Skip to Content

Pånyttfödelse centralt tema i Gunnars liv och konst

Norrlänningen som blev smålänning via Thailand.

Som numera nykter alkoholist och yrkesverksam som beroendeterapeut vet Gunnar Holmström innebörden av pånyttfödelse. Det är ett tema som även speglas i hans oljemålningar. Konsten har varit en följeslagare i hela hans brokiga och omväxlande liv.
– Att måla är som andlig meditation för mig. Det ger mig välbefinnande och får tid och rum att upphöra för en stund.

Det är en kall decembereftermiddag när Växjöbladet/Kronobergaren besöker Gunnars ateljé, inhyst i ett charmigt uthus i centrala Väckelsång. Där inne sprider kaminen värme och på väggarnas vita spännpapper hänger och strålar Gunnars målningar som expressionistiska färgexplosioner.
– Jag har nu målat i 75 år. Började redan som treåring. Men jag målar bara när jag mår bra. I de mörka, depressiva stunderna klarar jag inte att skapa.

78-åriga Gunnar är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Flytten gick sedan norrut till Skellefteå där han kom att göra karriär som frilansjournalist, bildlärare och scenograf.
– Jag jobbade bland annat med portabel scenografi åt Västerbottenteatern.
Både tidnings- och teatervärlden är miljöer där alkoholkonsumtionen tidigare av tradition brukar vara ymnig. Gunnars drickande tilltog och påverkade hela tillvaron, men det resulterade också i pjäsen ”Bita en ängel i benet”.
– Jag och en teaterkollega skrev om våra egna erfarenheter av alkoholmissbruk. Pjäsen gjorde stor succé och utnämndes till ”årets väckarklocka”. Men framgången innebar också att vi plötsligt fick gott om pengar, som vi dessvärre söp upp i snabb takt.

Gunnars alkoholism kostade honom så småningom jobbet, men det var först när hans femåriga dotter gråtande berättade att hon var rädd för honom när han drack som han beslöt sig för att ta tag i missbruket.
– Genom en svåger fick jag kontakt med AA, Anonyma Alkoholister. Jag åkte ner till Stockholm för att träffa en av deras representanter. Vi möttes utanför Dramaten och jag såg på honom att han haft ett hårt liv. Samtidigt la jag märke till hans otroligt klara blick. När jag frågade honom om det svarade han, ”det du ser är resultatet av vad som kallas sinnesro”.

Efter några bakslag kom Gunnars väg till nykterheten gå via en behandling enligt Minnesota-modellen.

– Jag anlände till behandlingshemmet i Knivsta i slutet av december. Det var tufft i början. Jag minns att jag satt och grät under julhelgen nedbruten av skam och självhat, men samtidigt hade jag gett ett löfte till mig själv. När jag blev nykter skulle jag våga ta steget och resa runt i världen.
Behandlingen fungerade. Och inte nog med det. Gunnar blev också erbjuden utbildning och jobb som beroendeterapeut.
– De tyckte att jag skulle passa till det. Själv tvivlade jag först, men tackade till sist ja och fann en enorm glädje i yrket. Framför allt upptäckte jag att jag kunde ha stor nytta av konsten och det kreativa skapandet i mitt jobb.

Sen var det resan. Löftet skulle han till sist uppfylla 20 år efter tillnyktrandet. Gunnar hade bestämt sig för att åka till Australien och Nya Zeeland men behövde först fylla på reskassan.
Lösningen blev att tacka ja till erbjudandet att komma och jobba en tid på behandlingshemmet Resurs Rehabilitering i Väckelsång.
– Jag anlände till Väckelsång en höstdag 2003 och det första jag gjorde var att gå vilse.
Jag knackade på hos servicehuset istället för behandlingshemmet!
Att Väckelsång skulle komma att bli hans hem och fasta punkt på ålderns fanns inte då i Gunnars föreställningsvärld. Istället var hans blick riktad mot Australien och Nya Zeeland.
Men förklaringen till att han nu faktiskt bor i Väckelsång finns i Thailand.
– Under en mellanlandning i Bangkok på väg till Australien och Nya Zeeland träffade jag på en förtjusande thailändsk kvinna som hade ett ambulerande gatukök utanför mitt hotell. Vi fick en väldigt bra kontakt och hon besökte mig sedan i min ateljé på Nya Zeeland. Det hela slutade med att vi gifte oss.
Och hamnade i Väckelsång?
– Ja, jag hade nog tänkt mig att vi skulle bo tillsammans i Thailand men när Thitaree följde med mig på besök till Sverige så blev hon helt blixtförälskad i landet. Så allt utmynnade att vi bestämde oss att ha vårt fasta boende i Väckelsång och att ha huset i Thailand som semesterbostad.

När Gunnar och Thitaree köpte sin villa i centrala Väckelsång så ingick bland annat ett uthus i
trädgården.
– Det hade använts som skräpkammare och befann sig i ett väldigt smutsigt och rörigt skick. Men jag såg möjligheterna. Efter att ha rensat ut allt skräp så inredde jag lokalen till ateljé, och det är här som jag skapar mina målningar.
Gunnars abstrakta oljemålningar strålar av färgglada former. Exakt vad som ska hända när han sätter penseln mot den tomma duken vet han oftast inte själv.
– Det är som om skaparprocessen tar över kontrollen när penseln rör vid duken. Ibland har jag en diffus bild framför mig när jag börjar men sedan leder det första penseldraget till det andra och så vidare utan att jag egentligen vet hur det går till.
När Gunnar hållit på en stund låter han duken vila.
– Jag vänder duken och plockar fram den igen efter några veckor och ser då hur jag kan fortsätta.

Gunnar har haft flera utställningar över hela landet genom åren och brukar exempelvis medverka på Tingsryd konstrunda. De senaste åren har han dock brottats med sviktande hälsa och därför inte orkat vara så aktiv med utställandet. En längre cancerbehandling har medfört att det konstnärliga skapandet legat på is.
– Men nu är jag på bättringsvägen, och lusten att måla har börjat komma tillbaka.
Ännu en gång har Gunnar rest sig, och just pånyttfödelse är ett återkommande tema både i Gunnars liv och i hans konstnärskap.
– Ja, möjligheten att födas och pånyttfödas är något som jag gärna vill uttrycka och förmedla.

DAVID FÄRDIGH

Reportaget är publicerat i Växjöbladet/Kronobergaren


Att måla är för mig något meditativt. Det är stunder av andlighet.

Imorgon bjuder vi på kaffe och pepparkaka i Kvarnamåla

Imorgon är det första advent. Och tipspromenad i Kvarnamåla.

Därför bjuder vi alla som deltar i tipsrundan på kaffe och pepparkaka.

Välkomna!

Kl. 14.00 i Kvarnamålagården vid Nektarvägen.

Gunnar invigde ”Vässa pennan” i Väckelsång

Satirkonstutställning på Björkeborg

I tisdags kväll invigdes vandringsutställningen ”Vässa pennan” på Björkeborg i Väckelsång. Invigningstalare var konstnären Gunnar Holmström, norrlänning, världsresenär och numera djupt rotad Väckelsångsbo.



Teckningar från legendariska satirtecknaren EWK, Ewert Karlsson, samt nutida efterföljare som Sara Granér, Max Gustafson och Marja Nyberg visas denna vecka på Björkeborg.
Utställningen har namnet ”Vässa pennan” och invigdes i tisdags kväll. Gunnar Holmström klippte invigningsbandet och i sitt tal betonade han betydelsen av satirkonsten.


– Satir är bland de viktigaste konstformer vi har. Ett samhälle som inte tillåter konsten att uttrycka satir och samhällskritik kommer att gå under.
Sverige har en fin tradition av satirkonst menade Gunnar och nämnde bland annat tecknare som Oskar Andersson och Albert Engström.
– Albert sparkade både åt höger och vänster. Mest elak var han mot militärer och präster.
Förutom skarpa samhälls-iakttagelser bjuder satirkonst ofta på stor humor.
– Och ett gott skratt förlänger som bekant livet!



DAVID FÄRDIGH

 

Min berättelse om bokmässan

Kulturen lever alltjämt i Växjö, trots allt. I lördags var det Kronobergs bokmässa på Växjö stadsbibliotek och jag spatserade glatt dit för att mingla bland författare och skribenter av allehanda slag. Här kommer min rapport, eller kanske snarare berättelse, om årets bokmässa.

På väg till bokmässan trampar jag rätt i en hög hundbajs. Och behandlade som skit är det ju många kulturutövare i Växjö som känner sig just nu. Flytt av konsthallen, flytt av Det fria ordets hus, besparingar på konstnärliga utsmyckningar och nedläggning av populära evenemanget Vårstad är några ämnen som diskuteras flitigt i kulturlivet. ”Alla pengar ska väl gå till det nya kommunhuset. Jag ska erbjuda mig att göra den konstnärliga utsmyckningen där gratis. Ge mig en hink ruttna ägg så showar jag kostnadsfritt på invigningen”, viskar en
rebellisk kulturutövare sardoniskt i örat på mig.

Men bokmässan lever och frodas än så länge. Inne i stadsbiblioteket möts jag av ett myller av berättarglada människor. Många vill dessutom berätta att de skrivit en berättelse.
Entusiasmen är översvallande. Jag kan känna igen det från mig själv. Även jag har författat en del alster, dock bara publicerade i mycket begränsade upplagor. Fast frågar någon mig i ett
svagt ögonblick så faller jag säkert för frestelsen att berätta allt och lite till. Faktum är att jag en gång i tiden siktade på at bli just författare. När mina manus blev refuserade så föreslog någon att jag borde bli tidningsskribent istället. ”Men jag är alldeles för blyg”, invände jag. ”Du måste våga testa”, framhärdade min rådgivare. Och mycket riktigt; jag fastnade i tidningsvärlden, blygheten håller på att försvinna och författarkarriären får fortsätta vänta.

På bokmässan springer jag på etablerade författarnamn som Ida Andersen och Björn Gidstam. I ett hörn står Claes Hedberg och försöker övertyga folk om sina något vildsinta teorier om Palmemordet. Men här finns också nya bekantskaper samt personer som inte brukar förknippas med böcker och bokmässor. Bland annat möter jag Björn Sundeby, IT-entreprenören och opinionsbildaren som tycks ha ett finger med i det mesta som sker. Är det inte digitalisering av skolan så är det arkitektur. Nu har han även gjort entré i bokvärlden genom att finansiera, ge ut och medverka i boken ”Rwanda, landet som föddes på nytt”. Och fler böcker är på gång avslöjar han leende. Det ska bli ett verk om klassisk arkitektur och en bok med det något kryptiska namnet ”Entreprenören och jakten på den rätta molekylen”. Det blir nog fler bokmässor för Björn.

Timmarna flyger iväg. Efter att ha pratat med ett 30-tal författare så börjar jag känna mig snurrig. Intriger, personskildringar, gestaltningar, minnen, levnadsöden och ett sammelsurium av idéer och budskap flyger kaotiskt runt i huvudet. Dags att ta farväl. Jag drar mig mot utgången. När jag lämnar stadsbiblioteket undviker jag lyckligtvis att trampa i hundskiten och beger mig till Ingemars loppis/kulturkällare för att få en slurk kaffe och bli stärkt i själen.
Därefter traskar jag vidare ut i novembermörkret och glider in i närmsta bar för att tömma skallen och bereda plats för en ny berättelse. Med eller utan hundskit.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll