Skip to Content

Vidunderlig och vämjelig väderlek

Vi svenskar älskar att tala om vädret och ett inpass om ihållande regn, bitande kyla eller svettig värme kan rädda vilken haltande middagskonversation som helst. De senaste veckorna är det torkan som varit på allas läppar. Sverige tycktes för några veckor förvandlats till Atacamaöknen.

Vissa somrar är det som att regnet aldrig upphör. Skyfallen avlöser varandra och jagar oss envist oavsett om vi grillar, badar, fiskar eller ligger på stranden. Under inledningen på den här sommaren har det varit motsatt läge, förgäves har vi spanat efter regnmoln medan gräsmattorna bränts sönder och torkan förvandlat omgivningen till en torr, dammig öken.
Självklart klagar vi, men inte ens regeringen har lyckats göra ett utspel eller ens tillsätta en utredning. ”Alla talar om vädret men ingenting gör något åt det”, konstaterade redan den amerikanska författaren Charles Dudley Warner. Fanns det finns faktiskt makthavare som åtminstone försöker leka vädergudar. Inför OS i Peking 2008 ägnade sig de kinesiska makthavarna åt att attackera moln. För att slippa regn vis OS-invigningen skickade man upp tusentals raketer för att få molnen att avge regn innan de nådde fram till Peking. Resultatet är omstritt. Men en sak vet vi, luften var mycket klarare än vanligt under OS, fast det berodde nästan uteslutande på att kineserna tillfälligt stängt ner fabrikerna och förbjudit mycket av trafiken under de veckor som tävlingarna pågick. Smogen, människans eget skapade vädersystem, försvann mirakulöst. Människor kunde plötsligt andas obehindrat och ofarligt.
Tänk om vi kunde ha OS hela tiden, sa en invånare med drömmande blick.

Att väderleken är svenskarnas favoritsamtalsämne innebär också att våra meteorologer blir kändisar. Stig Ahlgren, Madeleine Westin och Pererik Åberg är några exempel. Vissa har till och med tagit klivit ut från vädersändningarna och gjort sig andra karriärer. John Pohlman har turnerat runt som jazzpianist, Pär Holmgren blev europaparlamentariker för Miljöpartiet och Tone Bekkestad både tävlade i Let ́s Dance och klädde av sig i tidningsmagasinet Slitz.
Meteorologer bespottas när väderleken är usel men de kan också hyllas som folkhjältar. Åsa Bodén blev till och med besjungen. Gruppen Byfånarnas låt ”Åsa Bodén, som bygger på Village Peoples YMCA, blev en hit 1980. Finns förstås på YouTube.

De senaste två månaderna har vi plågats av långvarig torka. Många befarar en repris av extremsommaren 2018 som innebar allvarliga konsekvenser i form av sinade brunnar, förstörda skördar och skogsbränder.
I meteorologiskt avseende så är dock Sverige sällan det mest extrema landet. För även om värmehålan Målilla ska ha nått upp till 38 grader så är det långt ifrån Atens rekordnotering på 48 grader eller världsrekordet 56,7 grader på platsen med det synnerligen passande namnet Death Valley.
Och visst regnar det vanligtvis mycket här i Växjö men vi är inte i närheten av Llora i Colombia som brukar få 13 300 millimeter regn per år, eller Mount Waialeale på Hawaii som har 350 regndagar per år.
Torkan då? Javisst har vi på senare tid fått utstå en torrperiod av sällan skådat slag och visst har vi väldigt torra platser i landet, exempelvis i Alböke på mellersta Öland där Bengt Erlingsson passande nog har sin kamelranch, men det finns betydligt värre platser på jordklotet.
Exempelvis Atacamaöknen i Sydamerika. Där regnar det aldrig.

DAVID FÄRDIGH

Spännande möten med djur

Möta djur kan man göra på olika sätt. Trevliga och mindre trevliga. Jag har till exempel kollat in solnedgången i sällskap med en rävunge, krockat med en vattensnok och cyklat rakt in i en vildsvinsflock.

Nyligen besökte jag Ingelstadgymnasiets Djurpark och stiftade bekantskap med såväl stiliga zebror som den synnerligen rymningsbenägna geten Sven. Även de sällskapliga åsnorna Tore och Henning tillhörde höjdpunkterna.
Åter igen kunde jag konstatera att det är något speciellt med djur.
Min allra främsta vän från djurvärlden var katten Lotta Sotnos. Hon och jag älskade varandra. Hon mötte mig glatt springande när jag kom från jobbet och jag kliade henne intensivt på magen. Det enda irritationsmomentet i vår relation var hennes egenhet att ständigt bli inlåst i garage. Precis som jag var hon nyfiken, även om jag aldrig direkt lockats av just garage. När Lotta Sotnos inte dykt upp hemma på ett dygn förstod jag att det var dags igen. Jag begav mig ut i kvarteren och började vissla. För att höra eventuell respons och undvika störande ljud inträffade räddningspromenaderna oftast sena kvällar. Att gå visslande på gatorna i skymningen kunde förefalla suspekt och någon anklagade mig för att försöka flirta med kvarterens kvinnor. Men i mitt sinne fanns bara Lotta Sotnos – och till sist hörde jag hennes jamande svar från ett garage. Då var det bara att ringa på, förklara situationen, be om ursäkt och fråga om garageägaren kunde tänka sig att släppa ut min älskling. Garageporten öppnades och Lotta Sotnos sprang ut. Jag var åter hennes hjälte. Sedan firade hon friheten genom att äta och skita.

Min mosters rottweiler Zorro älskade bollar, kanske ohälsosamt mycket. En gång sparkade jag obetänksamt ut en fotboll i Åsnens vatten. Zorro kastade sig i, försökte greppa tag i bollen med käften men eftersom den var något för stor blev resultatet att bollen bara puttades framåt. Förtvivlad såg jag hur Zorro fortsatte att jaga bollen ut på allt djupare vatten och så småningom tycktes han försvinna bortåt horisonten som en svart prick med något vitt framför sig. Han tänkte uppenbarligen jaga bollen tills han stupade. Vad som hänt om vi inte haft båten vågar jag inte tänka på. Nu kunde lyckligtvis både Zorro och bollen räddas.

Men man kan träffa på andra djur än bolltokiga hundar i vattnet. På en simtur vid Ursatorpet en gång upptäckte jag en gren strax framför mig. Vad som förbryllade mig var grenens rörlighet. Mer förbryllad och därefter förskräckt blev jag när jag såg ett litet ilsket ormhuvud. Grenen var ingen gren utan en vattensnok. Vi höll på att krocka. Lika uppskrämda väjde vi åt var sitt håll och möttes aldrig mer.



En gång cyklade jag rakt in bland svinen. Det var en nerförsbacke med en efterföljande 90-gradig sväng. Vad som väntar runt hörnet vet man som bekant aldrig och den här gången var det en flock vildsvin. Grymtningarna var öronbedövande och i panik körde jag slalom mellan suggor och kultingar. Jag tror till och med att jag grymtade själv.

Ett mer harmoniskt möte var när en rävunge kom fram och satte sig intill mig på en klippa vid Åsnens strand. Det var solnedgång och vi tittade båda drömskt bort mot den röda horisonten. Det var som i en Disneyfilm. Mötet varade i två minuter men i mitt minne finns det sparat för alltid.

DAVID FÄRDIGH

Spårvagn genom ljuva livet

”Spårvagn genom ljuva livet”, ”All min lycka ryms i en fingerborg”, ”Här kommer ett hundår till, ”Någonting måste gå sönder för att himlen ska vara blå”. Det är något med Pluras texter som alltid fångat mig liksom med hela gruppen Eldkvarns sound, utstrålning och väsen.
I sommar tar de farväl till publiken med avskedskonserter i Norrköping.



Senast jag pratade med Plura var sommaren 2021. Då befann han sig på ett tåg i Skåne under en turné med sin bror Carla. På knastrig mobiltäckning mitt i tågsurret ställde jag självklart frågan som då var på allas läppar - blir det någon återförening med Eldkvarn?
Stämde ryktena om att det skulle bli en comebackturné för att fira bandets 50-årsjubileum?
Jodå, Plura bekräftade att de faktiskt pratat om saken och att de bokat in replokal framåt hösten. Han var sugen på att spela med grabbarna igen. Eldkvarn skulle återuppstå och brinna igen. Nu blev det inte så. Exakt vad som hände är inte klarlagt men vissa nycklar ges i Håkan Laghers nyutkomna bok - Dö med stövlarna på, som återger Pluras velande, tvekan, konflikträdsla och framför allt bristfälliga eller snarare obefintliga kommunikation med de övriga bandmedlemmarna. Återföreningsturnén brann inne men nu utlovas istället två
avskedskonserter i Norrköping i slutet av juli.

Jag och min bror Robert föll för pladask för Eldkvarn. Det var kärlek utan förbehåll. Jag hade lyssnat redan i slutet av 80-talet men det var tio år senare som jag och brorsan skaffade SAMTLIGA skivor och lät oss fascineras av ärrad livsbejakande rockmusik på svenska, insvept i Pluras vemodiga texter om livets skuggsidor plus brodern Carlas mer underfundiga, skruvade livsbetraktelser. Vid den här tidpunkten i slutet av 90-talet var det få andra som brydde sig om Eldkvarn. Ace of Base och E-type toppade de svenska listorna. Eldkvarn var inte särdeles hippa. En kompis pappa sa hånfullt att när Plura spelades på bilradion så lät det som om det var fel på sändningsfrekvensen eller som det kommit in knaster i högtalarna. Att få höra en sådan kommentar var förstås som ett hugg i hjärtat, men jag och brorsan var luttrade.

I vår omgivning fanns Ulf Lundell-klubben i Tingsryd som samlades en lördagskväll varje sommar för att rösta fram och lyssna igenom Lundells 50 främsta låtar, men jag och brorsan föredrog Eldkvarn och skapade vårta egna ritualer. Varje sommar åkte vi runt för att lyssna på favoritbandet. De dök upp på platser som Karlskronas skärgård eller i lilla Urshult.
Naturligtvis såg vi dom i Växjö. Ibland på Folkets Park, ofta på Palladium. En grå höstkväll spelade de på bortglömda Växjöklubben Zeldas – en konsert som avbröts i förtid när mixerbordet brann upp och mikrofonerna blev strömförande. Senare när Plura blivit bejublad estradör i TV4:s Så mycket bättre och dessutom lagade mat i bar överkropp i tv-programmet Pluras kök så pekade stjärnstatusen spikrakt uppåt och Eldkvarn fyllde plötsligt hela Växjö konserthus. Vad fan hände?

Efter konserterna kunde det bli efterfest. Som 2001 på Ronneby Brunn. Alla var välkomna.
Plura kunde både vara glad och vresig men aldrig snobbig. Efter ett tag tog han av sig den svettiga tröjan och fortsatte festen i bar överkropp. I källarkatakomberna på Ronneby Brunn träffade vi på Carla, som vandrade runt som ett irrande spöke. Han var frusen och förkyld men tinade upp när vi berömde honom för hans underbara låtar och undrade om han hade någon ny soloskiva på gång. Snart lovade han. Vi väntar fortfarande.

I sommar återuppstår Eldkvarn. Så nu är det kanske dags att ringa Plura igen.

DAVID FÄRDIGH

Möte med Väckelsångssonen Johnny Karlsson

Upplevelserikt är Väckelsångssonen Johnnys livsfilosofi – ”Världen tar aldrig slut”


Jag har alltid strävat efter ett upplevelserikt liv. Det finns alltid nya saker att upptäcka.
Världen tar aldrig slut, säger 69-åriga Växjöbon Johnny Karlsson som bland annat åkt jorden runt både på handelsfartyg och med segelbåt.

Världen tar aldrig slut. Det konstaterar Johnny Karlsson som redan under uppväxten i Väckelsång tog sikte på ett upplevelserikt liv. Genom åren har han flugit, seglat och framför allt jobbat på handelsfartyg över hela jordklotet.
– Att som 18-åring komma med Amerikalinjen till New York och få se Frihetsgudinnan och uppleva Manhattan med kändistäta Jack Dempsey-baren var som en saga.

Foton, målningar, dekaler, resväskor, motorer och veteranbilar. Vi besöker Johnny Karlsson i bostaden i Öjaby, där föremålen som upptar huset och verkstaden vittnar om ett synnerligen aktivt liv. Härnäst väntar en tur till England.
– Jag ska följa med min kompis Roy Palm när han ska köpa reservdelar till sina veteranbilar. Men jag har köpförbud. Jag måste hitta alla saker här hemma innan jag köper på mig nya.

Tog flygcertifikat i Uråsa
Drömmen om att få uppleva världen och bege sig ut på äventyr väcktes tidigt hos Johnny i barndomshemmet i Lyckebo i Väckelsång.
– Min pappa berättade fantastiska historier om matroser som seglade över världen och om släktingar som gjort lyckan i Amerika. Jag lyssnade med stora öron och förstod att det fanns roligare platser på jordklotet än Väckelsång och mer lockande ställen än realskolan i Tingsryd.
Första äventyret blev att ta den trimmade moppen och åka ut till Uråsa flygfält för att ta certifikat för segelflyg, vilket bokstavligen talat visade sig bli en höjdare.

– En härlig upplevelse! Jag körde ensamflygning 1200-1300 meter upp i luften. På somrarna jobbade på torvmossen i Boaryd och flög upp alla pengar jag tjänade.

Mönstrade på Amerikalinjen
Nästa målsättning för den 18-årige Johnny var att tjäna ihop pengar till en Jaguar E-type och lösningen blev att mönstra på Amerikalinjen.
– Jag fick jobb som köksbiträde och sedan bar det väg över Atlanten och till New York.
Att som 18-åring få se Frihetsgudinnan och Manhattan avteckna sig framför ögonen var som en saga. Sedan var vi lediga och drog till den gamla boxningsvärldsmästaren Jack Dempseys bar, som då 1972 var det självklara stället för alla tuffa killar i New York.
Livet till sjöss var det som gällde för Johnny även när han gjorde värnplikten. Det blev marinbasen i Karlskrona och jagaren Gästrikland, ett kraftpaket på 46 000 hästkrafter.
– Vi dundrade på i full speta runt Östersjön och längs kobbar och skär i skärgårdarna.
För en båtälskare var det en dröm.

Roligt på kylbåtarna
Tillbaka i yrkeslivet så fortsatte sjöfartslivet att locka. Under 37 år skulle Johnny ha havet som arbetsplats. Bland annat som mekaniker, maskinansvarig och teknisk chef på handelsfartyg jobbade han åt diverse rederier och på rutter som sträckte sig över hela jordklotet.
– Kylbåtarna var roligast. Vi fraktade allt från potatis och ris till bananer och apelsinjuice. Rutterna omfattade stopp såväl i Melbourne som Yokohama. Eller hamnstäder som Guayaquil i Ecuador, som i en sjöfartsbroschyr beskrevs som ”en ful stad byggd på ett träsk”.

Oväder på Indiska Oceanen
Kap Horn beskrivs ibland som sjöfararnas stora skräck men därifrån har Johnny bara ljusa minnen.
– Det var strålande solsken och bleke ända till Falklandsöarna. Men däremot på Indiska Oceanen kunde vi ibland råka ut för svåra oväder. Vid ett tillfälle gav surrningen i ett lastrum vika, så apelsinjuice-koncentrat läckte ut. Det tog en vecka att rengöra när vi anlände till Melbourne.
Hur var sammansättningen av personal på fartygen?
– Oftast var det svenska befäl och filippinska sjömän. De är de bästa människor man kan tänka sig. Arbetsamma, trevliga och kristet troende. Vi hade jäkligt kul tillsammans.

Byggde segelbåt med pappa
Parallellt med yrkesrollen på handelsfartygen så gjorde Johnny en Atlantsegling. Tillsammans med sin pappa byggde han en segelbåt och bestämde sig för att segla från Karlshamn till Seattle på den amerikanska nordvästkusten. Bland annat passerade de igenom Panamakanalen.
– Vi alternerade besättningen så jag var inte med hela tiden, men jag glömmer aldrig när vi seglade intill valarna på den amerikanska västkusten. Det var som en saga. Vackert, men farligt! Valarna var minst fyra meter längre än vår 16 meter långa segelbåt, så vi kände oss ganska små i det sällskapet.
Vilka är de vackra platserna du varit på?
– Den norska skärgården liksom fjordarna på Sydön i Nya Zeeland är otroligt vackra.
Men min favoritplats i världen är Kalifornien i USA. Härligt klimat och trevliga människor.
Förutom båtar så har Johnny flugit åtskilligt i sitt liv, bland annat med ett Cessna-flygplan i vulkankratern på Mount Saint Helena i USA.
– Det var egentligen förbjudet men det struntade vi i.

Pysslar med veteranbilar
Numera är det främst veteranbilar som gäller för Johnny, som tillbringar mycket tid i verkstaden. Men det är ett ämne som är värt en egen artikel. Någon pensionärstillvaro i soffan eller hängmattan är med andra ord inte aktuell för Johnny, som fortfarande strävar efter upplevelser i livet.
– Man blir aldrig färdig. Det finns alltid nya saker att upptäcka. Världen tar aldrig slut!


Numera har Johnny Karlsson lämnat livet till sjöss och ägnar sig främst åt sin stora hobby – veteranbilar.

Reportaget publiceras i Växjöbladet/Kronobergaren fredag 5 maj.

DAVID FÄRDIGH

Möten med döden

Begravningar. Plågsamma och hjärtskärande men också vackra och försonande.
Som så ofta i livet har döden gjort sig påmind igen. Därför blir det här en krönika om sorg men också om
glada minnen och konsten att ta farväl.

”Döden, döden”. Så inledde alltid Astrid Lindgren sina dagliga telefonsamtal med sina systrar Ingegerd och Stina. På det vis fick systrarna det obehagliga avklarat direkt och kunde gå vidare till att prata om roligare saker. Men i den här krönikan kommer vi göra tvärtom – nämligen att kvarhålla oss vid döden.
Nyligen var jag på begravning i Döderhults kyrka i Oskarshamn.
Mikael - en tidningslegend och reklambyråentreprenör tillika kollega, uppdragsgivare och vän gick bort i början av mars. En fantastisk driftig man, stundtals kontroversiell, ofta yvig i sitt sätt men alltid med ett gott hjärta.
En snöig fredagseftermiddag i slutet av mars är det dags att ta farväl.

När man lever kommer man inte undan döden. Det är liksom ofrånkomligt.
Genom åren har det blivit åtskilliga begravningar.
De första är suddiga i konturerna eftersom jag var så ung och hade svårt att förhålla mig till vad som faktiskt hänt. Döden föreföll så diffus.
Min farfars och mormors begravningar däremot är tydligare och delvis detaljskarpa. Vissa ord, handslag,
ansiktsuttryck och känslor har av olika anledningar etsat sig fast i minnet.
Sedan finns vännerna som gick borta alldeles för unga. Jimmy som bara var i början av livet. När
favoritgruppen Metallicas ”Nothing else matters” spelades på begravningen så riste det i hjärtat.
Eller när det var dags att ta farväl av Jessica – den livliga, energiska unga kvinnan som bar omkring på en plåga. Från hennes begravning minns jag enhörningarna men också motorcykelklubben som värdigt tog farväl utanför kyrkan med sina mullrande motorcyklar.
En mäktig kortege. Sedan bar det vidare mot nästa tillvaro.

När man är mitt i livet vill man inte påminnas om sin död. Det finns så mycket annat som ska planeras och utföras innan det är dags att stämpla ut. Att ens fundera på sin egen kommande begravning känns som en morbid tanke.
Min syssling ropade visserligen en gång i berusat tillstånd att han önskade sig den norska black metal-gruppen Dimmu Borgir som begravningsmusik, men han lever mot alla odds fortfarande och jag hoppas det dröjer innan
det är dags att förverkliga det måhända problematiska musikvalet.

Den amerikanska journalisten och författaren Hunter S Thompson valde en spektakulär avslutning. Då tänker jag inte på självmordet utan begravningsceremonin. Enligt sin egen sista önskan fick han askan uppskjuten i luften av en kanon vid sitt hem i Colorado. Det blev ett färgsprakande och mäktigt fyrverkeri som satte punkt för ett okonventionellt och gränsöverskridande liv.

Tillbaka i Oskarshamn. Med tunga steg går jag in i Döderhults kyrka.
Det råder sorg och förstämning. Så ser jag på kistan – färgad i rosa precis som loggan i Mikaels företag - och
framför kistan står symboliskt en skrivmaskin.
Ett statement! Jag värms inombords.
Begravningar är hemska och plågsamma men i all förtvivlan kan de också ingiva hopp. ”The show must go on” spelas vid avskedstagandet. ”Inte slutet – Början!” står det sedan förtröstansfullt i minnesbladet.
Och dagen efter skiner vårsolen.

DAVID FÄRDIGH

Motstånd, längtan och vårbad

David, nu är det väl snart dags för vårbadet? Frågan som plötsligt slungas ut från en förbipasserande på Storgatan i Växjö är ett säkert vårtecken och fyller mig med glädje. Efter ett halvårs kämpande i mörker, kyla och allmänt vemod så finns nu ljuset och värmen inom räckhåll.
Men först ska jag ner i det kalla vattnet och rena själen.

Jag är överlag dålig på traditioner men det finns ett stort undantag – vårbadet! Varje långfredag sedan över 20 år tillbaka så har jag rusat ut från strandkanten, kastat mig ner i det isande sjövattnet och låtit vårskriket ljuda över nejderna.
Mestadels i Åsnen, någon gång i Helgasjön. Stundtals i hygglig vårvärme men minst lika många gånger i snålblåst med snöinslag och nollgradiga lufttemperaturer. Vissa år har rent av isen envist legat kvar och jag
har fått hugga upp en vak för att genomföra min heliga tradition.
Jag har övervunnit allt motstånd, uppfylld av längtan efter våren och vetskapen om att snart stundar ljusare och
varmare tider.

Exakt hur traditionen med vårbadet började är delvis höjt i dunkel. Men det var en synnerligen berusad afton då jag och mina vänner fick någon slags ingivelse. Alla i den stora skaran tyckte plötsligt att det var ett alldeles lysande förslag att doppa sig i tregradigt vatten.
Numera det bara jag som fortfarande tycker att det är en briljant idé. Åtminstone är det oftast bara jag som håller liv i traditionen. De andra har flytt fältet. Fast i många andra kretsar har som bekant vinterbad blivit hippt. Men den trenden är absolut inget för mig. Vinterbad är för hurtfriska självplågare – vårbad är för livsbejakande drömmare!

Numera är badet dessutom något av en angenäm plikt. Den blöta och uppfriskande ritualen är allmänt känd och folk påminner mig ofta flera veckor i förväg. Det vore förstås försmädligt att smita från sitt vårliga ansvar. Jag ska ju kunna se Växjöborna i ögonen även efter påsk.

Att ta ett dopp är rening för såväl kropp som själ. Jag mår bra efteråt och ibland ökar jag på välbefinnandet ytterligare genom att ta mig en whisky efteråt.
Detta år tillkommer ytterligare en positiv dimension – insikten om att nöjet är helt gratis. När nu inflationen tickar mot oanade höjder och allt bara blir dyrare och dyrare så är det förtröstansfullt och tacksamt att veta att här i Sverige kan vi fortfarande bada i våra sjöar helt avgiftsfritt.
I stunden då jag kastar mig i vattnet kommer jag befinna mig helt i nuet och inte ägna en endaste tanke åt
deprimerande riksbanker, chockartade räntehöjningar, alarmerande inflationstryck, taffliga
chefsekonomer och roffande direktörer med groteska bonusar.
Jag kommer inte ens bry mig om Jerome Powell, Erik Thedéen eller Elisabeth Svantesson.

Om drygt en vecka, på långfredagen, plågar jag mig en liten stund och välkomnar glatt våren. Kanske att vi syns på en strand eller rent av ute i vattnet. Annars – lyssna på det avlägsna skriket från nejderna.

DAVID FÄRDIGH

När jag blev förväxlad med en 85-årig pianist

När damen i telefonen påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i tidningen Kvällsstunden så känner jag mig minst sagt förbryllad. När hon i nästa andetag dessutom påstår att jag är en 85-årig pianist så börjar villrådigheten övergå i panik.

En bekant till mig berättar att han råkat ut för en förväxling. När han var publikvärd på en skolkonsert hörde han plötsligt hur någon ropade ut hans namn i högtalarna och uppmanade honom att komma upp på scenen och sjunga. Jag såg mig förvånat runt men ingen annan tycktes känna sig manad, så jag traskade upp på scenen och rev av en låt. Jag brukar ju sjunga i kör, berättar min bekant. Efteråt visade det sig att uppmaningen var riktad till en lärare på skolan som råkade ha exakt samma namn som min bekant. Läraren hade dock försmädligt nog gått på toaletten just när namnet ropades ut i högtalarna. Men läraren fick sjunga efter pausen när jag smugit ner från scenen, förklarar min bekant.

Även jag hamnar stundtals i oväntade situationer. En tisdag i början av mars har jag flera röstmeddelanden från en äldre dam som påstår att jag svarat på hennes kontaktannons i veckotidningen Kvällsstunden. Och just framåt kvällen ringer jag upp henne för att förklara att det måste blivit ett missförstånd.
Men damen står på sig – Är inte du David Färdigh? Är du inte journalist? Har du inte det här numret? Jo det stämmer, tvingas jag medge under tilltagande förvirring. Damen fortsätter – ditt namn, titel och telefonnummer står här i brevet.
Sedan tillägger hon – dessutom har du skickat med en trevlig bild när du spelar piano. Min villrådighet börjar nu övergå i panik. Jag kan inte spela piano och än mindre har jag låtit mig fotograferas i samband med att jag misshandlar detta ädla instrument.
Sedan kommer ytterligare ett förödande hugg – Det står att du är 85 år, stämmer det? Jag replikerar
blixtsnabbt – Jag är 46 år!! Och hon svarar lika snabbt – SÅ UNG!!!

Till slut uppenbaras förklaringen. Det är min vän Ingvar – en sprallig 85-årig som jag intervjuat vid ett flertal tillfällen – som skickat brevet till damen. Han har bifogat en bild på sig själv när han spelar piano och angett mig som fotograf, inklusive såväl titel som telefonnummer. Damen har därmed förväxlat oss. Panikstämningen förbyts i skratt och ett trevligt samtal om ensamheten i samhället, sökandet efter sällskap och musikens betydelse.
Och så avslutar hon med – Gud välsigne dig David!

Men jag har inte bara förväxlats med pianister utan även med gospelsångare. En gång fick jag nämligen ett sms från gospelkören i Tranemo, som meddelade att de hört talas om min fantastiska sångbegåvning och därför frågade om jag hade möjlighet att komma till deras repetition på onsdag kväll. Jag svarade ödmjukt att för min skull men framför allt FÖR DERAS EGEN SKULL var det bäst att jag uteblev från repetitionen.
Jag fick aldrig något svar.

DAVID FÄRDIGH

Burkplockare, pantbanker och Ferraris

Jag tyckte jag såg dig på Linnéuniversitetet häromdagen. Pluggar du? Mannen som ställer frågan till mig är en främling på bussen. Kanske en aning luggsliten men för övrigt till synes normal. Jag förklarar att jag gjorde ett reportage där och ställer vänligt motfrågan – jobbar du på universitetet? Nej, svarar mannen och tillägger – jag brukar plocka burkar där.

Förmögenhetsklyftorna i Sverige fortsätter att öka. De rikare blir rikare och de fattigare blir fattigare. När ekonomijournalisten Andreas Cervenka besökte Växjö i december berättade han att det schweiziska kreditinstitutet Credit Suisse numera rankar Sverige som det tolfte mest ojämlikaste landet i världen. Nåväl, vi kan trösta oss med att vi fortfarande är mer jämlika än exempelvis Brasilien, Brunei och Botswana.
Den pågående ekonomiska krisen har dock gjort klyftorna mer tydliga. Fler tvingas ta lån för att klara vardagen när både priserna och arbetslösheten stiger. Men det finns fortfarande jobb att få. En kollegas son fick nyligen
anställning på pantbanken. Där råder just nu glödhet högkonjunktur.

Jag tar tåget till Göteborg för att bland annat fira min kompis Ann-Charlottes födelsedag. När jag stannar till i en livsmedelsbutik i Frölunda för att inköpa en tårta så blir jag vittne till en tumultartad scen. Ett äldre par protesterar högljutt i en av kassorna. Ett av butikens kampanjerbjudanden har antingen misstolkats eller gått ut för paret förnekas sin utlovade rabatt, något som utlyser vilda protester. Ni kan inte göra så här, ropar de desperat.
Det verkar handla om småsummor men i dessa bistra tider så räknas varenda krona.
Butikschefen tillkallas och utbrister till sist förmanande – Jag kan inget göra, sånt är livet!

I Göteborg frodas trots allt galghumorn. När en man på Frölunda torg beklagar sig över elpriserna och samtidigt konstaterar att Vattenfalls vd Anna Borg har en årslön på drygt 21 miljoner föranleder det kommentarer som - Det går utför – Hon har tagit sig vatten över huvudet – Vissa sjunker, andra flyter!

På promenaden genom gallerian Nordstan ser jag Burger Kings reklamkampanj för Semmelburgaren. Jag är ledsen att göra er besvikna men det vattnas inte direkt i munnen, tvärtom fyller det mig med avsmak. Det är nästan lika motbjudande som upplevelsen strax innan – då fyra vakter ertappade en heroinist på en av toaletterna på trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. En av vakterna påtalar pedagogiskt att britsen på väggen är avsedd för barnfamiljer som ska byta blöjor på sina barn – inte till att röka heroin. Narkomanen har svårt att ta till sig i budskapet och verkar befinna sig i en annan värld. Han nickar men är helt tom i ögonen och från munnen kommer bara obegripligt mummel. Men det finns fler faror i livet än droger. När jag lämnar stadsparken blir jag nästan överkörds av en blänkande Ferrari som far fram med total förakt och likgiltighet för människoliv.
Jag läste förresten att efterfrågan på Ferrari slår nya rekord. Försäljningen i fjol ökade med 6,5 procent. Ingen ekonomisk kris för de allra rikaste uppenbarligen. För vissa går livet i full fart medan andra samlar på burkar eller förtvinar i drogdimmorna i stadsparkernas toaletter.
Sånt är livet, som butikschefen i Frölunda på Lidl konstaterade.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll