Partiledare, eller åtminstone nästan
131 mot 130. Med en ynka rösts marginal förlorade Magnus P Wåhlin kampen om språkrörsposten i Miljöpartiet. Därmed blev Magnus INTE den 11:e partiledaren jag träffat utan istället det Växjökommunalråd som varit NÄRMAST att bli partiledare.
Medan Socialdemokraterna och Moderaternas partistämmor är välregisserade tillställningar där det mesta är avgjort på förhand så kan det bli betydligt mer dramatiskt i de mindre partierna. Miljöpartiet är ett sådant exempel. Vid en partistämma för många år sedan röstade ombuden plötsligt igenom att räntan skulle avskaffas, ett beslut som sedan fick justeras.
Partiledarvalen, eller språkrörsvalen som det gäller i Miljöpartiet, är inte heller något som klubbas igenom på kommando, tvärtom bjuds det ofta på en yvig debatt i sann demokratisk anda.
När partiet i helgen höll partikongress i Örebro utmanades valberedningens förslag till nytt manligt språkrör, Daniel Helldén, av Växjös kommunalråd Magnus P Wåhlin.
Det blev nästan en osannolik upplösning. Daniel vann med EN rösts marginal. Snopet även för mig som hade hoppats kunna räkna in Magnus som nummer elva på min lista över partiledare som jag träffat på under åren.
När Gunnar Helén utsågs till ny partiledare för Folkpartiet 1969 var inte jag född.
Däremot var det min pappa som i egenskap av telegrambud lämnade telegrammet på Residenset, där Gunnar då huserade som landshövding i Kronoberg.
Mitt första partiledarmöte var med Lennart Daléus (C) 2020, en politiker som nu fallit något i glömska och i ärlighetens namn inte var särskilt känd då heller. Mest berömd är han nog för valkampanjen 1998 med sloganen – Det här är Lennart. För mig är han mest förknippad med bredband. För just bredband var nämligen det enda han pratade om under intervjun. I viss mening var han förutseende eftersom bredband och digitalisering är något som kommit att prägla hela vårt samhälle, men just då 2000 tyckte jag han blev tjatig. Oavsett om jag frågade
om finanspolitik, socialpolitik eller miljöpolitik så var svaret BREDBAND. Likt en trollkarl avslutade han dessutom med att plocka fram bredband från sin kavajficka. Det blev inga applåder.
Göran Persson (S) träffade jag på en skogsmässa i Blekinge. Då hade han lämnat partiledar- och statsministerposten och var styrelseordförande för Sveaskog. Men oavsett sammanhang så kan man lita på Göran. Han har pondus, levererar citat och vet alltid bäst.
Trevlig men med drag av besserwisser gällde även veteranen Bengt Westerberg (L) liksom Gudrun Schyman (V). Två nyare bekantskaper är kontrahenterna Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M). De kan tyckas vara väldigt olika som personer men det finns gemensamma drag. Båda är trevliga och pålästa men inte särdeles spontana. Fast kanske att man inte vill ha alltför yviga vildhjärnor som partiledare? Ebba Buschs (KD) turné med Bert Karlsson 2018 kändes exempelvis som ett gränsfall. Huruvida förresten Bert Karlsson (NyD)
var partiledare eller showbusiness-artist kan ju diskuteras. När man träffar honom blir det ofta lika mycket fräckisar som samhällsanalys. Min blyghet förbjuder mig att återge historierna.
Mer kontrollerad var Jimmie Åkesson (SD), vilket förmodligen har att göra med att han hårdgranskats av media ända sedan forntiden. Allra trevligast av partiledarna var dock Jonas Sjöstedt (V) som leende bjöd på kaffe, men det berodde nog på att jag träffade honom i Göteborgs-stadsdelen Majorna. Där röstar 99,9 procent på vänstern. Tro fasen att han var glad.
DAVID FÄRDIGH
