Skip to Content

Hjälp oss gärna att göra denna sida levande

Vi gör vårt bästa för att lägga ut så mycket som möjligt här på sidan.
Men det finns säkert mer som kan vara intressant för våra kring 200 besökare per dag.

Så har du något att visa eller berätta för oss?
Vackra bilder tagna i Väckelsångstrakten?
Ett evenemang som ska hända eller har hänt i byn?
Vill du kanske berätta något om din hobby?

Känn dig välkommen att dela det med oss alla.
Allt som har med Väckelsång att göra lägger vi gärna ut här på sidan.

Du får använda kontaktfliken eller maila oss på vackelsangse@gmail.com.
Vi ser fram emot ditt bidrag! Tack på förhand.

Mvh Ria och Sara.


 

Vacker konsert Malin Hartelius och Musica Vitae

Ursäkta de dåliga bilderna! Jag har beställt en bättre kamera.

Vi hade en ganska dålig plats, men jag vill ändå försöka dela med mig något av upplevelsen. 

I verkligheten var konserten underbar!

Malins pappa berättade lite om musiken.

Det var också en harpa med i orkesten.

Till slut fick Malin och Fredrik blommor.

Och en välförtjänt applåd.

Sven Delblanc Minnen

Författar-föredrag i Sockenstugan

Håkan minns sin morbror Sven Delblanc

Hedebyborna och Samuel-böckerna. Dessa klassiker är skrivna av Sven Delblanc, en av 1900-talets största svenska författare. I torsdags gästade hans systerson Håkan Widholm Väckelsång sockenstuga för att berätta om sina personliga minnen av Svenne.

Sven Delblanc 1931- 1992 är en av den svenska 1900-talslitteraturens största namn. Hans episka romaner, ofta präglade av mustig berättarglädje och djupbottnad människokännedom, tilltalade både den finlitterära och den breda publiken. Mest känd är han förmodligen för romansviten Hedebyborna, som också blev en älskad tv-serie på 70-talet. För Håkan Widholm är Sven Delblanc synonymt med Svenne.

  • Sven Delblanc var min morbror och vi kallade honom alltid för Svenne. Han var väldigt omtyckt av oss barn och hälsade ofta på hemma. Det var en trygg känsla att se hans 46:or stå på farstugolvet och känna lukten av piptobak från hans överrock.

Grym och hårdhänt pappa

Håkans son Magnus Widholm är präst i Väckelsång och det var i samband med Diakonigruppens torsdagsträff i Sockenstugan som Håkan inbjudits för att berätta mer om sin berömda morbror. Om Håkan och Magnus har en god far och son-relation så var förhållandet det motsatta mellan Sven Delblanc och dennes pappa.

  • Mycket i Svennes författarskap grundas i förhållandet med fadern. Svennes pappa var en orosande med dåligt tålamod och kort stubin. Han var grym och hårdhänt såväl mot människor som mot djur. Vid ett flertal tillfällen slog han sin hustru och sina barn.

Föddes i Kanada

Sven Delblanc föddes i Kanade dit pappan styrt flytkosan i ett misslyckat försök att bli storbonde.

  • Familjen flyttade tillbaka till Sverige 1934. I början av 40-talet tröttnade mamman på misshandeln och tog ut skilsmässa. Svenne bodde hos mamman medan pappan åter igen drog till Kanada.

Denna tyrann till pappa lämnade oläkta sår hos Sven Delblanc. Trots uppbrottet så grubblade Svenne hela sitt liv på pappan och dennes våldsamma beteende. Vad var orsaken till pappans handlande? Gick det att förstå på något sätt? Och kan man förlåta? 

  • Svennes författarskap var till stora delar ett sätt hantera och ta itu med relationen till sin pappa. Det var en fråga som han brottades med under hela sitt liv.

Skrev in i det sista

I början av 90-talet drabbades Sven Delblanc av svårartad skelettcancer och de tredelade memoarerna Livets ax, Agnar och Slutord blev hans sista verk.

  • Kroppsfunktionerna avtog successivt men han skrev in i det sista. Den avslutande boken skrev han enbart med hjälp av pekfingret.

Blev inte trodd

Magnus Widholm träffade Sven Delblanc i sin ungdom och minns hur han kände stolthet över den berömda släktingen.

  • När tv-serien Hedebyborna gick på tv så talade jag om för mina skolkamrater att det var min pappas morbror som skrivit berättelsen, men jag blev inte trodd. Delvis berodde det nog på jag kallade honom för Svenne Widholm istället för Sven Delblanc. 

David Färdigh

Vår nya bybo sjunger i Tingsryd imorgon

Biljetter köpes på biblioteket i Tingsryd.

Ett skitaktigt barndomsminne

(Observera att denna text inte skall läsas före maten!)

Det finns ett torrdass i ena änden av vår uthuslänga på Centrumgatan i Väckelsång. Det är ett sedan länge torrlagt skithus där förvaring av diverse avskräde numera är den enda uppgiften för det gamla avträdet. Denna avlagda tvåhålare väcker en del minnen från min barndoms somrar. Jag tänker främst på konsekvenserna av min fars mindre smarta idé om ett rationellt omhändertagande av en fullskiten dasstunna.

Tidigare fanns en småbrukare på vår sommarö som praktiskt och miljömedvetet såg till att våra kroppsspillningar blev användbart gödsel till hans åkrar. När bonden lade ner sin odlargärning lade det gamla dasset också av efter ett sekel av trogen tjänst och rasade samman till en hög av gamla illaluktande bräder.

Pappa byggde ett nytt och praktfullt skithus som placerades på toppen av en liten bergknalle. Platsen valdes dels för utsiktens skull och dels för att bajstunnan lättare skulle kunna tas ut och bort. Den omfångsrika tunnan var placerad på en träsläde. Tanken var att släden skulle kunna bogseras ut och dras iväg av den gamla jeep som var vårt praktiska transportfordon.

När tunnan var fylld till brädden och skulle tas om hand fanns alla fem syskon på plats inklusive ett par svågrar så arbetsfolk fanns så att det borde räcka till. En av svågrarna var till yrket byggnadsingenjör och kom med ett viktigt påpekande. Han påminde oss om tyngdlagen och att om ingen höll emot så skulle släden och tunnan komma farande så fort att hela ekipaget skulle välta och all skit skulle hamna där vi inte ville ha den.

Släden hade en rejäl järnring där fram för bogseringsrepet. Nu behövdes ett par repslingor runt tunnan för oss som skulle hålla emot och bromsa farten. Med två syskon och en svåger vid vartdera mothållsrepet, pappa bakom ratten på jeepen och lilla syster som ansvarig för sambandet mellan bogseraren och mothållsfolket så borde allt fungera till belåtenhet.

Bogseringen började och vi höll emot för kung och fosterland. Lätt skvimpande kom tunnan ut med sitt stinkande innehåll. Långsamt fortsatte sedan färden nerför backen och mot bryggan vid havsviken.

Pappa hade förklarat att den skit som skvimpade ut vid transporten inte var något att bekymra sig över. Lite bensin på dyngan och sedan en tändsticka och så skulle problemet raskt brännas bort.

Pappas plan var att tunnan med all skit skulle bogseras ut vid sidan av bryggan så långt jeepen kunde köra i vår långgrunda badvik. Sedan skulle vår lilla motorbåt ta vid och dra ut hela skiten till riktigt djupt vatten. Allt verkade fungera enligt planen och när tunnan flöt guppande på böljorna gick det att dra loss träsläden som sedan snällt flöt upp och kunde tas om hand.

Tanken var nu att tunnan av strömmarna skulle driva ut i den stora farleden för att till sist komma ut i den nästan bottenlöst djupa Bottenviken bortom de yttersta skären. Miljöhänsyn fanns denna tid varken i min pappas tankar eller hos andra. Havet hade ju svalt skit i alla tider och kunde väl fortsätta med det.

Min far förankrade båten, lastade belåtet leende släden i jeepen. Han och alla vi syskon med svågrar stod sedan längst ut på bryggan och vinkade farväl till tunnan med vår dynga som fridsamt guppande drev iväg bort mot utloppet till havet.

Mot aftonen och innan det var dags att krypa till sängs var jag nere vid bryggan. Då kunde jag knappast längre få syn på vår skittunna långt bort i fjärran. Pappas plan verkade alltså fungera. Men på morgonen måste vi revidera den åsikten. När vi kom ner låg tunnan och skavde så kärvänligt mot bryggan och luktade skit!

Min far bogserade åter ut tunnan och den seglade ännu en gång iväg i riktning mot det öppna havet. På kvällen kunde vi se att den hade seglat långt iväg, men nästa morgon var den envisa skittunnan tillbaka vid bryggan igen. När pappa för tredje gången hade bogserat ut skittunnan och fått tillbaka den nästa morgon insåg han att en mer drastisk metod måste till.

Han bogserade nu iväg vår alltför välbekanta dasstunna längre ut än tidigare och tömde sedan en rejäl dunk bensin över det skitaktiga innehållet. Som den gamle indianbeundrare han var hade han rustat sig med en pilbåge och gjort i ordning en pil med en oljeindränkt trasa i spetsen. Han tog en åra och paddlade iväg några meter ifrån tunnan med blandningen av skit och bensin, tände pilspetsen och riktade ett välriktat skott med brandpilen mot tunnan. Resultatet var överväldigande och som ur en vulkan sprutade det explosiva innehållet rätt upp i luften i en våldsamt illaluktande eldkvast! Pappa flydde platsen med full fart på motorbåten och alla vi andra drog oss tillbaka långt upp på torra land. På tryggt avstånd såg vi skiten brinna upp till dess det bara fanns kvar en oljig fläck på vattenytan och den eländiga tunnan bara var ett försumbart och en smula muntert minne.

Den nu resvana träsläden var snart tillbaka i torrdasset med en ny, tom och rymlig tunna på ryggen. Alla vi som varit inblandade i detta skitjobb led ett par dagar av förstoppning. Våra huvudknoppar tänkte att ju minder avföring desto längre tid skulle det dröja till nästa tömningselände och våra kroppar reagerade därefter.

Så småningom återgick allt till det normala på vår idylliska sommarö och min far hade tänkt ut en ny idé till nästa gång tunnan skulle vara fylld och mogen för tömning igen. Det skulle inte bli någon begravning till havs eller någon eldbegängelse. Nästa gång satsade han på en traditionell jordfästning. Den djupa graven hade han redan börjat gräva…

Gunnar Holmström

Kläd- och textilbytedagen i solen

Vid lördagens kläd- och textilbyte på Restaurang Postmästaren bytte drygt 200 plagg, gardiner och dukar ägare.

Som arrangörer står den lokala kretsen av Svenska Naturskyddsföreningen i samarbete med Postmästaren.

Givetvis gör det stor skillnad för miljön att fler och fler väljer att byta kläder och hemtextil istället för att köpa nytt.

Jämte den vinsten ger bytaredagarna upphov till möten mellan människor. Unga och gamla, män, kvinnor och nyinflyttade och gamla Väckelsångsbor träffas och talas vid.

Många väljer att äta lunch i samband med att de byter.

Den här gången är arrangörerna extra glada att budskapet nått utanför bygränserna. En av dem som bytte var en student som nyligen flyttat till länet för att plugga och konstaterade att när hon senast var på klädbyte var det i Göteborg. Då fick hon köa i tre timmar i snålblåst. I Väckelsång slapp hon köa och solen lyste.



Och lite skoj var det också.

Bokbyteshyllan vid ICAs ingång är välfylld

Nu har vi sett till att bokbytarhyllan på Ica vägg i vägg med Restaurang Postmästaren är välfylld inför lördagens begivenheter. Ta med några böcker och byt när du ändå ska byta kläder och hemtextil!

Nu har arrangörsgruppen räknat ihop "grundplåten". Ca 100 plagg och textilier ingår där. Ingen behöver alltså oroa sig för att det inte ska finnas grejer att välja på imorgon!

Naturskyddsföreningen Tingsryd
 

 

Prenumerera på innehåll