Det pratas vaccin och från himlen faller aprilsnö. I trafikkorsningen utanför Gothia Towers håller någon en domedagspredikan i stark motvind. Mycket kan hända på en Göteborgsresa i otålig väntan på våren.

Livet bjuder ständigt på nya överraskningar. Vem i hela världen hade för drygt ett år sedan kunnat förutsäga att vaccination skulle vara det stora samtalsämnet? På tåget till Göteborg pratas det ivrigt om både AstraZeneca, Pfizer/Biontech och Moderna. Vilket vaccin är egentligen bäst? Hur är det med biverkningar? Två damer i sätet intill mig verkar dock överens om att det ska bli skönt att få den där sprutan och att livet därefter kan börja återgå till det normala igen. Förväntan spirar i deras ögon. Damerna går en ny vår till mötes.

Den metereologiska våren känns dessvärre avlägsen när jag anländer till Göteborg. Kyliga stormvindar viner över gatorna och piskar flanörerna skoningslöst i ansiktet. Jag kämpar mig bort till dagens första intervju, som ska äga rum på Gothia Towers. I vindtjutet hör jag plötsligt en skorrande röst. Jag stirrar mig häpet runt. Mitt i trafikkorsningen bland spårvagnar, bussar och bilar utanför hotellet står en man med megafon och gastar för full hals i värsta motvinden. Hans röst studsar hopplöst runt men jag tycker mig uppfatta ord som ”JESUS”, ”FRÄLSNING” och ”DOMEDAGEN”. Jag beundrar hans envishet men har inte den minsta lust att stå i ovädret och lyssna på dystra profetior. Istället skyndar jag mig in i hotellobbyn. Där gör en gammal skäggig farbror med rollator en oväntad entré. ”Har du beställt rum?”, frågar portiern. ”Nej, jag har tappat min mobil i en taxibil. Kan du ringa chauffören?”, säger farbrorn. Det visar sig att taxichauffören hittat mobilen men inte har möjlighet att komma till Gothia Towers den närmsta timmen. ”Men du kan vänta här i vårt café så länge om du vill”, säger portiern. ”Ja, jag kan vänta här i flera timmar”, svarar farbrorn förtjust och får sig en lyxig eftermiddag långt från snålblåsten.

Det är fredagskväll. Jag tar mig vidare till Majorna och puben The Red Lion för att diskutera fotboll med Roger från Sandarna BK. Vid bardisken står en kvinna och försöker göra en snabb beställning. ”Klockan är kvart i sju. Utanför väntar en taxi”, förklarar hon. ”Ska du redan hem?”, frågar bartendern. ”Nej, jag ska hinna till Systembolaget innan stängningsdags”, förtydligar hon. Jag kan konstatera att Coronapandemin uppenbarligen vänt upp och ner på partylivet. Numera börjar man med krogrundan och avslutar på Systembolaget. Vem hade kunnat förutse den utvecklingen?

Den fredagsfestande kvinnan hoppar in i taxin, för nu rullar nämligen åter taxibilarna i Göteborg. I början på april stod de stilla nästan en hel vecka. Ett tekniskt fel i en mjukvara gjorde att alkolåsen i bilarna slogs ut. Taxibilarna gick därmed inte att starta. Hela fordonsflottan stod stilla. ”Det var kanske ett virus”, muttrar en bargäst. ”Men nu har alkolåsen blivit vaccinerade”, lägger han till och skrattar så att ölen skvalpar.

Vaccineringen fortgår och människorna ser fram mot våren. Men på söndagen inträffar ännu ett bakslag. Snön faller över Göteborg. Folk huttrar över eländet. På tåget hem noterar jag att det småländska höglandet fått vinterskrud. Ve och elände. Men vi får hålla humöret uppe och följa predikningarna – HÅLL I, HÅLL UT!

DAVID FÄRDIGH

Efter några tunga månader så är våren äntligen här, något som jag under påskhelgen i vanlig ordning firar med ett rejält vårdopp i sjön Åsnen. På Långfredagen är det åter dags att kasta sig i plurret, rena själen och låta vårskriket ljuda över nejderna.

Påsken handlar som bekant både om lidande, död, återuppståndelse och glädje. Det sistnämnda är mer välbehövligt än någonsin med tanke på Coronapandemin, som inte bara orsakat sjukdom och död utan dessutom krånglat till livet på de mest oväntade sätt. När jag passerade en galleria häromdagen var en man och en kvinna synnerligen upprörda över att de inte fick sitta och fika vid samma bord. ”Vi brukar ju ligga med varandra på nätterna”, påtalade kvinnan för vakten. ”Det kan jag inte ta hänsyn till”, svarade vakten, som av det
bistra ansiktsuttrycket att döma helst även hade velat stoppa deras nattliga aktiviteter. Paret åtskildes och skingrades från fikabordet. En stund senare återförenades de och jag såg dem köpa påskgodis tillsammans. Glädjen visste inga gränser. Hela dramat blev en illustration av avsked och återförening. Precis som påskens budskap om liv, död och återuppståndelse.
Mörkret hotar men i slutändan segrar ljuset.

Mitt eget sätt att fira ljusets triumf är att ta ett dopp i sjön Åsnen. Denna högtidliga ceremoni infaller alltid på Långfredagen. Traditionen sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden.
I såväl strålande vårsol som bitande snöstorm har jag under årens lopp sprungit nerför stranden och kastat mig i vattnet. Om jag ska vara ärlig så föddes idén till vårdoppet i berusat tillstånd och det första doppet genomfördes under inverkan av alkoholhaltig doping. Men numera så kastar jag mig i vattnet spik nykter. Tanken är att konfronteras/omfamnas/slukas av vattenmassorna med öppet sinne och utan bedövningsmedel. Badet ska vara chockerande men uppfriskande och livsbejakande. Efter några sömnaktiga och grådaskiga vintermånader ska
såväl kropp som själ kickas igång och fyllas med ny kraft. Det är en reningsprocess men också en återuppståndelse för att anknyta till påskens religiösa innebörd. Ett riktigt vår-vrål hör också till. Tro nu dock inte att jag gått och blivit en renlevnadsmänniska, hemska tanke!
Efter doppet kan jag mycket väl tänka mig ett glas vin eller en rejäl whisky för att fira både prestationen, livet och vårens ankomst.

Hur påverkas då vårdoppet av rådande smittskyddsrestriktioner? Frågan är förstås ofrånkomlig i dessa tider. Jag kan dock intyga att det sällan brukar vara någon större trängsel i vattnet under Långfredagen. Men publiken då? Ja, där blir det förstås knepigare. Risken är att vårdoppet på Långfredagen skulle kunna betecknas som en allmän sammankomst och därför inte får överstiga åtta personer. Jag gör dock sällan någon större reklam för evenemanget, även om det nu slår mig att den här texten i sig skulle kunna räknas som marknadsföring. Men
någon publikrusning tror jag likväl inte på. De senaste åren har åskådarmassorna mestadels bestått av en mycket liten krets som antingen velat ge moraliskt stöd eller skratta åt galenskapen. Men vill någon ansluta sig till vårdoppet så finns inga hinder. Alla är välkomna.
Om ni inte hittar oss längs Åsnens östra strand så öppna öronen och lyssna. Ni kommer garanterat höra skriket!

DAVID FÄRDIGH

Jag jobbar med ord. Uppgiften går ut på att beskriva och spegla människor och händelseförlopp. Ibland känns det som att grundmaterialet är i tunnaste laget, men så plötsligt inträffar motsatsen. Som när det till exempel dyker upp fantastiska personligheter som 85-åriga Ingvar Nilsson.

Som reporter och skribent möter man stundtals på förhinder. Någon berättar en hemlighet som inte får avslöjas. Eller som visar sig vara ett luftslott. En företagare som jag kände viskade i mitt öra om häpnadsväckande miljonaffärer som omfattade såväl kungligheter som höga potentater inom politikens värld, men det blev inget skrivet eftersom ena hälften omfattades av sekretess och den andra hälften var uppenbart ren och skär lögn. Det är förstås frustrerande men har åtminstone ett underhållningsvärde.
Det är värre med personer som demonstrativt tiger eller berättar en massa ord som inte betyder någonting.
En kommunikationsdirektör som säger BLABLABLA eller en politiker som har mundiarré men endast talar mumbojumbo. En myndighetsperson sa en gång till mig - ”När vi anlägger ett framtidsperspektiv på nuvarande situation ser vi både intressanta utmaningar och strukturer med förbättringspotential.” Jag ryser fortfarande av obehag. Då föredrar jag politikern som sa rakt på sak - ”Jag har inga nyheter att komma med den här gången. Jag är helt tom.”
Politikern slapp följdfrågor.

Vissa människor är svåra att spinna en historia om. Men sen har vi motsatsen, exempelvis Ingvar Nilsson, också känd i Tingsryd med omnejd som ”08:an”, ”Cykelmannen”, ”ordkonstnären” och ”pianisten”. Här saknas varken livshistoria eller munvighet. Ingvar ringer och berättar att han gett sig i kast med att skriva memoarer och vill höra min åsikt om hans litterära alster. Vi sammanstrålar därför på Solvikens Pensionat i Ingelstad och med sig
har han en diger lunta med maskinskrivna papper och diverse utklipp.
Ingvar är alltid en överväldigande upplevelse. Trots att han hunnit fylla 85 år så sprakar han av energi och
munnen går oavbrutet. Han är stockholmaren och den framgångsrike entreprenören med eget handelsbolag som susade fram i livet i 180 tills allt ”gick i baklås” som han uttrycker det.
En rad motgångar följde, eller som han beskrev det för mig - ”Jag fick fyra hjärtinfarkter, råkade ut för en svår bilolycka med åtföljande hjärnblödning, blev blåst av banken på 15 miljoner och skilde mig. Det var ett tufft år”.

Ingvar cyklade så småningom ner till Småland, där han påbörjade ett nytt liv i Tingsryd.
Började skriva dikter och betraktelser. Efter att tidigare bara författat torra offerter så flödade plötsligt orden i en aldrig sinande ström. Så har det sedan fortsatt.
Numera är han känd som poet, pianist och livskonstnär. När han nu undrar om jag skulle kunna hjälpa honom att skriva berättelsen om sitt liv känns det näst intill övermäktigt. Jag menar, i vilken tråd ska jag börja dra?
Är det ens möjligt att göra Ingvars sällsamma livsäventyr rättvisa i skriftlig form?
Sådana frågeställningar snurrar i skallen under vårt möte på Solvikens Pensionat. Jag lovar att
tänka på saken.
Sen går Ingvar bort till pianot i matsalen och börjar spela för glatta livet. Han är en virtuos, ett fenomen. Tonerna flödar som i en färgexplosion och jag konstaterar i mitt stilla sinne, ibland räcker orden helt enkelt inte till.

DAVID FÄRDIGH