Skip to Content

STÖD Björkeborg

Björkeborg – En lokal för alla i samhället.

Björkeborg är en ideell samhällsförening som bl a erbjuder lokaler till oss alla i samhället för olika tillfällen i livet, allt från studentfester, födelsedagskalas, bröllop, föreningsmöten till begravningssammankomster.
Lokalen är unik med sin storlek där många kan träffas (ca 150 personer) tex vid kommunal information och liknande.
Detta till en låg kostnad.
Föreningen hanterar dessutom Nattpatrullens verksamhet för ett säkrare samhälle.
All verksamhet och löpande skötsel hanteras och utförs av ett fåtal personer helt på ideell bas så kostnaderna hålls på en mycket låg nivå.
Inkomsterna består till ca 50% av olika kommunala och privata bidrag samt gåvor och resterande 50% av hyror och medlemsavgifter, etc.
Utgifterna är framförallt knutna till driftskostnader, el, vatten, avlopp, renhållning etc, tillsammans ca 75% av årsutgifterna vilka vi inte kan påverka någon större omfattning.

Björkeborg i pandemins spår.

Under 2020 och 2021 har den ena uthyrningen efter den andra ställts in eller inte blivit aktuell vilket inneburit att de flesta inkomster från dessa tillfällen uteblivet.
Dessutom har energikostnaden för lokalen ökat med avsevärda belopp under sista kvartalet.
Summan av det hela är att nu går föreningen med underskott och vi ber därför alla som vill behålla Björkeborg i samhället, såväl privatpersoner som företag, att stödja oss med ett bidrag, smått som stort, till vår samlingslokal.

Privatpersoner: Swisha ditt stöd till 1230503425, meddelande STÖD eller använd bankgiro 5006-4484.

Företag: Använd bankgiro 5006-4484, ange avsändare så skickar vi kvitto

Tjatiga utrop och blodiga passagerare

Jag är förvisso känd för mina ständiga promenader men det blir faktiskt även en hel del buss- och tågresande. Kollektivtrafiken är värd alla hyllningar men bjuder ibland på överraskningar, allt från tjatiga högtalarutrop till nedblodade passagerare.

”Du tycks alltid vara ute och gå”, säger en kvinna till mig på stan. ”Nästan alltid”, rättar jag henne. Att ta sig från punkt A till punkt B med fötternas hjälp har många fördelar, särskilt för en reporter. Frånsett det självklara att man får en del motion på köpet så kan det ploppa upp nya idéer och dessutom upptäcker man nya saker längs vägen. Men alla destinationer går inte att nå till fots, åtminstone inte inom givna tidsramar. Då är det istället kollektivtrafik som gäller.
En dag står jag och väntar på tåget till Jönköping. Från högtalarna på Växjös nya station utropas att man ska sluta med utrop. Dessa utrop om att utropen ska upphöra utropas så förbaskat frekvent att folk längtar efter tystnaden. ”Vilket tjat”, klagar en äldre man och håller demonstrativt för öronen. ”Vad är det dom säger? Ska tågtrafiken upphöra”, frågar en äldre kvinna oroligt. ”Nej bara utropen”, förklarar jag. ”Men dom ropar ju nu”, påtalar kvinnan. ”Det är nog sista skriket”, säger jag.

En dag på stationen ser jag en person i reflexväst som går omkring och ställer frågor, förmodligen om den nya stationsbyggnaden. Jag undviker utfrågaren eftersom jag kommer ihåg vad som hände senast i den förra stationsbyggnaden. Då svarade jag på enkät om vad jag tyckte om stationens utseende, funktioner och skötsel. Det tog visserligen bara en minut. Två veckor senare fick jag dock ett mail med en ny enkät, där de ville att jag skulle bedöma hur jag upplevde den föregående. De gjorde alltså en undersökning om undersökningen. I rädsla
för att få en enkät om hur jag upplevde enkäten om den första enkäten så vägrade jag att svara.

När bussen på linje 240 stannar i Ingelstad står två poliser och väntar. De stormar bussen resolut. En misstänkt terrorist på bussen? Både jag och medpassagerarna sneglar nervöst på varandra. Någon sätter snabbt på sig bältet. ”Vem är det som inte betalt sin bussbiljett?”, frågar poliserna med myndig stämma. Ingen säger ett ljud. Sedan rusar poliserna vidare längs mittraden och tycks hitta förövaren, som burdust släpas ut ur bussen och blir omhändertagen.
I mitt stilla sinne hopar sig frågorna, är det en välkänd tjuvåkare? Eller hade han bara otur att han råkade smita in en dag när poliserna hade obegränsat med resurser?

Jag sitter på tåget från Göteborg till Växjö. Det är söndagskväll och egentligen borde jag försöka sova. Men min nyfikenhet dras till en ung man som sitter med blodiga byxor och som högt och upprört talar i sin mobiltelefon. Samma fråga återkommer gång på gång, ”Vad fasen hände i natt? Varför har jag blod på byxorna? Vem är det jag slagit???” Det är både obehagligt och kittlande att lyssna på samtalen. Har det begåtts ett brott? Vem är offret i så
fall? I slutet av tågresan tycks mysteriet ha fått sin förklaring. ”Min kompis Jocke vägrar svara när jag ringer. Så det är nog honom som jag spöat. Det har hänt förr”, säger mannen och lugnar ner sig.

DAVID FÄRDIGH

Röda rosor och vita skor

Eftersom jag både gillar Göteborg och är intresserad av politik så gick det förstås inte motstå frestelsen att besöka Socialdemokraternas partikongress på Svenska Mässan i Gothia Towers.
Det blev en helg med omröstningar, brandtal och en oväntad fråga om den nyvalda partisekreterarens vita gympaskor.

Jag inledde dock med ett besök i Sandarna BK:s nyflyttade klubbstuga i Majorna. Nya bostäder ploppar upp som svampar runt fotbollsplanerna. I hela området byggs det för fullt och likadant ser det ut i resten av Göteborg. Vid klubbstugans fikabord säger ungdomstränaren Johan – ”Jag hatar förtätningen av staden. Alla gröna ytor bebyggs. Det går inte andas längre. Staden kvävs. Politikerna som har beslutat om förtätningen bor utanför staden, ofta i fina villor i skärgården. De skiter i hur vi i stadskärnan har det!” Se där, kanske ett budskap att ta med sig till partikongressen?

På Svenska Mässan kryllar det av socialdemokratiska tungviktare. När jag fascinerat ser mig omkring upptäcker jag att utrikesminister Ann Linde står strax bakom mig, en bit därifrån står förre handelsministern Leif Pagrotsky med sitt karakteristiska skägg, energiministern Anders Ygeman susar stressat förbi i ögonvrån, gamla Malmö-veteranen Ilma Reepalu sitter på en bänk, socialministern Lena Hallengren diskuterar glatt med några partikamrater, tidigare socialförsäkringsministern Annika Strandhäll promenerar förbi, nuvarande
socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi klappar någon på axeln, Magdalena Andersson blir intervjuad och EU-parlamentarikern Jytte Guteland hälsar oväntat på mig vid toaletterna.
Göran Persson lyckas jag dock missa. Däremot träffar jag på Växjöbon och tillika infrastrukturministern Tomas Eneroth, som myser med tillförsikt och säger att -”Magdalena Andersson är den bäst förberedda svenska statsministern någonsin. Ingen kan matcha hennes kompetens”. Som ni förstår så är det inget fel på självförtroendet. Optimismen i partiet har väckts till liv igen. Nu talas det om ett tredje segerval på raken. Nyvalda partiledaren Magdalena Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin håller tal i kongresshallen och
hyllas med stående ovationer. Det är nästan som ett väckelsemöte. Välorganiserat och sprudlande. ”Det här är det närmaste vi kan komma ett amerikanskt partikonvent i Sverige”, viskar en journalist uppe på åhörarläktaren.

Sedan diskuteras det förstås mycket politik, allt från tandvård till skarvar. Utanför kongresshallen uppmanar Djurrättsalliansen kongressombuden att rösta för ett förbud mot minkfarmar, men förbudsanhängarna förlorar just den omröstningen. Däremot bifalls förbudet mot vinstuttag i skolorna. Ett av kongressens mest populära beslut.

På lördagen väljs Tobias Baudin till ny partisekreterare. Han hyllas unisont av kongressombuden och efteråt blir det presskonferens. Den enkla arbetarkillen från Luleå har gjort en fantastisk karriär, först som ordförande i fackförbundet Kommunal och nu som partisekreterare i Socialdemokraterna. Frågorna är först förutsägbara men så plötsligt händer något oväntat. Dagen Nyheters utsände har noterat att Tobias Baudin alltid har vita gympadojor på fötterna och nu undrar han – ”Hur fasen kan du hålla skorna så rena och vita hela tiden?”. Först blir det tyst, därefter skrattas det och Tobias Baudin parerar den oväntade frågan genom att förklara att han har flera olika vita gympadojor som han växlar mellan. Så nu har åtminstone det mysteriet fått sin lösning. Men som någon muttrar i bakgrunden -”att ha så många skor passar sig väl inte för en arbetarkille?” Där har vi kanske något som bokstavligen skaver i den socialdemokratiska självbilden?

DAVID FÄRDIGH

Härligt rosa skimmer i helgen

I helgen väntas härligt rosa skimmer när Växjösångerskan Mona G äntligen får fira 50 år som artist. Att nästan oavbrutet stå på scen i ett halvt sekel är beundransvärt. Snart kanske hon rent av kommer ikapp Mick Jagger och Keith Richard?

Nyligen ringde jag upp Plura och fick en intervju. Rocklegenden kom då med ett glädjande avslöjade. Efter mycket tjat från fans och media så blir det faktiskt en återförening av Eldkvarn, som bildades 1971 under namnet Piska mig hårt och som således i år firar 50-årsjubileum. Framåt vintern eller våren blir det såväl ny skiva som turné. Eldkvarn brinner igen!



En annan artist som firar 50-årsjubileum är allas vår underbara Mona G. Hon gjorde sin artistdebut i Halmstad Folkets Hus redan 1970 och har sedan förgyllt dansbanor och konsertlokaler runt om i landet. Som 15-åring sjöng hon i dansbandet Lill-Nickes, därefter gjorde hon stor succé i Leif Bloms och senare med egna bandet Mona Gs. Numera är hon soloartist och skriver och spelar alltjämt in nya låtar. 50-årsjubileet skulle egentligen ha ägt rum våren 2020, men som bekant kom det en pandemi i vägen. Firandet har fått flyttas fram åtskilliga gånger men nu på fjärde eller femte försöket ska det äntligen bli av. På lördag i hemstaden Växjö kommer det läggas ett härligt rosa skimmer när artistkollegor och vänner samlas och hyllar jubilaren; HURRA, HURRA, HURRA!



Att stå på scen i över 50 år är en hisnande bedrift som få kan stoltsera med. Bland de stora drakarna finns det förstås några unika undantag. Ett sådant är Rolling Stones som bildades 1962 och som nästa år därmed firar 60-årsjubileum. Det är förstås oerhört imponerande att bandet överlevt så länge, även om alla medlemmar inte gjort det. Gitarristen Brian Jones förolyckades redan tidigt och nyligen avled trummisen Charlie Watts.
Frontfigurerna Mick Jagger och Keith Richard är dock fortfarande i allra högsta grad levande gubbar. Mick Jagger rockar som en 17-åring och Keith Richard ser fräschare ut än på flera decennier, något som förmodligen hänger samman med att han numera varken dricker alkohol eller tar droger. Det höll ju på att gå illa många gånger. Vem minns inte incidenten på Fiji 2006 när han förmodligen påtänd klättrade uppför en kokospalm och föll sju meter och därefter dessutom kraschade med en vattenskoter? Med en allvarlig hjärnskakning fördes han
akut med helikopter till ett sjukhus på Nya Zeeland. Han såg då ut att vara förpassad till rockhistoriens museala minneskabinett. Men han återvände och gjorde comeback för femtioelfte gången.

På tal om rosa och jubileum. En av Sveriges mest ikoniska underground-artister, Geeta Lööf, mer känd som Gula Gubben, fyllde 60 härom året. För oss som levt runt på diverse musikfestivaler genom åren så har han gjort oförglömliga intryck. Sången och gitarrspelet var kanske inte alltid bländande, men texterna och humorn är svårslagna. På grund av sjukdom har han inte de senaste åren kunnat åka runt och uppträda, men låt oss hoppas på en comeback inom en snar framtid. Både rosa och gult är en del av den svenska musikhistorien!

DAVID FÄRDIGH

Berättarbegåvning i flera skepnader

Konsten att dra en skröna och kunna trollbinda en publik är en användbar talang. Det gäller förstås för författare och underhållare men också visionära företagare. Särskilt övertygande blir det när de som drar skrönan själva tror på den. Då kan det sluta både med utmärkelser och konkurs.

Nyligen var jag på föreningen Ord i Kronobergs Författarscen, en inspirerande tillställning där författare står på scenen och berättar om sina verk. Den här kvällen framträdde bland annat Katarina von Bredow, mästaren på barn- och ungdomsböcker, och Växjöbon Edgar Weibull som berättade gåtor och skrönor från Klintaskogarna i mörkaste Småland. Men den kanske allra främsta utövaren av berättarkonst träffade jag på krogen sent på kvällen. För där vid bardisken stod han åter igen, min gamle ungdomskamrat som bländat folk med det ena grandiosa företagsprojektet efter det andra. Ibland störtdyker han och drar med sig ilskna passagerare som följd. Men på något sätt lyckas han alltid landa på fötter. Och så står han åter igen vid bardisken och drar en ny underhållande historia. Alltid blir jag lika motvilligt imponerad, men lyckligtvis investerar jag aldrig en krona.

En annan vän var skrothandlare och ringde alltid med stor entusiasm och gav mig sanslöst generösa erbjudanden. Det kunde handla om att låna ut 30 000 kronor så att min vän kunde köpa ett skrottlager i Motala, Mora, Nynäshamn, Vadstena, Östhammar, Västervik eller Vetlanda. Pengarna skulle betalas tillbaka inom en vecka med en rejäl ränta. De 30 000 jag lånat ut skulle då ha blivit 50 000. Tala om dunderinvestering. ”Låna mig pengarna David. Vi får inte missa chansen. Det här är ett bombsäkert köp. Bästa erbjudandet på flera år!” Jag lånade aldrig ut några pengar men fick en intressant inblick i skrotbranschen och bjöds på många underhållande samtal. Min vän var en sann entertainer och historieberättare. Han är numera bortgången och jag saknar honom.

En annan visionär fast i något större format smyckade sitt företagsbygge med så mycket förföriskt ljus att han blev utsedd till ”Årets Företagare”. Hans presentationer var magnifika urladdningar av personliga anekdoter, humoristiska svängningar, smattrande siffror och kurvor som alltid pekade uppåt. Varje gång jag lyssnade på honom tänkte jag – det här är typen som antingen når toppen eller som kraschar rätt in i väggen. Det kan antingen bli Ingvar Kamprad eller Refaat El-Sayed. Innerst inne visste jag att allt pekade på det sistnämnda men
samtidigt kände jag en önskan om att berättelsen om den perfekta företagsresan skulle besannas. Historien var så underhållande, medryckande och livsfylld. Och det viktigaste, företagaren längst framme på podiet trodde själv på vartenda ord han sade. Men så kom dagen då allt sprack. Vinster blev till gigantiska förluster, manin blev till depression, hedersutmärkelsen blev till konkurs och företagaren blev galen på riktigt.

Ibland kan berättarkonst vara dödlig. En person i Växjö påstod för några år sedan att han led av en obotlig sjukdom som inom kort skulle ända hans liv. Förtvivlade vänner och kollegor köpte presenter och tog sorgfyllda farväl. Men mannen dog inte. Han levde vidare.
Ett mirakel? Eller var alltihop en lögn? Mannen kunde glädja sig åt livet men många besvikna vänner tog avstånd från honom. Han kunde därför något förvånat konstatera – ”Livet blev aldrig detsamma efter döden.”

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll


Theme by Dr. Radut.