Skip to Content

SM ARRANGERAS I VÄCKELSÅNG

Lördagen den 6 april blir det SM-tävling i Väckelsång.
Då avgörs nämligen Inomhus-SM i hästskokastning. Sverigeeliten gör upp på sågen i Väckelsång.

Läs mer om tävlingarna på Svenska Hästskokastarförbundets hemsida: www.svhkf.se

Efter att älgen försvann

Döden i form av en älg uppenbarar sig på vägsträckan Urshult-Tingsryd, men jag klarar mig
ännu en gång. När dessutom våren gör entré så bestämmer jag mig för att njuta extra mycket
av livet. Jag känner mig så lycklig att jag till och med hälsar på folk jag inte känner.



Plötsligt anar jag en vit skugga vid vägkanten. En skugga som rör sig hastigt upp mot
vägbanan. Sedan är det ett helt livsdrama som utspelas på några få sekunder. En älg, vrålar jag
och brorsan tvärbromsar och svänger åt sidan. En jättelik, majestätisk älg nuddar bilens front
och klampar därefter raskt vidare in i skogen på andra sidan. Ibland är marginalerna otäckt
små. Jag skakar och drar efter andan. Brorsan bakom ratten likaså. En sekunds fördröjd
reaktion så hade vi haft älgen i framsätet. Om vi ens överlevt. Det här är en av de sista
vinterkvällarna och vi kommer hem med livet i behåll. Jag bestämmer mig för att försöka
njuta av livet mer än någonsin. Med älgen i tankarna ska jag göra mitt yttersta för att bli en
LIVSNJUTARE.

Våren har kommit till Växjö. Solen skiner värmande och milda vindar från syd sveper in
över staden. Folk är lyckliga. Det är en stad i förvandling. Människor har lämnat de surmulna
ansiktsuttrycken hemma i vintergarderoben och strålar istället av livsglädje och optimism.
Personer hejar från vänster till höger, ja så till den milda grad att jag blir förvirrad och hälsar
på människor som jag vanligtvis inte känner.



Lagom till våren har dessutom TV4:s Idol kommit till Växjö för att låta musikaliska
begåvningar få chansen. Kön ringlar sig lång till audition-platsen, som placerats framför
Systembolaget. Somliga kunder ser konfunderade ut och håller extra hårt om sina flaskor.
Ingen sopranstämma ska få krossa mina vinflaskor, tycks en luggsliten man tänka när han
krampaktigt passerar, hårt omfamnande en Systembolagskasse. En tidig lördagkvällsfirare
däremot sjunger en trudelutt, helt obekymrad om att han vore fullständigt omöjlig som artist. I
själva Idol-kön blandas nervositet med förhoppningar. Jag siktar på att vinna hela Idol, säger
en kille med gitarr på ryggen. Visst är det underbart med drömmar. Jag smittas av optimismen
och går ut på Storgatan för att hälsa på folk, såväl kända som okända ansikten. Jag älskar
livet. Några drinkar senare på kvällen älskar jag livet ännu mer. Men på natten uppstår ett
problem. En kvinna berättar något som jag antas känna till. Med ett frågande ansiktsuttryck
måste jag till sist erkänna att jag inte riktigt förstår vad hon talar om. Så du känner inte igen
mig, konstaterar kvinnan besviket och lämnar mig hastigt. Hon försvinner lika snabbt som
älgen.

När jag åker ettans buss ser jag ett bekant ansikte som går längs Teleborgsvägen. Det är killen
med gitarren som skulle vinna hela Idol. Nu traskar han på utan att avslöja om han gått vidare
i tävlingen. Kanske blev han besviken, eller så kommer han synas i tv framöver. Från
bussfönstret vinkar jag glatt åt honom, men gesten förblir oupptäckt. Kanske är han inne i sin
dröm. På samma sätt som jag. Drömmen och ambitionen att njuta av det viktigaste vi har,
livet!

DAVID FÄRDIGH

Kändisjakt på Öland

Morgonväckning av Joe Labero och Jessica Andersson, direktrapport från Leif Mannerström i tandläkarstolen och på efterfest med Plura i Ronneby. Nu ska vi tala om roliga kändismöten. Men också om kändisen som jag missade, den kände polismästaren som sägs ha blivit fårfarmare på Öland.

Joe Labero kommer ringa imorgon kväll från Las Vegas, vilket innebär morgon för dig här i Sverige. Så lyder instruktionerna från PR-agenten. Den världsberömda trollkarlen ska ringa mig klockan åtta. Det gör han inte. Han ringer klockan sju när jag sover. Men varför klaga? Att bli väckt på morgonkvisten av en världsberömd illusionist är ju också en form av magi, som dessutom är få förunnat. Som i ett trollslag blir jag genast klarvaken och lyckas improvisera fram mina ess i rockärmen i form av kluriga frågor. Intervjun tar 20 minuter och när jag därefter kollar i schemat ser jag att sångerskan Jessica Andersson ska ringa mig om 90 minuter. Ska jag ta en kopp kaffe och förbereda mig eller istället somna om och få ynnesten att bli väckt av Trollhättans bedårande sångfågel? Vissa dagar ställs man onekligen inför svåra dilemman.

Stress, tvära kast och en extremt oregelbunden livsföring är frilansjournalistens svåra lott, men det finns förstås lyxiga inslag också. Exempelvis kändisintervjuer. Nyligen ringde Thomas Di Leva upp och förgyllde min fredagseftermiddag. På ett sprudlande glatt humör bjöd han på roliga anekdoter från en lång artistkarriär. Att kändisen själv ringer upp brukar vara standard, men ibland får man i förtroende någons telefonnummer med en uppmaning att ringa vid en ungefärlig tidpunkt. En gång ringde jag kocken Leif Mannerström när han satt i tandläkarstolen. De hade ännu inte kört in borren i munnen på honom, så prata kunde han. Men jag ombeds ringa upp dagen efter. Det var svårt att prata inspirerat om mat när man precis ska få munnen uppfläkt av rovhungriga tandläkare.

Hur tillgängliga och välkomnande kändisarna är varierar. När Plura var i sitt esse under Eldkvarn-epoken var det ofta fritt fram att göra intervjuer på festerna efter konserterna. Bland annat minns jag ett samtal med Plura i en stökig backstage-lokal där det yttrades många roliga saker som tyvärr inte lämpar sig i tryck. Ibland trängs man i sådana situationer med fans, som också vill prata med huvudpersonen. Eller så vill de skydda sin idol. I Växjö var det en gång ett antal unga tjejer som strängt förbjöd mig att gå fram till Ola Salo. Han vill vara i fred, påtalade de allvarsamt förmanande. Att Ola Salo överhuvudtaget befann sig i samma lokal hade egentligen gått mig helt förbi, men nu väcktes förstås min nyfikenhet.

 

 

Men ibland missar man sitt mål. I samband med Ölands skördefest så fick jag tips om ett riktigt scoop. I trakterna kring Marsjö norr om Borgholm viskade någon i mitt öra att en känd före detta chef för Rikskriminalpolisen numera dragit sig tillbaka som fårfarmare och befann sig på en djurmarknad strax intill. Jag blev förstås eld och lågor. Min journalistiska instinkt fick mig att rusa till djurmarknaden, där jag löpte amok som en kalv på vårbete. Tyvärr helt förgäves. Men ser ni mig i sommar irra omkring på Öland så vet ni varför. Kändisjakten går vidare.

DAVID FÄRDIGH

Hamnade i kläm på Kulturnatten

Sista lördagen varje år råder det kulturfrossa i Växjö. Traditionsenligt gav jag mig ut på stadens gator, njöt av jazzmusik, iakttog familjesplittringar, klarade mig från att halka utanför överläkarens villa men hamnade med fingrarna i kläm på nattklubben.

En känsla av pulshöjande stress överväldigar mig när jag går igenom programbladet. Min blick ilar stirrigt över alla de hundratals aktiviteter och programpunkter som arrangörerna lyckats tryckas in på ett enda dygn. Det råder rena rama KULTURFROSSAN och kulturentusiasten hamnar lätt i kläm mellan allt som bör och måste upplevas. Härligt, härligt men ack så stressande.

Det börjar kämpigt. Jag anländer dessvärre något försenad till vernissagen på Utvandrarnas Hus. Det är fullsmockat med folk, och vägen fram till podiet förefaller vara ogenomtränglig. Men så kommer räddningen. Som tidningsman har man lyckligtvis ibland vissa privilegier och museipersonal beviljar mig en gräddfil fram till invigningstalaren. Krisen är över. Jag kan ta mina bilder och är åter på bana. Nästa stopp blir jazzsväng på Kafé de Luxe. Alla är allvarliga, heter gruppen. Varför då?, undrar jag. Därför att vi ser så allvarliga ut när vi spelar, svarar de glatt efter konserten. Jag skyndar mig vidare till Domkyrkocentrum, där skådespelerskan Birgit Carlstén kåserar. Paret framför mig i publiken verkar inte helt bekväma med situationen. Mannen tycks ha tvingats med på evenemanget och harklar sig om och om igen som i protest. Kvinnan blir argare och argare för att slutligen fräsa åt honom och utdela en mindre knuff. Kulturnatten bjuder alltid på oväntade konsekvenser och bonuseffekter, konstaterar jag.

Uppe på Staglaberget är det invigning av ett nytt antikvariat. Jag älskar böcker och skyndar förstås dit. Antikvariatet är inrymt i biblioteket hos den framlidne överläkaren Adolf Lindblom. En mycket trivsam miljö, men utanför är det glashalt och fastighetsägaren grusar för fullt. Även om det handlar om en gammal läkarbostad så bör ju inte vården belastas med arm- och benfrakturer efter en hal kulturnatt. Även på andra platser runt om i staden är det bitvis halt och i den kyliga vinternatten gäller det att koncentrera sig. Jag klarar mig oskadd, åtminstone fram till klockan halv tre på natten. För att efter att ha haft full fokus på fötterna så är det typiskt händerna som råkar illa ut. Jag råkar klumpigt nämligen klämma fingrarna i en dörr på en nattklubb. Något bedövad av kulturupplevelser och alkoholintag så känner jag först inte smärtan. Sen gnäller jag ljudligt och inser att det är hög tid att vandra hem. Det är inte första gången jag hamnat i kläm under Kulturnatten, men det är första gången det sker bokstavligen.

 

 

Summa summarum hinner jag med drygt 50 programpunkter under Kulturnatten. På väg till en konsert på Trottagårdens diverse träffar jag på men av stadens skådespelare och scenestradörer. Ikväll har du mycket att springa på. Efter en sådan här helg tar du väl två månaders semester, påtalar han skrattande. Tanken slår mig. Semester! Men ledigt från kulturen? Nej, knappast. Och som ni ser är jag redan igång igen. Jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva, om det så är med ömma fingrar.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll