30-åriga Rebecka Le Moine, uppväxt i Snärshult utanför Väckelsång, kandiderar till posten som Miljöpartiets nya språkrör. Bakom sig har hon ett starkt stöd i miljörörelsen.

– Att vara språkrör är en tuff och krävande uppgift men om jag kan föra upp miljöfrågorna högst på agendan så är det helt klart värt priset.

Det var under uppväxten i de natursköna trakterna i Snärshult strax söder om Väckelsång som intresset för naturen väcktes för Rebecka Le Moine. Hon utbildade sig därefter till naturvårdsbiolog och engagerade sig i miljörörelsen. Framför allt har hon ägnat sig mycket åt frågan om biologisk mångfald.
2017 blev hon utsedd till ”Årets miljöhjälte” av Svenska Världsnaturfonden. Nästa steg var att gå in i politiken och i riksdagsvalet 2018 blev hon inkryssad i Riksdagen för Miljöpartiet. Efter två år i rikspolitiken har nu Rebecka blivit varm i kläderna.

– Det har varit lärorikt. Jag har använt min riksdagsplats som plattform för att bedriva opinion, främst i de frågor som inte ryms i Januariavtalet.

Att det är miljöfrågan som ligger Rebecka varmast om hjärtat råder det inga tvivel om. Hon är bekymrad för utvecklingen i både Sverige och i världen.

– Jag känner besvikelse och en stor sorg över att vi inte värnar och skyddar vår natur. Till exempel har 70 procent av alla ryggradsdjur i världen försvunnit de senaste decennierna.

Vad behöver göras?

– Vi behöver en ecocidlagstiftning, det vill säga en internationell lagstiftning som skyddar naturen och förbjuder storskaliga miljöbrott.
Rebecka efterlyser framför allt mer visionära idéer för att rädda miljön och klimatet, och det är hennes kamp i dessa frågor som nu fört fram henne som kandidat till att bli Miljöpartiets nya språkrör efter Isabella Lövin. Att vara språkrör är en tuff och krävande uppgift, men Rebecka räds inte utmaningen.

– Om jag får möjlighet att påverka och sätta miljöfrågorna högst på agendan så är jag helt klart beredd att betala det priset.

Rebecka förordar en lösning där det ena språkröret är statsråd medan det andra språkröret står utanför regeringen.

– Jag tror det är viktigt att vi har ett språkrör som finns utanför regeringen och som kan ha örat mot marken och fånga upp idéerna som bubblar ute i rörelsen.
Men en del kritiserar det här upplägget som ett sätt att både sitta regering och samtidigt bedriva oppositionspolitik, det vill säga att både ha och äta kakan?

– Den kritiken tycker jag är ganska fantasilös. I Tyskland har De gröna jobbat på det här sättet och det var också vår policy tidigare. Jag tycker det är viktigt att tydligt kunna visa väljarna vad som är regeringens ståndpunkt och vilka som är våra hjärtefrågor där vi inte är beredda att kompromissa.

Den 29 september är sista datumen för att tillkännage sin kandidatur för att bli språkrör.
Förutom Rebecka så har hittills partisekreteraren Märta Stenewi, gruppledaren Janine Alm Ericsson och partiets migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen Falk anmält sitt intresse. De delar samma värderingar men har olika profilfrågor.

– Annika till exempel fokuserar mycket på mänskliga rättigheter medan miljön är min hjärtefråga. Där skiljer vi oss åt, men samtidigt hänger de frågorna ihop. För oss miljöpartister utgör människa och natur en helhet.
I oktober ska valberedningen presentera sin kandidat och därefter avgörs språkrörsvalet slutligen på en extrainsatt partikongress i januari. För Rebecka väntar nu ett par intensiva månader.

– Jag kommer åka runt och träffa medlemmar runt om i landet. Dessutom blir det en turné med offentliga utfrågningar. Jag känner mig förväntansfull. Responsen har varit fantastisk. Jag har fått otroligt mycket stöd och peppning efter att jag tillkännagav min kandidatur.

Om Rebecka blir vald till språkrör kommer hon dessutom kunna konkurrera med stavhopperskan Angelica Bengtsson om vem som är Väckelsångs mest berömda person.

– Haha, ja det är extra kul eftersom jag och Angelicas storasyster Victoria har varit bästa kompisar sedan skoltiden.

DAVID FÄRDIGH

Blivande partiledare? 30-åriga Rebecka Le Moine med rötterna i Snärshult utanför
Väckelsång kandiderar till posten som Miljöpartiets språkrör.

Det är synd om människorna, konstaterade August Strindberg redan för 100 år sedan. Med den vetskapen tog jag tåget till Göteborg för att diskutera just Strindberg, gängkriminaliteten i staden och det eventuella framflyttandet av 400-årsjubileet. Men det blev också en lärdom i vad som krävs för att lyckas på bowlingbanan, nämligen ”Just do it.”

Sedan flera veckor hade jag bokat en intervju med idéhistorikern, psykoanalytikern och göteborgaren Per Magnus Johansson, som är aktuell med en bok om intertextualiteten mellan August Strindberg och Sigmund Freud. Dessa två giganter hade en genial förmåga att skildra människans utsatthet och hennes inre konflikter. Men det finns ju dessvärre också yttre konflikter i den mänskliga tillvaron.
Göteborg har som bekant hamnat i fokus av mindre angenäma skäl de senaste veckorna. De två kriminella grupperingarna Backagänget och släktnätverket Ali Khan har gett sig på varandra med vilda skjutningar som följd, och som inte det vore nog har de dessutom börjat med att sätta upp vägspärrar i Angered som om de
tagit över hela stadsdelen. Än fräckare var det möte som gängen härom veckan anordnade på Clarion Post Hotel mitt i centrala Göteborg. Likt en scen i filmen Gudfadern vandrade gängledarna in på det fashionabla hotellet och höll rådsmöte, flertalet i skyddsväst och kanske även med tung beväpning. När jag anländer till Göteborg hör jag polishelikoptrarna hovra hotfullt över staden och känner en känsla av beklämd overklighet, vart är vi egentligen på väg?

Göteborg har förstås också andra problem, om än inte i riktigt samma kaliber. Nästa år var det tänkt att staden ska skulle fira sitt 400-årsjubileum, men nu har Coronapandemin komplicerat och omöjliggjort planerna. De styrande i staden har nu helt sonika beslutat att flytta fram jubileumsfestligheterna. Det är dock inte förstå gången Göteborgsjubileum senarelagts.
1921 när Göteborg skulle fira 300 år så hade de ekonomiska effekterna av Första Världskriget och de allmänna sviterna av pandemin spanska sjukan grusat alla tankar på folkfest och högtidligt firande. Istället höll Göteborg sitt 300-årskalas 1923, det vill säga när staden fyllde 302 år. På sätt och vis är det logiskt.
Förseningar har varit ett genomgående drag i hela stadens historia, och då tänker jag inte på spårvagnar. Faktum är nämligen att Göteborg skulle ha varit färdig 1619 men förseningar i byggnationerna gjorde att staden var klar först 1621.

En aning nedslagen efter tillvarons alla bekymmer så hänger jag med Majorna-gänget på bowling. Dessvärre visar jag vara oduglig i denna rullande sport. På banan bredvid slår dock en tjej vid namn Fanny strike efter strike. Till slut måste jag fråga – ”Vad är knepet?” Hon svarar glatt – ”Tänk inte för mycket, Just Do It!”

Frasen ”Just Do It” ekar i mitt huvud på hemvägen. På tåget observerar jag hur en man ytterst villrådigt tvekar om vilket säte han ska sitta på. Han verkar helt förvirrad. Till slut bestämmer jag mig för att ge honom lite hjälp på traven och ropar ”JUST DO IT”. Mannen tittar på mig med den mest kränkta och ilskna blick jag skådat på flera decennier. Jag skäms, tittar åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Den mänskliga tillvaron är svår. Det är synd om människorna.

DAVID FÄRDIGH

Folk går vilse, familjekonflikter uppdagas, hemliga symboler upptäcks och klädesplagg försvinner. Er skribent har ägnat en del av sin semester åt att återupptäcka campinglivet. Här kommer en rapport från Böda Sand på Öland.

Efter en svinkall och regnig natt på Sweden Rock Festival 2008 svor jag dyrt och heligt på att aldrig mer sova i tält. Sen dess har jag inte rört en tältpinne. Fram tills nu. Min kvinnliga vän är van vid campinglivet och dessutom väldigt charmerande, så jag låter mig välvilligt övertalas. Färden går över Ölandsbron och vidare upp till Böda Sand, där ligger en av Sveriges längsta sandstränder och därtill en av Sveriges största och mest kända
campingplatser. Faktum är att campingen är så stor att jag omedelbart råkar gå vilse, men eftersom jag vid det tillfället har en grillad kyckling i en papperskasse hinner jag aldrig bli orolig. Mycket kan hända på en campingplats men det är ytterst sällsynt att folk svälter ihjäl.

Campinglivet är egentligen ett stort sociologiskt experiment. Samla mängder med semestrande människor på en begränsad yta och låt deras vardagsliv utspelas inför öppen ridå.
Krydda med grilldoft, alkohol, sönderbrända axlar, intimt samliv och krav på att ha roligt så kommer det garanterat hända saker. Redan första kvällen hör jag hur familjen i förtältet strax intill imploderar. En försvunnen elsparkcykel blir den tändande gnistan. Barnen kommer med bortförklaringar, pappan får ett vredesutbrott och mamman dödförklarar sitt äktenskap. Grälet pågår i timmar. Inför öppen ridå. Skällandet tränger in genom husvagnsväggar och tältdukar.
Senare på natten hör jag jubel. Ett av barnen har mirakulöst nog lyckats hitta elsparkcykeln.
Se där, ett lyckligt slut, tänker jag men märker snabbt att jag tagit ut lyckan i förskott. Ett av tonårsbarnen har funnit kärleken på camping. Tydligen en mycket dålig kärlek i föräldrarnas ögon, och så är bråket igång igen. Jag somnar till sist men väcks av berusade röster. Ett gäng packade ungdomar med dryg Stockholmsdialekt vimsar runt och råkar snava på vårt tält. Är detta verkligen charmen med campinglivet, vill jag fråga min kvinnliga vän i sovsäcken bredvid, men upptäcker att hon sover djupt och sött. Jag har inte hjärta att väcka henne.

Enhörningar och flamingos tycks vara populära symboler på campingområdet. Det ser gulligt ut men kan dölja helt andra hemligheter visar det sig. Att ha en flamingo utanför husvagnen kan betyda att man tillhör swingers-kulturen berättar min kvinnliga vän. Jag rodnar lätt och vågar inte fråga vad enhörningarna står för.

Andra natten dundrar ett gäng ungdomsraggare in på campingen och slår upp ett tält. Det blir fest direkt. Efter en stund blir en av raggarna ursinnig och frågar vem som tagit hans tröja.
Den försvunna tröjan tjatas det sedan om i flera timmar. De börjar även spela musik på hög nivå, bland annat Drängarnas ”Om du vill bli min fru”. Alla uppskattar inte musiksmaken.
”Måtte de jävlarna aldrig bli gifta”, muttrar en campare.

Men de störande momenten till trots, campinglivet bjuder på många underbara stunder.
Soluppgångar, bad, het sand och kärlek. Så det är ändå med vemod som jag till sist lämnar Böda Sand. Och det stora campingmysteriet fick dessutom sin lösning. Raggaren hittade sin tröja. Den låg under tältet.

DAVID FÄRDIGH