Skip to Content

Rapport från Musikhjälpen

Ingen i Växjö med omnejd lär väl ha kunnat missa att Musikhjälpen pågått den senaste veckan. Massor med hängivet engagemang, musik nonstop och åtskilliga miljoner insamlade för att lindra hungern i världen. Dessutom direktsändning från Stortorget, förlåt Kärlekens torg, dygnet runt. Här kommer min rapport från evenemanget.

Vi befinner oss i en förvirrande situation. Det är mitt i december. Fjärran från stadsfesterna men ändå är Växjö plötsligt belamrat med musikframträdanden, tält och glasburar på Stortorget och folkvimmel dygnet runt. Musikhjälpen har kommit till stan och vänt upp och ner på begreppen. Det är som mitt i sommaren men isande kallt. När temperaturen närmar sig tio minusgrader så prövas sommarfirarna. Det fryser i såväl fingrar som tår och ingen glögg i världen hjälper. En tv-profil från Växjö konstaterar fyndigt att Karl Oskardagarna fått en
vintervariant – KALL OSKARDAGARNA.

Vill du komma i kontakt med gamla vänner? Kanske få ett livstecken från en försvunnen kompis? Då ska du vara med i TV. Det är slutsatsen som jag drar efter en vecka med Musikhjälpen. När jag tar mig en titt på Musikhjälpsburen och råkar synas några få minuter på tv-skärmen så plingar det genast till i mobilen – DU ÄR MED PÅ TV!!!, skriver en gammal kompis som jag inte hört av på väldigt, väldigt länge. Så om jag står stadigt och strategiskt i tv-kamerornas blickfång och därmed exponeras flitigt några dagar så vet man inte vem som hör av sig, kanske gamla trånande flammor från en svunnen tid eller bortglömda rivaler från sandlådan på dagis? Intressant men knappast önskvärt. Jag drar mig försiktigt undan och hamnat åter i tv-skugga.

Carola har förväxlat Växjö med Värnamo. Skandalen är ett faktum. Sårade Växjöbor uttrycker sin besvikelse. Men vi måste tillåta våra storheter att vara galet vimsiga ibland. Eller som en herre på torget formulerade det – Nu är Carola större än Kungen!

Växjös rockhjältar Ström tar Musikhjälpen med storm på fredagen. Vilket tryck! Jag följer konserten i sällskap med två stormtroopers-figurer och Tobbe, den sistnämnde är sångare i Crazy Daze som dagen efter i sin tur gör en fantastisk direktsänd spelning inför det svenska folket. Två höjdpunkter under veckan. Men det finns vissa artister som drar ännu mer publik. När Fröken Snusk intar buren så är Stortorget proppfullt. Exempelvis är hela
Ingelstads naturbruksgymnasium på plats, vilket bäddar för busskaos senare på kvällen.
Varken bussar eller epatraktorer räcker till vid hemfärden. Bussbolaget överrumplas. De tackarna hade helt missat Fröken Snusk i sin planering.

Alla tycks starta insamlingar. Exempelvis katten Luffar-Lasse från Trollhättan som utklassar alla och drar in ÖVER en halv miljon kronor. Han finns definitivt med på min intervjulista inför nästa år. Men sedan finns det insamlingar som aldrig kommer igång. På bussen sitter en kille med öronlurar och sjunger högljutt med i låtarna. Begreppet Musikhjälpen får plötsligt en ny innebörd. Tyvärr sjunger han förfärligt och omgivningen skruvar obekvämt på sig. Ett äldre par konstaterar att de gärna skulle skänka en tusenlapp bara den där marodören höll käft och gav fan i musiken. Se där, en insamling som kunde ha blivit en formidabel succé.

Nåväl, det blev trots allt många välbehövda miljoner insamlade till förmån för världens svältande. Nu är dock Musikhjälpen över för denna gång och storhelgerna väntar. Till er kära läsare önskar jag – Ha en underbar Jul och ett riktigt Gott Nytt År!



DAVID FÄRDIGH

Partiledare, eller åtminstone nästan

131 mot 130. Med en ynka rösts marginal förlorade Magnus P Wåhlin kampen om språkrörsposten i Miljöpartiet. Därmed blev Magnus INTE den 11:e partiledaren jag träffat utan istället det Växjökommunalråd som varit NÄRMAST att bli partiledare.

Medan Socialdemokraterna och Moderaternas partistämmor är välregisserade tillställningar där det mesta är avgjort på förhand så kan det bli betydligt mer dramatiskt i de mindre partierna. Miljöpartiet är ett sådant exempel. Vid en partistämma för många år sedan röstade ombuden plötsligt igenom att räntan skulle avskaffas, ett beslut som sedan fick justeras.
Partiledarvalen, eller språkrörsvalen som det gäller i Miljöpartiet, är inte heller något som klubbas igenom på kommando, tvärtom bjuds det ofta på en yvig debatt i sann demokratisk anda.
När partiet i helgen höll partikongress i Örebro utmanades valberedningens förslag till nytt manligt språkrör, Daniel Helldén, av Växjös kommunalråd Magnus P Wåhlin.
Det blev nästan en osannolik upplösning. Daniel vann med EN rösts marginal. Snopet även för mig som hade hoppats kunna räkna in Magnus som nummer elva på min lista över partiledare som jag träffat på under åren.

När Gunnar Helén utsågs till ny partiledare för Folkpartiet 1969 var inte jag född.
Däremot var det min pappa som i egenskap av telegrambud lämnade telegrammet på Residenset, där Gunnar då huserade som landshövding i Kronoberg.
Mitt första partiledarmöte var med Lennart Daléus (C) 2020, en politiker som nu fallit något i glömska och i ärlighetens namn inte var särskilt känd då heller. Mest berömd är han nog för valkampanjen 1998 med sloganen – Det här är Lennart. För mig är han mest förknippad med bredband. För just bredband var nämligen det enda han pratade om under intervjun. I viss mening var han förutseende eftersom bredband och digitalisering är något som kommit att prägla hela vårt samhälle, men just då 2000 tyckte jag han blev tjatig. Oavsett om jag frågade
om finanspolitik, socialpolitik eller miljöpolitik så var svaret BREDBAND. Likt en trollkarl avslutade han dessutom med att plocka fram bredband från sin kavajficka. Det blev inga applåder.

Göran Persson (S) träffade jag på en skogsmässa i Blekinge. Då hade han lämnat partiledar- och statsministerposten och var styrelseordförande för Sveaskog. Men oavsett sammanhang så kan man lita på Göran. Han har pondus, levererar citat och vet alltid bäst.
Trevlig men med drag av besserwisser gällde även veteranen Bengt Westerberg (L) liksom Gudrun Schyman (V). Två nyare bekantskaper är kontrahenterna Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M). De kan tyckas vara väldigt olika som personer men det finns gemensamma drag. Båda är trevliga och pålästa men inte särdeles spontana. Fast kanske att man inte vill ha alltför yviga vildhjärnor som partiledare? Ebba Buschs (KD) turné med Bert Karlsson 2018 kändes exempelvis som ett gränsfall. Huruvida förresten Bert Karlsson (NyD)
var partiledare eller showbusiness-artist kan ju diskuteras. När man träffar honom blir det ofta lika mycket fräckisar som samhällsanalys. Min blyghet förbjuder mig att återge historierna.

Mer kontrollerad var Jimmie Åkesson (SD), vilket förmodligen har att göra med att han hårdgranskats av media ända sedan forntiden. Allra trevligast av partiledarna var dock Jonas Sjöstedt (V) som leende bjöd på kaffe, men det berodde nog på att jag träffade honom i Göteborgs-stadsdelen Majorna. Där röstar 99,9 procent på vänstern. Tro fasen att han var glad.

DAVID FÄRDIGH

Spöken, sniglar, Elvis och Erdogan

Visst spökar det! Åtminstone under Halloween. Er krönikör botaniserar i skrämmandets ädla konst tillsammans med zombies, sniglar, Elvis och president Erdogan.

Det är sen fredagseftermiddag och det vankas spökrunda i Växjö city. Förväntansfulla barn, många utklädda till spöken, zombies och andra skräckinjagande existenser, har tillsammans med föräldrar samlats vid den officiella startpunkten utanför Systembolaget i Tegnérgallerian.
Halloween är hetare än någonsin och intresset för att bli skrämd är fasansfullt stort.
Vi kan bara släppa iväg några i taget, förklarar representanten för Växjö cityförening.
De spökklädda barnen rör sig otåligt i cirklar. Inne i Systembolaget samlar samtidigt vuxenvärlden mod bland spritflaskor, ölburkar och vinbuteljer. Några förefaller desperata. En äldre glåmig och hålögd herre, förvånansvärt lik en gengångare plockar skakande åt sig av sortimentet. Alltjämt något darrig men koncentrerande går han mot kassan och betalar. Sedan tittar han förvånad upp mot det massiva uppbådet av spöken och zombies utanför butiken.
Han börjar kallsvettas, flämtar skräckslaget och kvider ångerfullt - det här var sista gången!

Även reporterlivet bjuder på skräckinslag. Jag låter några barn testa årets utbud av Halloweengodis. Betygen blir höga och alla tycks nöjda men sedan börjar det plötsligt spöka.
Dörren till lägenheten går i baklås. Reportern blir lätt skärrad över hur galet allt kan bli men barnen skrattar förnöjt och tycker att det här var den bästa kvällen på länge. Vad gör det om dörren gått i baklås när hela lägenheten är full av godis? Nåväl, vi ringer akutjouren och bostadsbolagets hjälte befriar mig från inlåsningen och jag skyndar vidare mot nästa uppdrag.
Dansbandseliten förstärkta med Elvis Presley går igen och uppträder på Palladium. Även där blir jag dock inlåst och få be om hjälp att ta mig ut i friheten. Jag vacklar hemåt och sjunker ner i soffan. Men det är ju trots allt Halloween och med en GT i handen tar jag mig upp och sätter på det svenska rockbandet Ghost och låten Mary On a Cross.
Sångaren, känd som Papa Emeritus IV, lyckas inte skrämma skiten ur mig, men sedan läser jag att Tobias Forge, som är hans riktiga namn, en gång i tiden spelat i könsrockbandet Onkel Kånkel från Kalmar. Då blir jag rädd på allvar och sover inte en blund på hela natten.

Det finns många sätt att skrämmas. Numera insomnade Radiotjänst i Kiruna brukade exempelvis förmå svenska folket att betala TV-licensen genom att hota med att sätta en snigel på örat på licenssmitarna. Det handlade då om vanliga svenska sniglar. De europeiska mördarsniglarna hade nämligen ännu inte gjort entré i trädgårdarna. Idag betalas TV-licensen via skattesedeln, tv-pejlarna är en utdöd yrkeskategori och hotar man med att placera en snigel på ögat på folk så hamnar man förmodligen på PIVA, Psykiatriska Intensivvårdsavdelningen.

Spöken och troll kan ibland till och med bli storpolitik.
När den turkiska mannen Rifat Cetin skämtsamt lade ut ett foto på president Recep Tayyip Erdogan tillsammans med en bild på den föga ögonljuvliga gestalten Gollum från Sagan om Ringen slog den repressiva statsmakten till med full kraft. Cetin åtalades för att ha förolämpat presidenten och dömdes till ett års villkorlig dom. Så kan också en spökhistoria se ut. Tyvärr är den sann.

DAVID FÄRDIGH

Andreas från Väckelsång älskar att jobba med träd

”Kreativt plus att jag gillar klättring”

På hög bland trädtopparna.
Det är arbetsplatsen som gäller för certifierade trädklättraren Andreas Persson, som utför såväl beskärningar som sektionsfällningar av träd.
– Jag tycker om att vara kreativ och så gillar jag dessutom klättring.

En bra grundfysik men framför allt tekniskt kunnande, konsekvent säkerhetstänk och trivsel på höga höjder. Det är vad som gäller i yrkeslivet som certifierad trädklättrare.
Ett exempel är Andreas Persson, en 36-åringen från byn Söftestorp utanför Väckelsång som sysslat med
trädfällning sedan gymnasiet.
– Jag har alltid gillat svåra utmaningar och det gjorde att jag valde att bli certifierad trädklättrare.

Uppe på 20 meters höjd
Sedan 2020 driver Andreas det egna företaget ADP Trädfällning.
– Tanken var att utföra både beskärningar och sektionsfällningar av träd, men det sistnämnda har kommit att dominera. Cirka 90 procent av bokningarna gäller sektionsfällningar. Ofta är det äldre träd som blivit dåliga och som står i små, trånga utrymmen nära bebyggelse.

Många av träden är dessutom tämligen höga. Det är med andra ord inget för höjdrädda.
– Jag har varit uppe på över 20 meters höjd, bland annat i gamla aspar.

Viktigt med säkerhetstänk
Säkerhetstänkandet är alltid A och O. En bra klättersela och starka karbiner samt slitstarkt rep är självklara inslag i utrustningen.
– Efter varje uppdrag går jag igenom utrustningen noggrant. Rep ska exempelvis alltid förvaras i torra, svala och mörka utrymmen för att minimera slitage och utnötning.
En ytterligare del i säkerhetsarrangemanget är att ha en kollega med på marken.
– Vid sektionsfällningar, särskilt när det gäller svåra träd, är vi alltid två personer. Ifall något skulle hända.



Björk och gran trevligast
Det är tämligen ont om certifierade trädklättrare och Andreas är verksam i större delen av Kronobergs län.
– Jag utför uppdrag både norr om Växjö till Tingsryd i söder och Ljungby i väster.

Vad är tjusningen med yrket?
– Jag tycker om att vara kreativ och lösningsorienterad. Det har man god nytta av när man är uppe i träden. Och så gillar jag att klättra förstås!

Vilka träd är roligast respektive besvärligast att jobba med?
– Björk och gran är trevliga att klättra i. Mest utmanande är nog ask eftersom det är ett väldigt yvigt trädslag med vidomfattande grenverk.

Njuter av jobbet
Väderleken har också stor påverkan. Är det för blåsigt så ställer Andreas av säkerhetsskäl in jobben medan det är desto mer behagligt när det är vindstilla och solen lyser från en klarblå himmel.
– Jobbet innebär mycket njutning. När man tagit trädtoppen och blickar ut över omgivningen från höjden så är det en fantastisk tillfredställelse.



Hela reportaget finns att läsa i Växjöbladet/Kronobergaren 27/10.

DAVID FÄRDIGH

Tur på spel med olyckligt slut

Ve och fasa! Snart stundar fredagen den 13:e. Otursdag för många, turdag för andra.
Jag är inte särskilt skrockfull och skulle överväga att köpa en trisslott om jag inte kände till riskerna.
Av egen erfarenhet vet jag nämligen att en vinst kan resultera i både hybris och ekonomisk kollaps.

Hur det kommer sig att fredagen den 13:e blev den stora otursdagen är höljt i dunkel.
Några har konstaterat att Jesus hade 12 lärjungar och när han förrådes var Judas Iskariot den 13:e vid bordet. Jesus korsfästes dessutom på en fredag, det vill säga långfredagen.
Andra hänvisar till den utrensning och massaker på tempelriddare som utfördes av den franska kungen Filip IV på order av påven Clemens V fredagen den 13:e 1307.
Vissa påtalar att den europiska finansbubblan sprack fredagen den 13:e maj 1927, då den tyska börsen kollapsade, något som i förlängningen skulle bana vägen för det nazistiska maktövertagandet och därmed
det andra världskrigets fasor.
Ett mer modernt exempel är terrordåden i Paris fredagen den 13:e november 2015, då islamistiska terrorister sköt på gatorna och utförde en massaker på konsertlokalen Bataclan. Totalt mördades 130 personer.
Se där, talet 13 återkommer ännu en gång.

Nu finns det enligt min mening ingen anledning att hålla sig inomhus och gömma sig under sängtäcket på fredag. De flesta gånger som fredagen den 13:e infaller sker det inga otrevligheter.
Tvärtom har somliga det som sin turdag. De som älskar att utmana ödet brukar rent av åka till casinon eller köpa en trisslott just fredagen den 13:e.
Tanken har även föresvävat mig och nog känns det lockande.
Vanligtvis köper jag aldrig trisslotter. Senast jag överhuvudet skrapade en trisslott berodde det på en märklig bytesaffär.
Jag gick på Växjö stationsområde när en något ärrad och tilltufsad herre, dessutom märkbart berusad, frågade
om han kunde få bläckpennan som jag höll i handen. Självklart sa jag generöst. Då får du min trisslott som betalning, sa mannen. Klart slut. En affärstransaktion hade hux flux inträffat.
Överrumplad tog jag emot trisslotten och vandrade iväg.
Senare på kvällen ansattes jag av moraliska grubblerier. Om jag nu skrapade fram ett miljonbelopp, hur skulle jag agera gentemot den tilltufsade och berusade mannen? Förmodligen var han i större behov av
pengarna än jag själv. Å andra sidan fanns det en uppenbar risk att han skulle supa upp hela summan. Jag vankade av och an tills jag kom till slutsatsen att i händelse av en storvinst skulle jag söka upp mannen och åtminstone ge en honom en del av pengarna.
Därefter skred jag till verket och skrapade andaktsfullt och under olidlig spänning. Och vann inte ett jota.

Min numera framlidne vän Hebbe och hans fru skrapade triss i TV4:s direktsändning.
De vann drygt två miljoner och jag gratulerade dem till den osannolika turen. Två månader senare vann de en ny bil på Combilotteriet och ännu en gång gratulerade jag dem till den osannolika turen.
Efter ytterligare ett halvår ringde Hebbe mig och frågade om jag kunde låna honom pengar.
Men för böveln, ni har ju vunnit miljoner, påtalade jag oförstående.
Sedan förklarade Hebbe situationen – Bastun, jacuzzin och köksrenoveringen blev något dyrare än
beräknat. Vilken otur, svarade jag.

DAVID FÄRDIGH

Karaktärer och kantstötta existenser

Ibland är livet som i en Klas Östergren-roman. Man råkar hamna i oväntade sammanhang och sällskap med udda figurer som berättar osannolika historier och som visar sig ha oväntade kopplingar. De finns överallt. Karaktärer och kantstötta existenser.

På vandring i Växjö. På dimmiga gator, solbelysta torg och dunkla krogar. Kända och okända ansikten. Tar man en tillräckligt lång promenad så kommer man ofrånkomligen möta alla dessa kantstötta existenser eller låt oss säga profiler eller karaktärer, kärt barn har ju många namn.
Vid busshållplatserna passerar jag buss-mannen. Nu var det ett tag sedan jag pratade med honom. Förmodligen väntar han fortfarande på den stora, omvälvande händelsen.
Växjö bubblar av positiv energi och det är tydligen här som det ska ske. Exakt vad är oklart.
Men fram till dess tar han ett ytterligare ett par varv runt bussarna.

På Storgatan rullar Växjös ambulerande diskjockey förbi. Det gäller att njuta för snart är sommaren passé och då ser man honom inte längre. Somliga karaktärer är årstidsbundna.
Sedan möter jag förstås kulturrevolutionären, kvinnan som vill synas och göra en massa saker men som stundtals bara är för mycket. Hon säger att hon vill vara med i tidningen igen.
Växjö behöver återuppstå som musik- och kulturstad. Jag vet vad som bör göras, förklarar hon högljutt, självsäkert och engagerat innan hon därefter deprimerat avger den senaste rapporten om sitt trassliga liv. Jag kan tyvärr inte hjälpa henne och går in på en krog, där kvinnan gjort
sig omöjlig och numera är portad på livstid.

Inne i krogdunket hälsar jag på trollkarlen N, som har ett glas vin i handen men som gör ett försynt intryck ikväll. Annars hade jag frågat om det utlovade trolleritricket som ska sätta världen i brand.
Längre bort ser jag Växjös största och rödaste läppar, och jag blir nästan bländad. Fröken B tycks vara i sitt esse. Jag skyndar mig snabbt till baren och räddar mig med en GT.
Vid dansgolvet ser jag herr C som i vanlig ordning är övertänd av uppdämd frustration och nu buggar aggressivt framför scenkanten. Han dansar bra men är som sagt övertänd och därmed en fara för omgivningen.
Plötsligt väller det in en JÄTTE i lokalen. Det är den något luggslitna trubaduren som gör en helkväll och som inte kan motstå frestelserna. Han är törstig och ”all over the place”. Om inte scenen redan vore upptagen så hade han stormat upp på podiet, greppat mikrofonen och vält hela lokalen över ända.

Jag drar mig bort till en diskretare lokal. Men stillheten är bara en chimär.
Snart dundrar det in en samling ljusskygga figurer, bland annat Herr K som påstår ha gjort sig en förmögenhet på kryptovaluta men som också utmålats som en bedragare. Han håller i vanlig ett litet försvarstal men bjuder samtidigt ymnigt på såväl öl som drinkar. Jag sväljer och hör det senaste tipsen om storinvesteringar.
Därefter kommer en storvuxen bjässe från förr, en skugga från den inte alltid så genomskinliga fönsterbranschen och han festar loss precis som under glansdagarna. Fler drinkar och investeringstips följer.
I ett annat hörn avhandlas det senaste om glass-härvan i Växjö, men då har jag begett mig vidare ut i natten på jakt efter andra karaktärer.

DAVID FÄRDIGH

Inspirerande konstrunda i Väckelsång bland konstnärer och gallerikatter

I lördags begav sig Folk i Farten ut i trakterna kring Kvarnamåla och Väckelsång.
Tingsryds Konst & Hembygdsrunda gick nämligen av stapeln och det blev besök hos både akvarellister, akrylmålare och gallerikatter.

I det fina sensommarvädret börjar vi vår konstnärliga odyssé hos Fredrik Permo, vars akvareller föreställer landskap och hus i skiftande årstider.
– Ibland utgår jag från ett fotografi eller ett minne och emellanåt målar jag helt fritt utifrån fantasin. Det handlar sällan om rena avbildningar utan jag vill tillföra något nytt i landskapen.
På senare tid har Fredrik allt mer kommit att väva in historier i bilderna. Detaljer eller gåtfulla skimmer som antyder en underliggande mening.
– Det är nytt för mig, men det är kul att experimentera.



Parallellt med Fredriks akvareller så visade dottern Felicia upp sina teckningar. Tätt inpå deadlinen hade hon lyckats skapa ett stort antal färgsprakande verk, bland annat verket Kavalkad av Sverige.
Med i galleriet fanns också katten Bengt, eller som han kallas i vardagligt tal ”Bengan”.

– Han trivs bra här i galleriet men jag vågar inte släppa in honom i ateljén. Då kommer
han sätta tassavtryck på målningarna.



Nästa anhalt på konstrundan blev hos oljemålaren Gunnar Holmström, som har sin ateljé i trädgården intill bostadshuset i centrala Väckelsång.
– När min hustru ville köpa hus så var jag först motsträvig och ville helst bo kvar i lägenheten. Men hon lockade hit mig till visningen och när jag fick se det här uthuset med möjligheter till konstnärlig ateljé så ändrade jag mig direkt.

Gunnar målar som bäst när han mår som bäst. Själva skapandet beskriver han som en meditativ process.
– I samma stund som min pensel möter duken så lämnar jag en del av min kontroll. Att måla är därför kreativt överraskande. Jag överraskar mig själv.
Så du vet inte i förväg hur målningen ska gestalta sig?
– Jag kan ha en viss uppfattning men så sätter den kreativa processen igång och då är det bara att hänga med.
När Gunnar målat en tavla låter han den sedan vila i några dagar.
– Sedan tar jag fram målningen och ser om den är klar eller behöver byggas på.



Nästa stopp på konstutflykten blev hos Jenny Berglund Wiberg och hennes JBW Art Galleri på Björkeborgsgatan. Galleriet hade dagen till ära utökat från källarvåningen till delar av övervåningen.
Jenny har tidigare målat såväl akvareller som i olja men har på senare tid ägnat sig mycket åt akrylmålningar.
– Jag tycker om att experimentera och leka mig fram. Rätt tjocklek på färgerna kan vara svårt att avgöra i början när man målar i akryl men tekniken öppnar upp för många spännande motiv.



En sprillans ny målning är Vandring, där ett antal gestalter tycks befinna sig i rörelse mot ett fjärran mål antingen framåt eller bakåt. Just vandringar eller figurer i rörelse är ett återkommande tema hos Jenny.
Ett annat utmärkande drag är rosa färgdetaljer i form av exempelvis band, mössor, halsdukar eller öronmuffar.
– Jag vet inte varför, men det har blivit något av mitt signum.
Jenny målar gärna svenska landskap men hämtar också mycket inspiration från de regelbundna semestervistelserna i Kroatien.
Och fler spännande saker är på gång nere vid Adriatiska havet.
– Ja, jag har fått en förfrågan om att leda en målarkurs. Kanske att vi så småningom bildar en svensk-kroatisk målargrupp!

DAVID FÄRDIGH

Inte bara regn som faller

Spårvagn såväl i öst som väst. Er krönikör har i sommar rört sig både i Norrköping och Göteborg.
Mycket musik och många spännande möten, men också resor ackompanjerade av återkommande sprängdåd. Det är nämligen inte bara regnet som fallit ymnigt i sommar utan också glassplitter från söndersprängda bostadshus.

Ikväll ska vi bli fulla för kärlekens skull. Pluras ärrade men livsbejakande röst fyller Götaparken. Eldkvarn är tillbaka i Peking. Det legendariska bandet gör två avskedskonserter i sin forna hemstad och möts av solsken och en hängiven publik. Jag och min bror Robert har lånat en lägenhet på Sandgatan och värmer upp på klassiska Café Broadway, underfundigt namngivet efter adressen på Bråddvägen. Det var här som Plura och Carla brukade hänga och äta stekt ägg på tekaka i kombination med varm choklad och grädde. Fotografierna på
väggarna berättar om bandets historia. Nostalgin flödar liksom ölen.
Norrköping ligger vackert vid Motala ström. De gamla fabrikerna är dock numera omgjorda till stiliga caféer,
restauranger, butiker och nöjesställen och den röda staden har idag till och med ett blått kommunalråd.
Tiderna förändras. Det här är inte min stad längre, som Plura sjunger i låten 27.
Men vissa saker består. Spårvagnarna är alltjämt gula.

I Göteborg är spårvagnarna blåvita. Och folk är goa och vänliga. En herre påtalar att mitt ena skosnöre har gått upp och erbjuder sin plats för att jag ska kunna åtgärda malören. Men i nästa ögonblick skäller han på sin fru. Ingen människa är perfekt. Även göteborgare kan uppenbarligen vara splittrade och ha dåliga dagar.

Jag besöker min vän Ann-Charlotte och hennes treåriga son. De bor i Frölunda och vi tar bussen och spårvagnen till Alfons Åbergs Kulturhus i vackra Trädgårdsföreningen mitt i staden.
Gunilla Bergströms älskade barnbokskaraktär Alfons Åberg går hem överallt och finns översatt till alla tänkbara språk. Alfons är en mjuk kille i en hård värld. Ibland när det blir jobbigt tar han sin tillflykt i fantasins värld. Hans ensamstående pappa, Bertil Åberg, använder sig av piprökning. För det har han kritiserats på senare tid. Tobak är ju hälsovådligt, beroendeframkallande och allmänt förkastligt.
Ännu en moralpanik? Och ett uttryck för vår tids strävan efter det oklanderliga och perfekta? Men lyckligtvis har ännu ingen censurerat Alfons Åbergs böcker. Pappa Bertil får fortsätta med sin klandervärda piprökning. Eller som Plura förtröstansfullt sjunger, ännu finns den sorten som inte gör allting rätt.

Men det finns mer farliga saker än tobak. Sprängningar exempelvis.
Natten efter att jag och brorsan har lämnat Norrköping sprängs en bomb vid entrén till ett bostadshus några
kvarter från Sandgatan. Tryckvågen efter explosionen känns över hela staden. En kvinna och ett barn träffas av glassplitter.
Sista natten hos AC i Frölunda hörs en kraftig smäll strax efter midnatt. En bomb har exploderat vid ett flerfamiljehus på Rundradiogatan några kvarter bort.
Inga skadade men åtskilliga skärrade människor. Det är med andra ord inte bara regnet som fallit ymnigt under den här svenska sommaren utan även glas och bråten från återkommande sprängdåd, troligtvis utförda av kriminella nätverk som hotar, skadar och kräver respekt.
Hårda men empati- och fantasilösa människor som förmodligen aldrig läst en bok om Alfons Åberg eller sjungit med i Eldkvarns Fulla för kärlekens skull. Tänk vad de missat, dessa arma, eländiga krakar!

DAVID FÄRDIGH

Med en önskan om en lyckosam sommar

Tur och otur skiftar ständigt i livet. Somliga överlever ett fall nerför Niagarafallen men dör genom att halka på ett apelsinskal. Själv har jag överlevt en påkörning av en elscooter vid Växjösjön och ett vansinneshopp i Sri Lanka.

Nyligen blev jag rammad av en elscooter intill Växjösjön. Jag flög i backen och skrapade upp högerhanden. Nåväl, inget brutet och inga ägodelar förstörda. Godsint förlät jag marodören med en förmaning om att sänka hastigheten och att försöka hålla blicken på vägbanan istället för på mobiltelefonen. Omplåstrad lämnade jag olycksplatsen och tackade min lyckliga stjärna för att jag undkom tämligen oskadd.
Liksom den gången jag simmade på en järnstolpe, dold under vattenytan. Jag skrapade upp magen, fick kramp av chocken och tog mig blödande i land med hjälp av en hårt kämpande högerhand. Men väl på landbacken
släppte krampen och jag konstaterade att såret på magen bara var ytligt. Tur i oturen helt enkelt.

Ett av mina tidigaste minnen är när jag som fyraåring var med om en bilolycka. Då vändes bokstavligen världen upp och ner. Familjens bil fick en sladd och voltade nerför ett dike. På en åker blev vi liggande upp och ner. Snarare än chocken minns jag hur underligt det var att sitta upp och ner, att ha golvet ovanför sig och taket nedanför. Det var en absurd känsla.
Ingen skadades allvarligt men det var i det ögonblicket som jag började inse att livet inte alltid är en rak linje utan att det kan sladda till ibland. Och att det finns sådant som tur och otur.

En av världens mest otursförföljda människor är förmodligen Kyle Cook i Florida. Men kanske samtidigt en av de mest tursamma. 2016 blev han biten av en diamantskallerorm när han klippte gräset. Diamantskallerormens gift har kapacitet att döda 400 personer men Kyle är tämligen fet och eftersom ormens huggtänder inte nådde genom fettvävnaderna så överlevde han attacken. Tur i oturen.
Några år tidigare blev han biten av en giftspindel med följden att handen svullnade upp, vilket renderade i en sådan lång konvalescens att han fick sparken från sitt jobb som chaufför. När han istället började köra sopmaskin så blev han plötsligt träffad av blixten. Han kastades två meter bakåt och slogs medvetslös.
Resultatet blev en lättare hjärtattack och en rejäl hjärnskakning. Dessutom bestående skador i form av nervsmärtor i vänster kroppshalva.
En annan gång råkade han få upp en alligator när han fiskade. Men det är en annan historia.

I Sri Lanka 2009 fick jag hybris. På ett hotell på väg mot Kandy slog jag följde med ett gäng singalesiska soldater som tjänstgjort i Irakkriget. Vi drack whisky och skröt om dumma saker. Det blev vadslagning och jag hoppade ut från den höga balkongen och ner i swimmingpoolen. Ett hopp på säkert tio meter i ett galet, berusat tillstånd. En rejäl kallsup fick mig att vakna till. Vilken tur att jag överlevde, tänkte jag glatt överraskad och skärpte genast till mig.

Bobby Leach var 1911 den andra människan som överlevde ett fall nerför Niagarafallen.
Han färdades i en tunna och bröt nästan alla ben och låg sex månader på sjukhus. Sedan åkte han jorden runt och föreläste om sin bragd. Tills han 1925 halkade på ett apelsinskal och bröt nacken. Så kan det gå. Otur i turen skulle man kunna säga.

Nu önskar jag er alla en härligt tursam och lyckosam sommar!

DAVID FÄRDIGH

Unikt Husbygge i Väckelsång

Taiwanesisk arkitekt och inredare byggde drömhus i Väckelsång
”Här finns miljön, utrymmet och tekniken”

Smultronställe. Det är benämningen på den villa som den taiwanesiska arkitekten och inredaren Ken Lo och hans team uppfört i Väckelsång. I skogsnära, grön miljö har de byggt ett hus kännetecknat av stora och generösa familjeutrymmen samt smart funktionalitet och design.
– Huset speglar min filosofi om hållbarhet, utrymme och livsstil.

I ett naturskönt villaområde i Väckelsång har Ken Lo förverkligat sin vision om framtidens boende. Den nybyggda vita enplansvillan lyser upp kvarteret och innanför ytterdörrarna möts man av en öppen och rymlig planlösning. Till innertaket är det uppemot 4,5 meter och i centrum finns det vidsträckta köket/allrummet och ett långsträckt köksbord som inbjuder till gemensamma måltider.
– Nackdelarna med trångbondhett upplevde vi under Covid-19. Vi människor behöver utrymme och livsluft. Samtidigt vill vi ha gemenskap och kunna umgås med familj och vänner. Så här finns möjlighet till både enskildhet och samvaro.
I anslutning till köket finns dessutom en korridor och dörr direkt ut till trädgården.
– Så att man kan servera och äta ute i det gröna.

Den taiwanesiska arkitekten och inredaren Ken Lo har byggt sitt drömhus i Väckelsång. Här
flankerad av Anton Alserin, Alexander Mücksch, Donna Huang och Christine Wu.

Hemma i Taiwan är Ken Lo en väletablerad arkitekt och designer som driver företaget Chain 10. Under många år har han funderat och utvecklat sin filosofi kring framtidens boende, vilket gjorde att han sökte sig ut i världen i syfte att inleda internationella samarbeten. Första anhalt blev Amsterdam i Nederländerna innan han 2019 första gången kom till Sverige.

– Jag trivdes genast bra här och upptäckte flera likheter mellan Sverige och Taiwan. Vi befinner oss i en liknande situation, två demokratier och fria länder som hotas av en granne, Ryssland respektive Kina. Svenskarna är dessutom ett vänligt och tolerant folk som är välkomnande och öppna för impulser utifrån.
Andra fördelar med Sverige enligt Ken är den vackra, orörda naturen och att det finns gott om utrymme.
– I det fallet är skillnaden stor mot Taiwan, där vi är mycket mer trångbodda.

Förtjusningen i Sverige blev så stor att Ken bestämde sig för att öppna en filial i landet. Valet föll på Växjö.
– Där har jag nu två anställda.
Varför just Växjö?
– Det är en bra placering mellan huvudstaden Stockholm och Malmö, där det är nära till övriga Europa.

Kens vision är att ta med det bästa ur asiatisk arkitektur och design och överföra det till europeisk och svensk miljö. För att testa sina idéer ville han skapa ett hus som ett belysande exempel.
– Jag började leta och hittade den här lediga tomten i Väckelsång. Perfekt i ett naturskönt och tryggt bostadsområde, där alla litar på varandra och med skogen alldeles intill.
Så Sverige och Väckelsång blev platsen för förverkligandet av din husvision?
– Ja, här finns miljön, utrymmet och tekniken. Just det här huset hade inte kunnat byggas någon annanstans!

Bygget har pågått i drygt ett år och nu kan Ken tillsammans med sina taiwanesiska medarbetare Donna Huang och Christine Wu samt svenska koordinatorn Alexander Mücksch kolla in det färdiga resultatet.
Förutom den öppna planlösningen kännetecknas huset av hållbarhet, med material som är klimatsmart och funktionellt samt energioptimalt.
– Vi har en bra isolering som gör att ingen energi går till spillo. Värmen stannar inomhus. Detta i kombination med god ventilation och inomhusklimat, berättar Ken.
Vid sidan av det stora köket och allrummet består enplansvillan av tre sovrum, två för barn och ett för vuxna samt två toaletter/badrum. Inbjudande och trivsamt, men Ken kommer inte själv bo i huset.
– Nej, jag kommer även fortsättningsvis mestadels vistas i Taiwan. Huset är tänkt att hyras ut till turister eller barnfamiljer. Dessutom fungerar det som visningsobjekt och blir en bra referens.

Byggherre för projektet har Växjöbaserade företaget KronoCon varit. Byggledaren Anton Alserin konstaterar att det varit ett spännande och annorlunda uppdrag.
– Eftersom beställaren varit i Taiwan så har vi hållit byggmötena via Teams. Ken var på plats i början när vi reste stommen men sedan har vi regelbundet skickat filmer och bilder på byggnationen. Så trots att vi befunnit oss på var sin sida jordklotet så har projektet fungerat bra tack vare alla digitala lösningar.

Min boendefilosofi bygger på stora utrymmen men samtidigt goda möjligheter till social
gemenskap. Hållbarhet och smart design är också centralt, säger Ken Lo, här omgiven av
Anton Alserin, Alexander Mücksch, Donna Huang och Christine Wu.

OBS!
Hela reportaget publiceras i Växjöbladet/Kronobergaren i juli.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll


Theme by Dr. Radut.