärt. Snart kanske hon rent av kommer ikapp Mick Jagger och Keith Richard?

Nyligen ringde jag upp Plura och fick en intervju. Rocklegenden kom då med ett glädjande avslöjade. Efter mycket tjat från fans och media så blir det faktiskt en återförening av Eldkvarn, som bildades 1971 under namnet Piska mig hårt och som således i år firar 50-årsjubileum. Framåt vintern eller våren blir det såväl ny skiva som turné. Eldkvarn brinner igen!

En annan artist som firar 50-årsjubileum är allas vår underbara Mona G. Hon gjorde sin artistdebut i Halmstad Folkets Hus redan 1970 och har sedan förgyllt dansbanor och konsertlokaler runt om i landet. Som 15-åring sjöng hon i dansbandet Lill-Nickes, därefter gjorde hon stor succé i Leif Bloms och senare med egna bandet Mona Gs. Numera är hon soloartist och skriver och spelar alltjämt in nya låtar. 50-årsjubileet skulle egentligen ha ägt rum våren 2020, men som bekant kom det en pandemi i vägen. Firandet har fått flyttas fram åtskilliga gånger men nu på fjärde eller femte försöket ska det äntligen bli av. På lördag i hemstaden Växjö kommer det läggas ett härligt rosa skimmer när artistkollegor och vänner samlas och hyllar jubilaren; HURRA, HURRA, HURRA!

Att stå på scen i över 50 år är en hisnande bedrift som få kan stoltsera med. Bland de stora drakarna finns det förstås några unika undantag. Ett sådant är Rolling Stones som bildades 1962 och som nästa år därmed firar 60-årsjubileum. Det är förstås oerhört imponerande att bandet överlevt så länge, även om alla medlemmar inte gjort det. Gitarristen Brian Jones förolyckades redan tidigt och nyligen avled trummisen Charlie Watts.
Frontfigurerna Mick Jagger och Keith Richard är dock fortfarande i allra högsta grad levande gubbar. Mick Jagger rockar som en 17-åring och Keith Richard ser fräschare ut än på flera decennier, något som förmodligen hänger samman med att han numera varken dricker alkohol eller tar droger. Det höll ju på att gå illa många gånger. Vem minns inte incidenten på Fiji 2006 när han förmodligen påtänd klättrade uppför en kokospalm och föll sju meter och därefter dessutom kraschade med en vattenskoter? Med en allvarlig hjärnskakning fördes han
akut med helikopter till ett sjukhus på Nya Zeeland. Han såg då ut att vara förpassad till rockhistoriens museala minneskabinett. Men han återvände och gjorde comeback för femtioelfte gången.

På tal om rosa och jubileum. En av Sveriges mest ikoniska underground-artister, Geeta Lööf, mer känd som Gula Gubben, fyllde 60 härom året. För oss som levt runt på diverse musikfestivaler genom åren så har han gjort oförglömliga intryck. Sången och gitarrspelet var kanske inte alltid bländande, men texterna och humorn är svårslagna. På grund av sjukdom har han inte de senaste åren kunnat åka runt och uppträda, men låt oss hoppas på en comeback inom en snar framtid. Både rosa och gult är en del av den svenska musikhistorien!

DAVID FÄRDIGH