Coronapandemin sätter sin prägel på årets julfirande. Vågar man till exempel släppa in Jultomten? Tillhör inte han riskgruppen? Och blir rent av en Coronatestad Jultomte årets julklapp?

Frågorna är många inför årets julfirande. Vad får man göra? Och vad bör man inte göra?
Hur många kan personer man vara samlade på julafton? Hur prioriterar man? Är det ålder som räknas? Hamnar ingifta släktingar längst ned på listan? Kan man rent av slippa bjuda in svärmor med hänvisning till Coronapandemin? Frågor, oro och åter frågor. Men någonstans bland alla riskbedömningar, taktiska rekommendationer och smitsskyddsmässiga överväganden hoppas jag innerligt att det finns plats för kärlek och omtanke.

Extra tufft blir det i år för Jultomten. Blir han ens insläppt? Att släppa in främmande personer som man inte bor med kan vara tveksamt både sena lördagsnätter och på Julafton.
Statsepidemiolog Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten har ju klarlagt att vi helst bara bör umgås med familjemedlemmar och frågan är om det görs något undantag för Jultomten.
Ingen vill bli smittad av Jultomten. Kanske ska man därför kräva en Coronatestad Jultomte i år? Där har möjligtvis vi rent av årets julklapp? En garanterad smittfri gubbe kan väl vara OK att släppa in? Fast vänd på perspektivet. Tänk om man istället råkar smitta Jultomten med Covid-19! Hemska tanke. Jultomten tillhör ju definitivt riskgruppen.

Att vara Jultomte är överlag ett utsatt yrke. Då jag genom åren lärt känna åtskilliga frilansande tomtar i branschen så vet jag att det kan vara en hård tillvaro. Många Jultomtar tar på sig för många uppdrag, stressar fram i ett ohälsosamt tempo, får eksem av tomtemasken, brottas med oläsliga lappar på julpaketen och blir dessutom bjudna på kopiösa mängder med sprit. Många går helt sonika under. Arbetsmiljöverket borde larmas och göra en inspektion över dessa hemska arbetsförhållanden. Jag vet det dessutom av egen erfarenhet.
Ett år tog jag på mig tre tomteuppdrag på julaftonen. På ett av ställena hade de beställt en extra tjock Jultomte, vilket fick mig att med ett bälte fästa en kudde över magen. Det fungerade i ungefär en kvart men sedan märkte jag till min förskräckelse att kudden började frigöra sig och gled neråt under tomterocken. Mardrömmen att Jultomten skulle tappa sin tjocka mage på golvet inför åsynen av förskräckta barn med uppspärrade ögon gjorde mig stel av fasa. Lyckligtvis räddade jag upp situationen genom att i panik luta mig framåt och klämma fast magen. Framåtböjd fullföljde jag uppdraget och undvek en katastrof.

Under mitt uppdrag som Jultomte bjöds jag på starkvaror men eftersom jag svettades ymnigt i min alltför varma tomtemundering blev jag aldrig påtagligt påverkad. Jag svettades ut alkoholen. Men däremot började jag till sist känna mig mör och uttorkad. I den avslutande julklappsutdelningen kände jag dessutom hur delar av bomullsskägget smugit sig in i min mun, något som resulterade i några retsamma hostningar. Det ofrivilliga infallet väckte stor munterhet då det gav trovärdighet åt framträdande. Folk applåderade. Klart att en gammal
halvskröplig Jultomte ska få hosta med ålderns rätt! I år hade jag blivit utkastad på momangen. Sjuka Jultomtar gör sig icke besvär i de svenska julhemmen.

DAVID FÄRDIGH

Jag är på Växjö lasarett för att intervjua en läkare. Fast först måste jag svara på frågan om jag har några Coronasymptom. Det har jag inte, men kvinnan som ställer frågan avslöjar däremot att hon drabbats av mardrömmar.

Ordet lasarett sägs härstamma från den bibliska gestalten Lasarus, ni vet han som Jesus uppväckte från det döda. Några sådana mirakel inträffar sällan nuförtiden. Och genom historien har begreppet lasarett använts i betydligt mindre trevliga sammanhang. Det avsåg nämligen ursprungligen främst karantänsjukhus eller pestsjukhus. Det äldsta kända lasarettet är exempelvis karantänssjukhuset för pestsjuka som 1423 anlades på än Santa Maria di
Nazareth utanför Venedig. Pesten är förresten fortfarande en realitet. Fast numera stavas den CORONA eller COVID-19.

När jag anländer till Växjö Centrallasarett möts jag i entrén av två kvinnor i reflexväst och skyddande ansiktsvisir som frågar om jag har Coronasymptom. ”Nej”, svarar jag pliktskyldigt utan att våga känna efter. ”Region Kronoberg har beslutat att vi ska fråga alla som besöker lasarettet”, förklarar kvinnan. ”Är det någon som svarat ja på frågan?”, undrar jag. ”Nej”, svarar kvinnan. ”Ni måste ställt den frågan tusentals gånger vid det här laget”, påpekar jag.
”Ja, jag drömmer mardrömmar om det på nätterna”, bekräftar kvinnan en aning sorgset. En äldre krumbuktad man hasar sig fram till kvinnan och letar desperat i fickorna efter sin kallelse. ”Har du några Coronasymptom?”, frågar kvinnan. ”Va?”, undrar mannen. ”Har du några Coronasymptom?”, upprepar kvinnan. ”Vad säger du?”, undrar mannen som kommer allt närmare. ”Jag undrar om du har några Coronasymptom?”. Mannen fortsätter att leta efter sin kallelse samtidigt som han förklarar, ”Jag hör dåligt”. Kvinnan vill skrika men tar ett djupt
andetag och inskärper nu sitt budskap genom att högt och tydligt deklamera, ”HAR DU NÅGRA CORONASYMPTOM?” Mannen ser förvirrat på henne medan han visar fram sin kallelse, ”Corona? Nej, jag ska till öronmottagningen.”

Läkaren förklarar att det dykt upp en besvärlig patient, sådana finns nämligen, och att jag måste vänta en halvtimme. Sedan följer ett mindre drama. Den besvärliga patientens tolk har inte dykt upp och när tolken väl dyker upp så har patienten i vredesmod gått sin väg. Men till sist förenas läkare, patient och tolk och kanske förstår samtliga parter varandra. Men sedan dyker det upp en svår patient, och det visar sig vara svår i tragisk och dödlig bemärkelse.
Patienten är dödsmärkt. När jag till sist träffar läkaren är han påtagligt tagen. ”Ibland är det svårt”, konstaterar han och förklarar, ”jag har följt honom i fem år, nu har han bara några månader kvar att leva”.
Min intervju känns plötsligt väldigt futtig i sammanhanget.

Efter intervjun vandrar jag genom lasarettets kala och sterila korridorer. Den vit- och blåklädda personalen traskar fram i sina mjuka tofflor utan en minsta antydan till dramatik, men bakom dörrarna kan man ana sig till livsavgörande samtal och behandlingar. Människor dör, tillfrisknar eller hoppas på mirakel samtidigt som vi andrar fortsätter som ingenting har hänt. Att besöka ett lasarett kan vara en nyttig påminnelse om livets skörhet. Den här gången känns det extra påtagligt när jag möter alla som bär munskydd eller visir. Och vid entrén
fortsätter dom envist att fråga, ”Har du några Coronasymptom?”. Fast kvinnan med mardrömmarna är nu borta. Kanske har hon kastat in handduken?

DAVID FÄRDIGH

Även en inställd resa är en resa, som Ulf Lundell skulle kunna ha sagt. Jag hade tänkt mig en reportageresa till Jönköping men Coronapandemin sätter stopp för mina planer och jag tröstar mig med vetskapen att det ibland är bättre att stanna hemma. Tänk bara på Jönköpingskonstnären John Bauers hemska öde.

November är en fruktansvärd månad. Grådis, regn, piskande vindar och ett mörker som tycks oändligt. När dessutom privatlivet krånglar så kan situationen bli desperat. Lyckligtvis har jag ett spännande yrke och under en och samma vecka provar jag både på att åka rallybil och hålla i en kungspyton. Perfekta upplevelser om man vill skingra tankarna. Det är så hisnande att man helt sonika glömmer bort såväl november som depressioner.
Nästa projekt är att åka på reportagerunda till Jönköping, Sveriges eget Jerusalem. Kan det bli bättre?
Tågbiljetterna är bokade, men så slår vår trogne följeslagare Coronapandemin till igen med full kraft. ”STANNA HEMMA, STÄLL IN”, lyder uppmaningen. Jag sjunker uppgivet ner i fåtöljen och suckar avgrundsdjupt.

Jag tröstar mig med tanken att det ibland faktiskt är tryggare att stanna hemma. Den berömda konstnären och illustratören John Bauer från just Jönköping är ett slående exempel.
Han levde tillsammans med konstnären Ester Ellqvist, ett äktenskap präglat av både passion och mörkaste svartsjuka. Relationen såg ut att haverera men i ett sista försök att rädda äktenskapet bestämde sig paret för att hösten 1918 lämna Jönköping och flytta till Stockholm.
Först var tanken att ta tåget, men så inträffade den katastrofala järnvägsolyckan i Getå i Norrköpings kommun den 1 oktober. Minst 42 personer förolyckades. ”Vi åker inte med tåget, det är för opålitligt. Vi åker med Pelle”, fastslog Ester Ellqvist. Med Pelle menade hon ångaren Per Brahe, som trafikerade sträckan Jönköping till Stockholm en gång i veckan.

Sagt och gjort. John Bauer och Ester Ellqvist samt deras treåriga son Putte gick ombord på Per Brahe den 19 november 1918. Ute på Vättern började det dock blåsa upp till storm. Lasten på undre däck, bestående av bland annat järnspisar, plogbillar och symaskiner från Husqvarna, var inte tillräckligt fastsurrade. När vågorna gick allt högre fick det ödesdigra konsekvenser.
Strax utanför Hästholmen förliste ångaren Per Brahe och gick till bottnen. 16 besättningsmän och 8 passagerare omkom, bland dessa John Bauer, Ester Ellqvist och Putte. Vättern hade krävt sin tribut.

Många frågor inställer sig efter en tragedi. Så även i detta fall. Var flytten till Stockholm nödvändig? Var måhända John Bauer och Ester Ellqvists äktenskap ändå dödsdömt? Eller hade de gått en ny vår till mötes i huvudstaden? Om inte tågolyckan i Getå inträffat, hade de då valt tåget och därmed kommit fram helskinnade? Vem slarvade med lasten på Per Brahe? Och hade de överhuvudtaget gått ombord om de känt till den annalkande stormen?
Nåväl, spekulationer är förvisso ett underhållande tidsfördriv men inget som man i längden blir lycklig på.
Min resa till Jönköping är inställd och jag sitter alltjämt nedsjunken i min fåtölj.
Ska jag resa mig upp eller stanna kvar i tryggheten? Till sist bestämmer jag mig för att lämna fåtöljen och ta en promenad ute i novembermörkret. Kanske jag får syn på någon av John Bauers tomtar och troll?

DAVID FÄRDIGH