Det var en mörk decemberkväll i skogen och jag fylldes plötsligt av isande skräck. Jag hade tagit mig en uppfriskande promenad på skogsstigen utanför Väckelsång. Lugnet vilade över nejderna och bakom molnen kunde man stundtals ana fullmånen. För övrigt härskade mörkret och det var när jag kommit in på den smalare och slingriga delen av skogsstigen som vidundret uppenbarade sig.
Cirka tio meter framför mig såg jag den resliga jätten. 2,5 meter lång, spretig i kroppskonstitutionen och med en hotfullt gungande gång. Ett monster? Ett förrymt jättedjur? Ett troll? Jag fylldes av isande skräck. Vidundret kom allt närmare.
Paralyserad av fasa gjorde jag mig redo att skrika. Sedan hörde jag ett mänskligt ljud – Vem där?
När en ljusstråle från månen trängde sig igenom molnen såg jag min kvartersgranne, bärande på en hög gran. I den sena timmen hade han gått ut i skogen för att olovandes norpa en präktig gran och skrämde på kuppen halvt ihjäl mig. Snälla, säg inget, vädjade kvartersgrannen. Jag lovade på hedersord och önskade honom en GOD JUL ute i mörkret.

Min brors glasögon försvann någon gång under julförberedelserna. Det orsakade stor irritation och ilska. Mina föräldrar klandrade honom för slarv medan han själv såg sig som ett offer för rackartyg. Jag påstods ha spelat honom ett fult spratt. Ett grundligt genomsökande av hemmet organiserades förgäves. Min bror fick finna sig i att fira jul utan glasögon.
Men vad hade egentligen hänt med glasögonen? Efter Trettonhelgen fick gåtan sin lösning. När julgranen skulle rensas på pynt och slängas ut så upptäcktes sanningen – glasögonen hängde på en grankvist. Det var du, sa min bror och pekade anklagande på mig. Men jag hade faktiskt inget minne av att jag placerat min brors glasögon i julgranen. Hade jag förträngt det av skam? Var jag faktiskt oskyldig? Eller var jag blind för mitt eget skämt?

I min barndom brukade alltid någon gå ut och köpa tidningen direkt efter Kalle Anka-programmet på Julafton. Strax därpå uppenbarade sig hux flux Jultomten. Någon i familjen eller släkten missade alltid Jultomten på grund av sitt intensivt pockande tidningsbehov. Hur det är idag vet jag inte riktigt. Vilka svepskäl används? Jag ska gå ut och ladda elbilen? Jag måste springa ner till butiken och köpa mer glögg? Eller - Jag måste gå och kolla elmätaren!!!

Sedan går det förstås att anlita en extern Jultomte. Genom åren har jag träffat på åtskilliga Tomte-konsulter. Det är ett beundransvärt hedersuppdrag. Jag har den största respekt för Tomteyrket som kräver social förmåga att hantera såväl virriga vuxna som griniga barn, en stor gnutta humor, en viss självdisciplin för att inte frestas av alltför många bjudgroggar och dessutom sinne för logistik och tidsberäkning. En av Växjös Tomtekonsulter stupade just på bristande tidsplanering. Varje år utökade han antalet Tomte-uppdrag och till sist kom kraschen. Redan innan Kalle Anka så låg han en timme efter i det uppgjorda schemat. I panik körde han i full Tomte-mundering och gasade på lite extra för att hinna ikapp. På Teleborgsvägen stoppade trafikpolisen honom. Han ombads blåsa i alkomätaren men bomullsskägget klibbade ohjälpligt fast i blåsröret. Krångel och ytterligare försening. Svett och förtvivlan bakom tomtemasken. Sedan ville de se körkortet. Han bad om att få slippa men
polisen var kallsinniga – Lagen gäller ALLA, till och med JULTOMTEN! Barnen väntar på mig, invände Jultomten vädjande varpå polisen replikerade – Mina barn väntar på mig också.

Till alla Väckelsångsbor och övriga önskar jag en härlig och fröjdefull – GOD JUL!!!

DAVID FÄRDIGH

Den perfekta berättelsen, finns den? Jag har många historier på lager men om jag skulle skriva en bok, vilket ämne skulle jag välja då?

Jag befinner mig på Kronobergs bokmässa och möter en strid ström av författare. Jag talar med dem, känner på deras böcker och hör dem berätta om hundar med övernaturliga förmågor, kvinnliga lastbilschaufförer i Gällivare, mordgåtor på Mallorca, småländska maträtter och ännu en lösning på Palmemordet. Jag slukar allt med hull och hår. Det är rena rama julafton. Jag älskar böcker och framför allt berättelser. På vägen ut säger en bekant – Du borde också skriva en bok! Om vad?, frågar jag. Du måste väl ha upplevt väldigt mycket, eller hur? Välj och vraka! Skriv om udda personligheter, politiska skandaler, Växjös sanna själ eller sökandet efter kärlek.

Ja, kärlek borde man kanske skriva om. Jag har åtminstone material som kunde räcka till en novellsamling. Kvinnor har serverat mig bra storys. En gång tog mig kärleken ända till Sri Lanka, en annan gång hamnade jag på Böda camping. En tredje gång svävade jag iväg och fick testa på healing. Titeln känns given - Galna kärleksresor. Men jag blir sittande, försjunken i minnen. Sedan ringer en kompis och föreslår en utekväll.

Du borde skriva om skandalernas Växjö, säger min kompis när de första groggarna slunkit ner senare på kvällen. Måhända ingen dum idé. Skandaler tilldrar sig alltid människors intresse och stoff finns det ju onekligen gott om. Som när Växjö Energi i början av 1980-talet blev blåsta på 40 000 kubikmeter olja genom skumma överenskommelser med den norska affärsmannen Finn Malmberg. Eller när det vid nästa samma tidpunkt avslöjades att det statligt ägda Växjöföretaget Telub i hemlighet utbildade den libyska diktatorn Gaddafis
soldater. Sedan kom historien om svindlarpredikanten John Tejpar som med välsmord mun och med Växjö som bas blåste människor på löpande band. Det blev stora löpsedlar i pressen.
Växjö var onekligen skandalernas stad. Men jag behöver i så fall ha med några nutida skandaler, säger jag till min kompis. Han funderar en stund och påtalar sedan att han tycker att det nya kommunhuset är en STOR skandal. Jag invänder att man kan ha åsikter om bygget men något bedrägeri är det knappast tal om. Därefter kommer min kompis med några mer vildsinta förslag som handlar om en glass-bedragare och en IT-svindlare, båda Växjöprofiler med påstådd böjlig moral. Men då måste jag nog gräva för att få fram mer handfasta bevis.
Man kan inte kalla människor svindlare hur som helst, påtalar jag och sväljer ytterligare en grogg. Min vän nickar och instämmer – Ut och gräv. Skandalerna väntar på dig!

Det är natt och kommunhuset tornar upp sig som en koloss över Växjö. Jag är på väg hem från krogen men har ännu inte lyckats snappa upp någon riktigt bra skandal. På Sandgärdsgatan möter jag en högljutt skrattande man. Där verkar finnas en bra story, tänker jag och frågar honom om vad som är så fantastiskt roligt. Men mannens ögon är hopplöst dimmiga och från munnen kommer bara ett gurglande läte kombinerat med hysteriska skrattsalvor. Berusad och skogstokig. Jag ger upp, går hem och skriver en krönika istället.

DAVID FÄRDIGH

Har du hittat ditt drömyrke? Grattis! Men trivs man inte på jobbet finns dock möjligheten att sadla om och byta yrkeskarriär. Förhoppningsvis med lyckat resultat. Fast nog hade det varit bättre för oss alla om Hitler fortsatt på konstnärsbanan, om Stalin förverkligat drömmen om att bli präst och om Putin fortsatt att vara taxichaufför eller barnvakt.

Många kända personer har bytt yrkeskarriär. Nyligen bortgångne Sven Melander var först sportjournalist på en kvällstidning, men så upptäcktes hans komiska begåvning av regissören Lasse Åberg i samband med en dimmig fest i Malmö och så hux flux startade en helt ny karriär. Efter genombrottet med filmen Sällskapsresan blev Sven såväl filmkändis som tv-stjärna.
Ett ännu mer hisnande exempel är Ronald Reagan som gick från att vara B-skådis i Hollywood till att så småningom göra politisk karriär, bli vald till USA:s president och enligt vissa historiker bidra till att krossa Sovjetimperiet och avsluta det kalla kriget.
Och när vi är inne på amerikanska ikoner - Elvis Presley var först lastbilschaufför åt bolaget Crown Electric
men upptäckte musiken och blev legendarisk världsstjärna. Ett nutida exempel är Lady Gaga som först hankade sig fram som servitris och strippa innan hon fick chansen att slå igenom som sångerska och numera dominerar världens alla scener.

Världshistorien är dessvärre också full av gestalter som hamnade fel. Josef Stalin, en av 1900-talets värsta massmördare och tyranner, drömde i ungdomen om att bli präst. Faktum är att han kom in på det ortodoxa prästseminariet men blev relegerad på grund av sina radikala idéer. Sedan gick det som det gick.
Ett annat exempel är förstås Adolf Hitler. Han drömde om att bli konstnär och sökte in till Konstakademin i Wien. Stadsmålningarna höll ganska god klass men symtomatiskt nog var hans stora svaghet människor. Porträtten var undermåliga och Hitler fick aldrig inträde i Konstakademin. Tyvärr satsade han istället på att bli politiker med världskrig, folkmord och förintelse som följd.

Någon som uppenbarligen är helt fel person på fel plats just nu är Vladimir Putin. Den ryske diktatorn har som bekant fått storhetsvansinne och sprider död och förintelse i Ukraina samt orerar vilt om kärnvapenattacker. På 1980-talet var Putin stationerad som KGB-spion i dåvarande Östtyskland men när kommunismen kollapsade kallades han hem och fick under en period försörja sig som taxichaufför. Sankt Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak tog dock honom under sina vingars beskydd och Putin blev något av en alltiallo. I Rysslandsexperten Bengt Jangfeldts fascinerande bok En rysk historia berättas att när Ryssland öppnades upp efter kommunismens fall så kom flera västerländska delegationer på besök, bland annat familjen Nobel gjorde en visit i Sankt Petersburg. Under vistelsen fick de hjälp med barnvakt. Den som fick uppdraget att hålla koll på barnen var Vladimir Putin. Han sägs ha skött uppgiften klanderfritt.

DAVID FÄRDIGH