Skip to Content

Röster mot tystnaden

Växjös gator ligger öde och tysta på lördagskvällen. Coronapandemin har tvingat in oss framför tv-apparaterna för att följa Melodifestivalen, där Tusse välförtjänt och passande nog vinner med ”Voices”, ett rop mot tystnaden.

Efter att ha försummat Melodifestivalen de senaste åren har det blivit en rejäl uppryckning denna gång. Jag har åtminstone delvis sett samtliga fem program. Frivilligt och påtvingat. Det finns liksom inte särskilt mycket annat som händer på lördagskvällarna i det Corona-nedstängda Sverige. Är man konspiratorisk lagd skulle man rent av kunna misstänka att Christer Björkman och Anders Tegnell ingått en helig pakt. Krogarna måste stänga klockan
20, vilket av en tillfällighet är just den tidpunkt då Melodifestivalen drar igång. Simsalabim!
Folktomt på gatorna och höga tittarsiffror för SVT. Jackpot för både Björkman och Tegnell.
Fast den sistnämnde kanske inte är helt överlycklig över att det sägs förekomma trängsel hemma i tv-sofforna. Nya restriktioner kan vara på gång.

Melodifestivalen har blivit allas vår lägereld i Coronamörkret. Lyckligtvis har även kvalitetsnivån på tävlingen höjts avsevärt. Jag var inte särskilt imponerad första lördagen men därefter har det tagit sig. Åtskilliga låtar har faktiskt varit fullt lyssningsbara, somliga rent av njutbara. Såväl låtskrivare som artister har spetsat till sig i Coronakrisens skugga. Det finns ju inga andra åtaganden som distraherat - varken jobbiga turnéer, hysteriska skivsigneringar eller välbetalda företagsgig.

Finalkvällen i lördags var snyggt producerad. Men med total frånvaro av publik och studiopersonal med munskydd så blev det en viss apokalyptisk inramning. Det känns ju väldigt talande att en av de få närvarande förutom artisterna var Suzanne Axell från tv-programmet ”Fråga doktorn”. Inte ens Melodifestivalen undkommer längre den medicinska vetenskapen.

Melodifestivalen 2021 blev också festivalgeneralen Christer Björkmans avsked. Ni kan kanske historien om hur han som t-shirtsförsäljare på Rocktåget 1991 sent en natt övertalade Niklas Strömstedt att skriva en Mello-låt till honom. Det blev ”Imorgon är en annan dag”, som vann finalen året därpå, 1992. Sen på 00-talet kallades han in som Melodifestivalens räddare och gav som festivalgeneral konceptet en ny renässans. Han sägs ha härskat
oinskränkt. Den eran kröntes i lördags. Inte ens teknikstrul från den internationella juryn tilläts sabotera tillställningen. När den stackars Simon i London inte fick ljudet att fungera så tog Christer vant befälet och delade själv ut poängen. Christer sägs förresten ha älskat Melodifestivalen redan som liten parvel. Hans mamma var Ulla Björkman, känd som ”roulettdrottningen” i Sverige på 1960-talet. Henne blåste för övrigt Bert Karlsson i början av sin företagarkarriär när han tjänade sin första miljon på bingohallar. Björkman och Bert Karlsson. Melodivärlden är ganska liten.

Tillbaka till finalkvällen. Rätt låt vinner! Tusse utklassar alla. Tänk att kunna leverera med sådan karisma, röst och dessutom med en fenomenalt vältajmad låt. ”Voices” är exakt vad vi behöver i dessa Coronatider, en förtröstansfull röst mot uppgivenheten och tystnaden. Nu väntar så småningom Eurovision Song Contest i Rotterdam 18-22 maj. Fram till dess ska tydligen tv-helgerna fyllas med Let ́s Dance. Men där går min gräns. Carola och Janne Josefsson som dansar tango i direktsändning är mer än vad jag kan uthärda. Då föredrar jag att
vandra runt på de Corona-ödsliga gatorna.

DAVID FÄRDIGH

Hjälp till att hålla Tingsryds kommun rent

Hjälp till att hålla Tingsryds kommun rent och få chansen att vinna ett fint pris!

Under mars månad vill vi i samband med friluftslivets år uppmärksamma konsekvenserna av nedskräpning i naturen. Skräp som slängs i naturen skadar både djur och natur men gör också samhällen otrygga och bidrar till stora kostnader.

Var med och bidra till en mer trivsam och trygg miljö genom att samla upp det skräp du ser på gator, i diken, utmed promenadslingan, utanför mataffären eller kanske på skolgården. Släng sedan skräpet i närmsta soptunna.

Kanske vill du göra en större insats? Ta med dig en påse ut och samla allt skräp du ser längs din runda.
Vinn ett fint pris genom att visa oss det skräp du samlat ihop och mejla en bild till kulturofritid@tingsryd.se.

Ett presentkort på Tingsryd handel till ett värde av 500 kronor kommer slumpmässigt att lottas ut till en av de som samlat ihop skräp och som mejlat in en bild på detta till oss.

Ibland räcker orden inte till

Jag jobbar med ord. Uppgiften går ut på att beskriva och spegla människor och händelseförlopp. Ibland känns det som att grundmaterialet är i tunnaste laget, men så plötsligt inträffar motsatsen. Som när det till exempel dyker upp fantastiska personligheter som 85-åriga Ingvar Nilsson.

Som reporter och skribent möter man stundtals på förhinder. Någon berättar en hemlighet som inte får avslöjas. Eller som visar sig vara ett luftslott. En företagare som jag kände viskade i mitt öra om häpnadsväckande miljonaffärer som omfattade såväl kungligheter som höga potentater inom politikens värld, men det blev inget skrivet eftersom ena hälften omfattades av sekretess och den andra hälften var uppenbart ren och skär lögn. Det är förstås frustrerande men har åtminstone ett underhållningsvärde.
Det är värre med personer som demonstrativt tiger eller berättar en massa ord som inte betyder någonting.
En kommunikationsdirektör som säger BLABLABLA eller en politiker som har mundiarré men endast talar mumbojumbo. En myndighetsperson sa en gång till mig - ”När vi anlägger ett framtidsperspektiv på nuvarande situation ser vi både intressanta utmaningar och strukturer med förbättringspotential.” Jag ryser fortfarande av obehag. Då föredrar jag politikern som sa rakt på sak - ”Jag har inga nyheter att komma med den här gången. Jag är helt tom.”
Politikern slapp följdfrågor.

Vissa människor är svåra att spinna en historia om. Men sen har vi motsatsen, exempelvis Ingvar Nilsson, också känd i Tingsryd med omnejd som ”08:an”, ”Cykelmannen”, ”ordkonstnären” och ”pianisten”. Här saknas varken livshistoria eller munvighet. Ingvar ringer och berättar att han gett sig i kast med att skriva memoarer och vill höra min åsikt om hans litterära alster. Vi sammanstrålar därför på Solvikens Pensionat i Ingelstad och med sig
har han en diger lunta med maskinskrivna papper och diverse utklipp.
Ingvar är alltid en överväldigande upplevelse. Trots att han hunnit fylla 85 år så sprakar han av energi och
munnen går oavbrutet. Han är stockholmaren och den framgångsrike entreprenören med eget handelsbolag som susade fram i livet i 180 tills allt ”gick i baklås” som han uttrycker det.
En rad motgångar följde, eller som han beskrev det för mig - ”Jag fick fyra hjärtinfarkter, råkade ut för en svår bilolycka med åtföljande hjärnblödning, blev blåst av banken på 15 miljoner och skilde mig. Det var ett tufft år”.

Ingvar cyklade så småningom ner till Småland, där han påbörjade ett nytt liv i Tingsryd.
Började skriva dikter och betraktelser. Efter att tidigare bara författat torra offerter så flödade plötsligt orden i en aldrig sinande ström. Så har det sedan fortsatt.
Numera är han känd som poet, pianist och livskonstnär. När han nu undrar om jag skulle kunna hjälpa honom att skriva berättelsen om sitt liv känns det näst intill övermäktigt. Jag menar, i vilken tråd ska jag börja dra?
Är det ens möjligt att göra Ingvars sällsamma livsäventyr rättvisa i skriftlig form?
Sådana frågeställningar snurrar i skallen under vårt möte på Solvikens Pensionat. Jag lovar att
tänka på saken.
Sen går Ingvar bort till pianot i matsalen och börjar spela för glatta livet. Han är en virtuos, ett fenomen. Tonerna flödar som i en färgexplosion och jag konstaterar i mitt stilla sinne, ibland räcker orden helt enkelt inte till.

DAVID FÄRDIGH

Lek och kreativitet när Ann-Britt gör konsthantverk

Färgglada ullfåglar gör succé

Hon började med att sy kläder men sen dess har Ann-Britt Weidmert från Väckelsång fortsatt med att både tillverka färgglada ullfåglar och fläta korgar av pil. Besökare på Huseby Julmarknad och Skördefesten på Öland känner bland annat igen hennes populära tuppar.
– Jag gillar att leka mig fram med material, former och färg. Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Ett lätt kaos kännetecknar Ann-Britt Weidmerts hantverksateljé i bostaden i Skir strax söder om Växjö. Eller som hon själv kallar det – ”lekrummet”. Det är här som hon skapar sina färgglada kreationer, bland annat tovade skålar och fåglar. Allra populärast är hennes tuppar.
– De har alltid bra åtgång, så jag måste se till att tillverka och ha ett lager hemma. När det är ordnat kan jag släppa loss och leka fram nya saker. Då kommer alla de här grejerna i kaoset till användning.

Hur mycket tid lägger du på ditt konsthantverk?
– Jag har aldrig vågat räkna antalet timmar. Nästan varje dag efter frukost går jag upp till arbetsrummet och jobbar halva dagen med hantverk och på kvällen i soffan framför tv:n tar jag en hög, som endast kräver en synål. Det skulle kännas som förspilld tid annars.



Ann-Britt har genom åren använt sig av väldigt många olika material. Det började först med tyg. Under uppväxten i Väckelsång sydde hon nämligen kläder och längre fram tog hon upp beställningar på bal- och bröllopsklänningar.
– Men jag slutade så småningom eftersom det tog för mycket tid. Istället började jag med att tova ull och sticka.

Framför allt upptäckte Ann-Britt att det går göra massor med spännande saker av ull, bland annat skålar och fåglar.
– Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Att klura ut nya saker beskriver Ann-Britt som en spännande resa. Hon testar sig gärna fram med olika material, former och färger. Exempelvis tovade skålar dekorerade med gran- och björkrötter. Två helt olika material som smälter ihop med varandra.
– Ögonblicken när man plötsligt kommer på och skapar något nytt, då är det en skön känsla av lycka!

På senare år har Ann-Britt flätat mycket pil, ett starkt och hållbart material som bland annat lämpar sig väl för korgar.
– Först måste pilen läggas i blöt i 14 dagar så att den mjukas upp, sen kan man arbeta med materialet och fläta. Då har man ungefär en vecka på sig innan det stelnar igen och blir oanvändbart.

Hemma i Skir brukar Ann-Britt anordnat kurser i just pilflätning, något som alltid är uppskattat.
– Kurserna lockar en trogen och hängiven skara som återkommer varje år. Vi har väldigt roligt tillsammans.

Sina konsthantverk säljer Ann-Britt hemma i ateljén, men hon syns också ute på mässor.
Medverkan på Huseby Julmässa har blivit något av en tradition, även det blev ett hack i kurvan när evenemanget ställdes in i höstas på grund av Coronapandemin.
– Det är väldigt roligt på Huseby, både att släppa loss kreativiteten och bygga upp montern inför julmässan och sedan att träffa alla människor under hela veckan som mässan pågår.

Vilka av dina konsthantverk går hem mest?
– Tuppar, änglar och pilbollar med ljusslingor.

Skördefesten på Öland i slutet av september är också alltid intecknat i Ann-Britts kalender.
– Då finns jag i Borgholms slottsruin i samband med Fårets dag. Det är ett roligt evenemang som helt kretsar kring får, lamm och getter, och där jag visar upp och säljer mina tovade alster.



LÄS HELA REPORTAGET I VÄXJÖBLADET/KRONOBERGAREN FREDAG 26 FEBRUARI

DAVID FÄRDIGH

Kulturspaning i Växjö

En kvinna nekas inträde på stadsbiblioteket och bryter sedan nästan benet av sig på Storgatan när hon hör ordet ”kultur” yttras. Coronapandemin har som bekant lagt sig som en våt filt över kulturlivet och jakten på kulturupplevelser kan stundtals ta sig drastiska uttryck. Här kommer en rapport från den kalla och karga kulturvintern 2021.

När det vankas Kulturnatt i Växjö brukar det överhängande problemet vara att hinna med alla spännande programpunkter. Jag har ibland bevittnat smärre nervsammanbrott hos kulturentusiaster som sett sina noggrant planerade scheman kollapsa. I år framstår det som en utopi. I Coronapandemins spår är det mesta inställt, inklusive Kulturnatten. Jag beger mig ändå ut på en odyssé i resterna av Växjös flämtande kulturliv.
Det är sju minusgrader och isande vindar sveper över de glesa gatorna. Min första anhalt blir stadsbiblioteket, som visar sig vara mer eller mindre igenbommat. Besökare tillåts förvisso träda in i heligheten om man har giltiga skäl, vilket i det här fallet är att hämta ut reserverade böcker eller att låna en dator i högst 30 minuter. Men långtifrån alla får passera nålsögat. Den förtvivlade damen som står utanför entrén vill exempelvis bara gå in och säga hej, något som absolut inte är ett godtagbart skäl. Två bibliotekarier stoppar henne resolut och förklarar strängt situationen – ”Det pågår en pandemi. Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer!!!”. En röst viskar i mitt öra –
”Bibliotekarierna har förvandlats till hårdföra nattklubbsvakter. Vem hade någonsin kunnat ana ett sådant scenario??” Jag konstaterar följande: - ”Verkligheten överträffar alltid dikten!”

Kulturnatten är inställd men så kommer glädjebeskedet, ett gäng konstnärer ska anordna Lilla Kulturnatten. Jag välkomnar initiativet och besöker gallerierna som håller öppet.
Inspirerad och glad i hågen fortsätter jag därefter ut på stan. Folklivet är näst intill obefintligt men på Storgatan uppenbarar sig plötsligt två bekanta ansikten. Det är kvinnan som nekades inträde på stadsbiblioteket som är ute och promenerar med sin syster. Hon får syn på mig på avstånd och ropar nyfiket – ”VAD HAR DU PÅ GÅNG?” ”Jag försöker förklara att jag varit på lilla Kulturnatten men mötts av misstro och skepsis. ”KULTURNATTEN ÄR VÄL INSTÄLLD?”, ropar kvinnan och närmar sig nu i allt högre hastighet. ”Ja, fast ett antal konstnärer anordnar en miniversion av Kulturnatten”, förklarar jag. ”VAD ÄR DET DU SÄGER??”, ropar kvinnan förvånat och närmar sig nu ivrigt med stora kliv, men dessvärre halkar hon över en snöbeklädd isfläck, gör en spektakulär piruett och faller sedan hjälplöst till marken. En man som suttit på ett café kommer ut i samma ögonblick och stirrar häpet på kvinnan. ”Vad gör du där nere?”, undrar han förvånat. ”JAG SNUBBLADE”, förklarar
kvinnan vresigt nere från sin raklånga markposition. Lyckligtvis blev det varken några benbrott eller stukningar. Kvinnan verkar klarat sig helskinnad och kommer upp på fötterna igen, men det här med Lilla Kulturnatten har hon fortfarande inte fått någon kläm på. ”VAD MENAR DU EGENTLIGEN?”, frågar hon envetet. Jag orkar inte förklara utan avlägsnar mig istället diskret. ”VAR FINNS KULTUREN SA DU?”, ropar kvinnan desperat efter mig på Storgatan. Jag har inga bra svar att ge.

DAVID FÄRDIGH

Per Magnus skriver Corona-trilogi


Psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson med skrivarlya utanför Växjö
skildrar Coronapandemins konsekvenser i trilogin ”Corona - En psykoanalytikers dagbok”.
Nyligen utkom del två.

Psykoanalytikern och idéhistorikern med skrivarlya i Lidhem

Psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson skriver en dagboks-trilogi där han speglar Coronapandemins förlopp och konsekvenser i samhället. I den precis nyutkomna del två samtalar han bland annat med läkare, psykologer, vårdbiträden, akademiker och konstnärer.
– Jag vill skildra de psykologiska, ekonomiska och mänskliga reaktionerna.

Per Magnus är en av Sveriges ledande psykoanalytiker och idéhistoriker. Han är hemmahörande i Göteborg men har också sedan 1981 även en skrivarbostad i Lidhem, strax norr om Väckelsång.
– Här ägnar jag mig åt både läsning och skrivande. På somrarna cyklar jag dessutom ofta och regelbundet. Nu under Coronapandemin har jag tillbringat extra mycket tid i de småländska skogarna.
Coronapandemin har haft stor inverkan på allas människors liv, något som även gäller Per Magnus och hans yrkesutövning som psykoanalytiker.
– Istället för att träffas fysiskt så har det av nödvändighet blivit fler samtal på telefon eller zoom-möten. Även om det fungerar så blir det ändå en förlust i närvaro. Man går miste om en viktig del av den rumsliga kontakten.

Per Magnus har noggrant följt Coronapandemin sedan utbrottet för ett år sedan. Med utgångspunkten att få mer kunskap om Covid-19 och dess effekter har han samtalat och intervjuat människor med olika professioner, bland annat läkare, psykologer, vårdbiträden, akademiker och konstnärer.

– Syftet har varit att ta del av de psykologiska, ekonomiska och mänskliga reaktionerna på pandemin.
Samtalen har resulterat i ”Corona – En psykoanalytikers dagbok”, en trilogi där första delen släpptes i somras. I den precis utgivna del två skildras perioden 18 maj till 28 september 2020, då dödstalen sjunker och det väcks förhoppningar om att det värsta är över. Idag vet vi att så inte var fallet. Det kom en andra Corona-våg. Osäkerheten kring förloppet och utvecklingen är ett genomgående drag i Corona-dagböckerna. Det gäller inte minst bland forskare och kliniker, som ofta inte kunnat ge några tydliga svar på allmänhetens frågor och ibland har beskeden varit divergerande.
– Att vetenskapsmän diskuterar intern är helt i sin ordning men när vetenskapliga auktoriteter inte kan komma överens inför allmänheten och bråkar inför öppen ridå så blir det djupt plågsamt. Konsekvensen blir att vetenskapens trovärdighet undermineras och relativiseras.

I den avslutande delen som är tänkt att vara klar framåt sommaren avser Magnus skildra de stora förhoppningar som är knutna till vaccineringen.
– Det finns idag en djup psykisk trötthet och människor ser vaccinationen som en befriande, definitiv lösning som ska innebära att man får sin frihet tillbaka, det vill säga möjligheten att resa, träffa människor och gå på kulturaktiviteter. Det är ett djupt ackumulerat, desperat behov.
Risken är enligt Per Magnus att förväntningarna krockar med en mer krass verklighet.
– Människor kan tänka följande, jag gjorde stora uppoffringar under ett år och nu när jag äntligen är vaccinerad så kan jag återgå till det tidigare livet och bete mig som jag vill.
Men den inställningen kommer att kollidera med det faktum att några av restriktionerna sannolikt kommer att finnas kvar även efter vaccineringen.
Långsiktigt tror dock Per Magnus att minnet av Coronapandemin ganska snabbt kommer att blekna. Frånsett de som brutalt drabbats, indirekt eller direkt, av pandemin så kommer perioden falla i glömska i de flestas medvetande.
– Vi lever i en epok präglad av historielöshet. Det är ”här och nu” som dominerar vår tillvaro.

Per Magnus är nu i full gång att planera det som ska bli Coronadagboken del tre.
– Jag kommer fortsätta ha kontakt med läkare, exempelvis Christer Andersson som medverkat i både del ett och två. Sedan vill jag samtala med sjuksköterskor och undersköterskor som jobbat med Covid-19-patienter. Dessutom tänker jag ha med filosofer och några röster från Frankrike, som är mitt andra hemland.
Hur ser Coronasituationen ut i Frankrike för närvarande?
– Med sina cirka 80 000 döda har de ungefär samma dödlighetstal som Sverige om vi tar hänsyn till invånarantal. Siffrorna över smittspridningen är likartade. Just nu pågår en livlig debatt mellan vaccinförespråkare och vaccinmotståndare. Vaccinskepsisen har varit utbredd i Frankrike men myndigheterna anser sig ändå har goda förhoppningar om att förnuftet ska segra. Och en hel del talar för att så kommer bli fallet.

DAVID FÄRDIGH

Till minne av trängsel och folkfest

I dessa tider av social distansering, ödsliga torg och tomma arenor så kan man roa sig med att nostalgiskt minnas forntidens lössläppta folkfester och livsbejakande musikfestivaler. Allt var måhända inte alltid så lustfyllt, men här bjuder jag er på några personliga hågkomster.

En myllrande myrstack av nöjen och festliga upplevelser. Det var alltid känslan när man lämnade den vanliga världen och tog klivet in i festivallivet. Plötsligt omgavs man av tusentals människor som till synes planlöst strömmade omkring i en outsäglig eufori. Ibland kunde man bli kramad av helt okända människor, vilket förstås vore helt otänkbart idag.
Enbart anblicken av en festivalplats skulle förmodligen gett Folkhälsomyndigheten panikartad skrämselhicka. Men det här var långt innan Coronapandemin. Den något mer ungdomlige David Färdigh strosade sorglöst runt med siktet inställt på att få uppleva konserter med eminenta artister som Kent, Silverbullit, Bob Hund, The Ark, Håkan Hellström, Morrissey, Weeping Willows och Sahara Hotnights. Fast ofta fastnade man på vägen. Vid tälten och husvagnen stiftade man nya bekantskaper och tiden rann iväg. Planeringen kraschade. Men även en missad konsert är en konsert, konstaterade man med ett obekymrat leende.

Hultsfredsfestivalen var en kär vän. Efter några år blev det dessutom en riktigt nära vän.
Som stammis kunde man skratta åt nybörjarnas naivitet. Som när Christoffer ringde och frågade var vi befann oss. ”Vi sitter på parkeringen”, svarade vi glatt. ”Då kommer jag till er”, ropade han och trodde att saken var klar. När han insåg att parkeringen bestod av uppemot 10 000 bilar blev han brydd och förvirrad.

Ibland inträffade besvikelser. Det kunde vara mer skämtsamma tillkortakommanden, som att spådamen i tältet ställde in sin verksamhet ”på grund av oförutsedda händelser”. Eller att det lilla kultbandet Band of Joy plötsligt avbokade sin spelning med hänvisning till att de under natten splittrats efter en dispyt i sitt tält. Det hände också att löften och inplanerade kärleksmöten inte blev av. Drömpartnern dök aldrig upp eller hittade en bättre kandidat. En tjej kom en gång fram till mig och berättade bittert att hennes drömkille bjudit in henne i sitt tält. Hon hade sett fram mot en ljuvlig stund men tvingades konstatera att hon missuppfattat inviten. ”Han ville bara spela FYRA I RAD med mig”, suckade hon uppgivet med tårar i ögonen.

Festivaler kunde också innebära faror och hälsorisker. När blixten slog ner i ett träd precis i anslutning till en känd hippiefestival kunde det ha slutat riktigt illa. Sanningen är dock att knappt någon lade märke till händelsen. Och så kan jag avslöja att trängsel kunde utgöra en livsfara redan långt innan Coronapandemin. På Hultsfredsfestivalen 2002 i samband med den välbesökta Suede-konserten på Hawaiiscenen tappade jag ena skon och böjde mig desperat ner för att få tag i dojan. Till min fasa kom jag inte upp. Den massiva folkmassan utgjorde rena väggen. Jag minns att jag fasade över pinsamheten att avlida under en spelning med Suede, ett band som jag knappt gillade. Genom att veva våldsamt med nävarna lyckades jag dock till sist ta mig upp till ytan igen. Kvällen efter satte ett gäng huliganer eld på bajamajorna. Stanken var outhärdlig. Men det är en annan historia.

DAVID FÄRDIGH

Nytt år, nya monument

Varje tid har sina monument och varje stad har sina skrytbyggen.
I Växjö har vår stolta domkyrka de senaste åren fått sällskap av såväl vattentorn-skyskrapan som Icon-komplexet. I år är det inflyttning och invigning av Växjös nya kommun- och stationshus, ett projekt som
varit omtalat, hyllat och bespottat hela vägen från skiss till verklighet.

Cheopspyramiden, ett av världens sju underverk, består av 2,3 miljoner kubikmeterstora stenblock som i genomsnitt väger 2,5 ton styck. Hur det egentligen gick till när pyramiden byggdes är det ingen som vet. Forskarna är oense, eller snarare ense om att det borde varit omöjligt. Dessutom hävdas det att om man tar pyramidens höjd och gångar det med en miljo så får man det exakta avståndet mellan jorden och solen. Skulle detta vara sant så är det förstås rent av hisnande. De gamla egypterna tycks ha varit övermänskliga byggkonstruktörer och är värda all vördnad. Hur dagens arkitekteter och byggherrar kommer bedömas i
framtiden ter sig mer osäkert. Här i Växjö kommer vi snart få vara med när det nya kommun- och stationshuset invigs. Ett innovativt och djärvt bygge som sätter Växjö på världskartan eller ett knasigt och frånstötande skrytbygge? Åsikterna går isär.
Uppemot 600 miljoner kronor kostar kalaset. Vad Cheopspyramiden gick på är okänt. Men det mänskliga lidandet antas varit stort. Mellan 10 000 och 30 000 arbetare eller slavar lär ha varit sysselsatta med
mastodontprojektet. Växjös invånare får förvisso betala byggnotan men slipper åtminstone kånka på stenblock.

Den 69 meter höga Växjö domkyrka var länge stadens mest dominerande byggnad.
Fortfarande är det förmodligen Växjös största turistmål med cirka 160 000 besökare per år.
Domkyrkan må framstå som robust och orubblig men faktum är att den har ändrat utseende många gånger genom åren. Länge hade kyrkan trappstegsgavlar men i samband med den omfattande renoveringen 1958-1960 så återfick byggnaden sina spiror, de som vi idag tar för givna.
En vanlig missuppfattning är förresten att domkyrkan har två torn. Men som en domkyrkoguide tydligt förklarade för mig, domkyrkan har ETT TORN med TVÅ SPIROR.



Med tillkomsten av Brf Vattentornet och Icon så har Växjö de senaste fått en ny skyline med byggnader som reser sig mot himlen och tar plats. Att bygga på höjden var tidigare otänkbart i en småstad som Växjö. Det enda hus som bröt mot detta tabu var frimurarhuset, som var en våning högre än alla andra hus. Byggnaden var dessutom först i Växjö med hiss.
När den installerades på 1920-talet sägs det att ungdomar vallfärdade i stora skaror för att få uppleva den kittlande känslan av att färdas upp och ner i hisskorgen. Till slut fick stadens rektorer ta i med hårdhandskarna för att stävja missbruket och förbjöd helt sonika skoleleverna att åka hiss.

Växjö kommun- och stationshus har orsakat en hel del rabalder. Bland annat påbörjades byggnationen innan man fått bygglov. Men det är absolut inget unikt i världshistorien. Kyrkan Sagrada Familia i Barcelona började byggas 1882 och är fortfarande inte helt klar. Men i fjol beviljades åtminstone bygglov. 137 år efter byggstarten. Dock tvingades man betala 368 miljoner kronor i böter. Men att bygga måste förstås få kosta. För vad vore vi utan alla dessa monument?

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll


Theme by Dr. Radut.