Skip to Content

Stora och små presidenter

Har du varit otrevlig mot någon i din omgivning på sistone? Sådant händer även den bäste.
Exempelvis amerikanska presidentkandidater. Den första debatten mellan Donald Trump och Joe Biden ska enligt erfarna bedömare varit den mest tarvliga, förolämpande och smutsigaste i USA:s historia.

En skrävlande narcissist eller en förvirrad farbror? USA har vaskat fram sina två bästa kandidater. Vem vinner? Donald Trump eller Joe Biden? Sent på kvällen tisdagen den 3 november vet vi, åtminstone kanske. Donald Trump framställer sig gärna som en vinnare men fick nästan tre miljoner färre röster än Hillary Clinton i presidentvalet 2016. Ändå vann han.
Det kan framstå som paradoxalt men Trump vann i rätt delstater, de så kallade ”swing states” och tog därmed hem flest elektorsröster. I presidentvalet 2000 vann Al Gore flest röster och fick se sig besegrad av Georg W Bush. Hur det gick sedan vet vi. Bush invaderade Irak 2003 och Al Gore tröstade sig med Nobels fredspris 2007. Vem som faktiskt blev vinnaren i slutändan är oklart.

Ett gemensamt drag för presidentkandidaterna denna gång är den tämligen höga åldern.
Donald Trump är 74 år och Joe Biden har hunnit fylla 77. Svenska politiker framstår i den jämförelsen som dagisbarn som inte hunnit bli torra bakom öronen. När Trump svors in 2017 var han den äldsta amerikanska presidenten någonsin. Han slog Ronald Reagan med åtta månader. Reagan var 69 år när han tillträdde som president och exakt 69 dagar senare utsattes han för ett attentat. En rikoschetterande kula träffade i närheten av Reagans ena lunga. Han var centimetrar från döden. Gärningsmannen John Hinckley Jr uppgav i förhören att han velat imponera på filmstjärnan Jodie Foster. Han bedömdes som sinnessjuk och låstes in på en psykiatrisk klinik. Reagan överlevde och tog död på kommunismen.

Lockelsen att få inneha världens mäktigaste politiska ämbete kan få människor att ta till de mest fula tricks. President Richard M Nixon exempelvis lät som bekant underhuggare göra inbrott i Demokraternas partihögkvarter i Watergatekomplexet för att få insyn i motståndarpartiets strategi inför presidentvalet 1972. Det visade sig dock vara mindre klokt.
Inbrottstjuvarna åkte fast och Nixon fick avgå två år senare. Men Richard M Nixon var väl förtrogen med att ljusskygga knep ingår i politikens vapenarsenal. 1960 förlorade han presidentvalet mot John F Kennedy med knapp marginal, bland annat efter att ett stort antal döda personer i Chicago på ett mystiskt sätt vaknat till liv på valdagen och råkat rösta demokratiskt. Den händelsen lär påmint Nixon om att alla medel är tillåtna i politik.

Om Donald Trump förlorar presidentvalet så finns många nya karriärvägar, exempelvis som hälsocoach med tips om hur man bäst besegrar Covid-19, eller så kan han ju alltid åka runt och hålla tal. Det gör exempelvis ex-presidenten Bill Clinton, som dessutom behärskar konsten att ta rejält med betalt. Handelsbanken i Sverige lär härom året ha betalat Bill Clinton 5,5 miljoner kronor för en timmes tal. Hans hustru Hillary Clinton är billigare. Hennes taxa lär enligt läckta uppgifter vara 1,3 miljoner. Fast hon blev å andra sidan aldrig amerikansk president.

DAVID FÄRDIGH

Löständer och demonstrationståg

Löständer och demonstrationståg! En fredagseftermiddag i Växjö centrum kan bjuda på många upplevelser. En sak är säker, vi människor bekymrar och irriterar oss på såväl stora som små problem.

”Vi bilister diskrimineras i Växjö”, påtalar en man på en av stadens uteserveringar. Jag befinner mig på fredagspromenad i Växjö city och noterar att människor är arga på väldigt olika saker. Ett gift par grälar om en misslyckad middagsbjudning. Stadens egen ryggsäcks-missionär verkar dock behålla sitt lugn och går sin vana troget runt bilar och bussar.
Själv går jag till Växjö stadsbibliotek, där jag blir vittne till ett kärt återseende. Två damer hälsar glatt på varandra i tidningshörnan. ”Det var länge sedan”, konstaterar den ena av dem. ”Ja, jag har inte varit här på biblioteket sedan i juni när den där hemska mannen plockade ut sina löständer och la dom på Smålandsposten. Det var så motbjudande!”, berättar den andra damen upprört.



Jag viker ihop Svenska Dagbladet utan att behövt konfronteras med några löständer. Jag ler i njugg men förstår den upprörda damens reaktion. Vi människor är dåliga på att visa hänsyn till varandra. Och inte heller visar vi någon större hänsyn till vår kära planet. Vi tär på jordens resurser och fortsätter att spy ut koldioxid som om vi aldrig hört talas om den globala uppvärmningen.
Borta vid Speakers corner på Storgatan så är just klimatkrisen i fokus.
Organisationen Fridays For Future Växjö har mobiliserat krafterna den här fredagseftermiddagen och håller på att organisera ett demonstrationståg. Entusiasmen är det sannerligen inget fel på men det slår mig plötsligt hur krångligt det blivit att revoltera mot samhället. Det ska ansökas om demonstrationstillstånd och nuförtiden måste
demonstrationstågen dessutom Corona-anpassas. Högst 50 deltagare och minst en och en halv meters avstånd mellan leden. Arrangörerna rabblar noggrant upp riktlinjerna till demonstrationsdeltagarna, som följsamt tar till sig anvisningarna innan marschen kan börja mot maktens boning, det vill säga kommunhuset.

”The wrong Amazon is burning”, står det fyndigt på ett av plakaten i demonstrationståget som nu nått fram till Västra Esplanaden och kommunhuset. Och så brinner det till. För i det ögonblicket börjar ”motdemonstrationen”. Ett antal unga bilister inleder ett bullrande försök att sabotera manifestationen. Med motorerna på högvarv kör de varv efter varv på esplanaden för att överrösta klimatkämparna., De protesterar mot protesten. Fridays For Furure låter sig dock inte påverkas utan fortsätter oförhindrat sin aktion och gör sig beredda att läsa upp en debattartikel som skarpt kritiserar Växjö kommuns klimatpolitik. Medan jag står och väntar på anförandet ser jag hur en cyklande man med visst besvär och stor irritation tar sig fram mellan demonstranterna. Plötsligt har han fått nog. Han är urförbannad ”Vilken rätt har ni att hålla på att väsnas och ta plats???”, fräser han högljutt åt en demonstrant. Sen vänder han demonstrativt ryggen åt demonstranterna, skyndar sig bort till kommunhusentrén och rusar målmedvetet in, kanske för att hinna överklaga ännu ett ärende innan stängningsdags? Vad vet jag.
Ännu en dag är snart till ända i Växjö. Världen har feber, en vresig man ska överklaga ett bygglov och på stadsbiblioteket har någon plockat ut sina löständer.

DAVID FÄRDIGH

Rebecka från Väckelsång vill bli Miljöpartiets nya språkrör

30-åriga Rebecka Le Moine, uppväxt i Snärshult utanför Väckelsång, kandiderar till posten som Miljöpartiets nya språkrör. Bakom sig har hon ett starkt stöd i miljörörelsen.

– Att vara språkrör är en tuff och krävande uppgift men om jag kan föra upp miljöfrågorna högst på agendan så är det helt klart värt priset.

Det var under uppväxten i de natursköna trakterna i Snärshult strax söder om Väckelsång som intresset för naturen väcktes för Rebecka Le Moine. Hon utbildade sig därefter till naturvårdsbiolog och engagerade sig i miljörörelsen. Framför allt har hon ägnat sig mycket åt frågan om biologisk mångfald.
2017 blev hon utsedd till ”Årets miljöhjälte” av Svenska Världsnaturfonden. Nästa steg var att gå in i politiken och i riksdagsvalet 2018 blev hon inkryssad i Riksdagen för Miljöpartiet. Efter två år i rikspolitiken har nu Rebecka blivit varm i kläderna.

– Det har varit lärorikt. Jag har använt min riksdagsplats som plattform för att bedriva opinion, främst i de frågor som inte ryms i Januariavtalet.

Att det är miljöfrågan som ligger Rebecka varmast om hjärtat råder det inga tvivel om. Hon är bekymrad för utvecklingen i både Sverige och i världen.

– Jag känner besvikelse och en stor sorg över att vi inte värnar och skyddar vår natur. Till exempel har 70 procent av alla ryggradsdjur i världen försvunnit de senaste decennierna.

Vad behöver göras?

– Vi behöver en ecocidlagstiftning, det vill säga en internationell lagstiftning som skyddar naturen och förbjuder storskaliga miljöbrott.
Rebecka efterlyser framför allt mer visionära idéer för att rädda miljön och klimatet, och det är hennes kamp i dessa frågor som nu fört fram henne som kandidat till att bli Miljöpartiets nya språkrör efter Isabella Lövin. Att vara språkrör är en tuff och krävande uppgift, men Rebecka räds inte utmaningen.

– Om jag får möjlighet att påverka och sätta miljöfrågorna högst på agendan så är jag helt klart beredd att betala det priset.

Rebecka förordar en lösning där det ena språkröret är statsråd medan det andra språkröret står utanför regeringen.

– Jag tror det är viktigt att vi har ett språkrör som finns utanför regeringen och som kan ha örat mot marken och fånga upp idéerna som bubblar ute i rörelsen.
Men en del kritiserar det här upplägget som ett sätt att både sitta regering och samtidigt bedriva oppositionspolitik, det vill säga att både ha och äta kakan?

– Den kritiken tycker jag är ganska fantasilös. I Tyskland har De gröna jobbat på det här sättet och det var också vår policy tidigare. Jag tycker det är viktigt att tydligt kunna visa väljarna vad som är regeringens ståndpunkt och vilka som är våra hjärtefrågor där vi inte är beredda att kompromissa.

Den 29 september är sista datumen för att tillkännage sin kandidatur för att bli språkrör.
Förutom Rebecka så har hittills partisekreteraren Märta Stenewi, gruppledaren Janine Alm Ericsson och partiets migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen Falk anmält sitt intresse. De delar samma värderingar men har olika profilfrågor.

– Annika till exempel fokuserar mycket på mänskliga rättigheter medan miljön är min hjärtefråga. Där skiljer vi oss åt, men samtidigt hänger de frågorna ihop. För oss miljöpartister utgör människa och natur en helhet.
I oktober ska valberedningen presentera sin kandidat och därefter avgörs språkrörsvalet slutligen på en extrainsatt partikongress i januari. För Rebecka väntar nu ett par intensiva månader.

– Jag kommer åka runt och träffa medlemmar runt om i landet. Dessutom blir det en turné med offentliga utfrågningar. Jag känner mig förväntansfull. Responsen har varit fantastisk. Jag har fått otroligt mycket stöd och peppning efter att jag tillkännagav min kandidatur.

Om Rebecka blir vald till språkrör kommer hon dessutom kunna konkurrera med stavhopperskan Angelica Bengtsson om vem som är Väckelsångs mest berömda person.

– Haha, ja det är extra kul eftersom jag och Angelicas storasyster Victoria har varit bästa kompisar sedan skoltiden.

DAVID FÄRDIGH

Blivande partiledare? 30-åriga Rebecka Le Moine med rötterna i Snärshult utanför
Väckelsång kandiderar till posten som Miljöpartiets språkrör.

Planeringsdags varje fredagskväll

På fredagskvällen ringer det. En sluddrig och välbekant röst säger, ”Jag tänkte att vi skulle planera den där överraskningsfesten”...... Jag försöker hålla tillbaka min växande irritation och påtalar, ”Men snälla du, han fyller ju inte år förrän hösten 2021!!!”. Men jag talar för döva öron.

Som nyfiken själ och verksam i nyhetsbranschen så gillar jag att hålla reda på diverse aktiviteter, evenemang, jubileum och festligheter. Åtminstone i den bemärkelsen är planering min paradgren. Men det är inte alltid som det blir som man tänkt sig. Tidigt i våras när jag hade laddat upp min kalender till bristningsgränsen med allehanda evenemangsuppdrag så slog Coronapandemin till. På bara några dagar raderades hela min kalender. Varenda aktivitet försvann snabbare än det går att uttala INSTÄLLT. Min planering låg fullständigt i ruiner.
Det var bara att slänga kalendern i den brinnande kaminen. Allt blev till aska.
Efter den första chocken lyckades jag dock repa mig. Allt försvann faktiskt inte. Jorden fortsatte oförtrutet att
snurra och någon brist på nyheter var det trots allt inte. Men en viktig lärdom fick jag - den genomplanerade tillvaron kan ge en falsk trygghet.

Det är viktigt att ha roliga saker att se fram mot. I ungdomen längtade jag alltid ivrigt efter sommarlovet och längre fram i åldrarna brukade jag förväntansfullt blicka fram mot musikfestivalerna. Lyckan hägrade förföriskt i horisonten. Jag räknade dagarna. Fast det var ju dessvärre inte alltid som förväntningarna infriades. Det hände att sommarloven spolierades av dåligt väder, långdragna förkylningar och taskiga kompisar. Musikfestivalerna i sin tur kunde bjuda på tråkiga överraskningar i form av inställda konserter, arktiska nätter, borttappade mobiltelefoner och olycklig kärlek. Här fick man dra lärdomen att det kan vara förrädiskt att hänga upp alla förväntningar på en enda sak. Lägg inte alla ägg i samma korg.
Sprid ut chanserna. Se till att det finns FLERA OLIKA trevliga händelser, sammankomster och aktiviteter att se fram mot. Om något slutar i fiasko kan du skaka av dig traumat och snabbt rusa vidare mot nästa äventyr.

Nåväl, numera så planerar jag gärna in trevliga aktiviteter men jag inbillar mig inte att de skulle vara avgörande för min lycka. Och jag brukar vanligtvis ta ett halvår i taget.
En helt annan strategi tillämpas av min gamle vän Andreas. Från sin lägenhet på västkusten ringar han numera regelbundet varje fredagskväll och vill diskutera en kommande överraskningsfest för en gemensam kompis som fyller jämnt hösten 2021. Andreas började ringa redan i våras och tyckte att det var hög tid att börja planera. ”Men det är 18 månader tills han fyller år”, invände jag skeptiskt. ”Jag tänkte att vi borde bestämma hur vi ska göra”......, fortsatte Andreas lätt sluddrande. I mitt stilla sinne tänkte jag, i helsike att jag redan vill börja tänka på HÖSTEN 2021!!! Nu gäller det att hitta glädjeämnen som gör att jag reder ut hösten 2020 och därefter så smått kan börja blicka fram mot sommaren 2021. ”Vi får avvakta”, sa jag korthugget till Andreas. Men jag talade för döva öron.
Sen dess har Andreas fortsatt att ringa varenda fredagskväll. Han envisas med att vilja planera. Så nu planerar jag istället att stänga av mobilen på fredagskvällarna.

DAVID FÄRDIGH

Just Do It!

Det är synd om människorna, konstaterade August Strindberg redan för 100 år sedan. Med den vetskapen tog jag tåget till Göteborg för att diskutera just Strindberg, gängkriminaliteten i staden och det eventuella framflyttandet av 400-årsjubileet. Men det blev också en lärdom i vad som krävs för att lyckas på bowlingbanan, nämligen ”Just do it.”

Sedan flera veckor hade jag bokat en intervju med idéhistorikern, psykoanalytikern och göteborgaren Per Magnus Johansson, som är aktuell med en bok om intertextualiteten mellan August Strindberg och Sigmund Freud. Dessa två giganter hade en genial förmåga att skildra människans utsatthet och hennes inre konflikter. Men det finns ju dessvärre också yttre konflikter i den mänskliga tillvaron.
Göteborg har som bekant hamnat i fokus av mindre angenäma skäl de senaste veckorna. De två kriminella grupperingarna Backagänget och släktnätverket Ali Khan har gett sig på varandra med vilda skjutningar som följd, och som inte det vore nog har de dessutom börjat med att sätta upp vägspärrar i Angered som om de
tagit över hela stadsdelen. Än fräckare var det möte som gängen härom veckan anordnade på Clarion Post Hotel mitt i centrala Göteborg. Likt en scen i filmen Gudfadern vandrade gängledarna in på det fashionabla hotellet och höll rådsmöte, flertalet i skyddsväst och kanske även med tung beväpning. När jag anländer till Göteborg hör jag polishelikoptrarna hovra hotfullt över staden och känner en känsla av beklämd overklighet, vart är vi egentligen på väg?

Göteborg har förstås också andra problem, om än inte i riktigt samma kaliber. Nästa år var det tänkt att staden ska skulle fira sitt 400-årsjubileum, men nu har Coronapandemin komplicerat och omöjliggjort planerna. De styrande i staden har nu helt sonika beslutat att flytta fram jubileumsfestligheterna. Det är dock inte förstå gången Göteborgsjubileum senarelagts.
1921 när Göteborg skulle fira 300 år så hade de ekonomiska effekterna av Första Världskriget och de allmänna sviterna av pandemin spanska sjukan grusat alla tankar på folkfest och högtidligt firande. Istället höll Göteborg sitt 300-årskalas 1923, det vill säga när staden fyllde 302 år. På sätt och vis är det logiskt.
Förseningar har varit ett genomgående drag i hela stadens historia, och då tänker jag inte på spårvagnar. Faktum är nämligen att Göteborg skulle ha varit färdig 1619 men förseningar i byggnationerna gjorde att staden var klar först 1621.

En aning nedslagen efter tillvarons alla bekymmer så hänger jag med Majorna-gänget på bowling. Dessvärre visar jag vara oduglig i denna rullande sport. På banan bredvid slår dock en tjej vid namn Fanny strike efter strike. Till slut måste jag fråga – ”Vad är knepet?” Hon svarar glatt – ”Tänk inte för mycket, Just Do It!”

Frasen ”Just Do It” ekar i mitt huvud på hemvägen. På tåget observerar jag hur en man ytterst villrådigt tvekar om vilket säte han ska sitta på. Han verkar helt förvirrad. Till slut bestämmer jag mig för att ge honom lite hjälp på traven och ropar ”JUST DO IT”. Mannen tittar på mig med den mest kränkta och ilskna blick jag skådat på flera decennier. Jag skäms, tittar åt ett annat håll och låtsas som ingenting. Den mänskliga tillvaron är svår. Det är synd om människorna.

DAVID FÄRDIGH

Tipspromenad i Kvarnamåla

Imorgon sätter vi igång tipspromenaden i Kvarnamåla igen.
Kl. 14 från Kvarnamålagården vid Nektarvägen.
Bra frågor, en fin runda, gratis lotter och 3 vinster. Välkomna.
Med tanke på Coronatiderna - vänligen ha jämna pengar eller ännu hellre: Swisha!
 

 

Det stora campingmysteriet

Folk går vilse, familjekonflikter uppdagas, hemliga symboler upptäcks och klädesplagg försvinner. Er skribent har ägnat en del av sin semester åt att återupptäcka campinglivet. Här kommer en rapport från Böda Sand på Öland.

Efter en svinkall och regnig natt på Sweden Rock Festival 2008 svor jag dyrt och heligt på att aldrig mer sova i tält. Sen dess har jag inte rört en tältpinne. Fram tills nu. Min kvinnliga vän är van vid campinglivet och dessutom väldigt charmerande, så jag låter mig välvilligt övertalas. Färden går över Ölandsbron och vidare upp till Böda Sand, där ligger en av Sveriges längsta sandstränder och därtill en av Sveriges största och mest kända
campingplatser. Faktum är att campingen är så stor att jag omedelbart råkar gå vilse, men eftersom jag vid det tillfället har en grillad kyckling i en papperskasse hinner jag aldrig bli orolig. Mycket kan hända på en campingplats men det är ytterst sällsynt att folk svälter ihjäl.

Campinglivet är egentligen ett stort sociologiskt experiment. Samla mängder med semestrande människor på en begränsad yta och låt deras vardagsliv utspelas inför öppen ridå.
Krydda med grilldoft, alkohol, sönderbrända axlar, intimt samliv och krav på att ha roligt så kommer det garanterat hända saker. Redan första kvällen hör jag hur familjen i förtältet strax intill imploderar. En försvunnen elsparkcykel blir den tändande gnistan. Barnen kommer med bortförklaringar, pappan får ett vredesutbrott och mamman dödförklarar sitt äktenskap. Grälet pågår i timmar. Inför öppen ridå. Skällandet tränger in genom husvagnsväggar och tältdukar.
Senare på natten hör jag jubel. Ett av barnen har mirakulöst nog lyckats hitta elsparkcykeln.
Se där, ett lyckligt slut, tänker jag men märker snabbt att jag tagit ut lyckan i förskott. Ett av tonårsbarnen har funnit kärleken på camping. Tydligen en mycket dålig kärlek i föräldrarnas ögon, och så är bråket igång igen. Jag somnar till sist men väcks av berusade röster. Ett gäng packade ungdomar med dryg Stockholmsdialekt vimsar runt och råkar snava på vårt tält. Är detta verkligen charmen med campinglivet, vill jag fråga min kvinnliga vän i sovsäcken bredvid, men upptäcker att hon sover djupt och sött. Jag har inte hjärta att väcka henne.



Enhörningar och flamingos tycks vara populära symboler på campingområdet. Det ser gulligt ut men kan dölja helt andra hemligheter visar det sig. Att ha en flamingo utanför husvagnen kan betyda att man tillhör swingers-kulturen berättar min kvinnliga vän. Jag rodnar lätt och vågar inte fråga vad enhörningarna står för.

Andra natten dundrar ett gäng ungdomsraggare in på campingen och slår upp ett tält. Det blir fest direkt. Efter en stund blir en av raggarna ursinnig och frågar vem som tagit hans tröja.
Den försvunna tröjan tjatas det sedan om i flera timmar. De börjar även spela musik på hög nivå, bland annat Drängarnas ”Om du vill bli min fru”. Alla uppskattar inte musiksmaken.
”Måtte de jävlarna aldrig bli gifta”, muttrar en campare.

Men de störande momenten till trots, campinglivet bjuder på många underbara stunder.
Soluppgångar, bad, het sand och kärlek. Så det är ändå med vemod som jag till sist lämnar Böda Sand. Och det stora campingmysteriet fick dessutom sin lösning. Raggaren hittade sin tröja. Den låg under tältet.

DAVID FÄRDIGH

Välkommen på byttis i Väckelsång

25:e juli kör vi i Naturskyddsföreningen en Corona-anpassad byttis. Med byttis avser vi kombinationen loppis och bytaredag. Du väljer själv om du vill köpa eller byta. En av de lärdomar vi kan dra av Coronakrisen är att vi måste lära oss konsumera på nya sätt och nyttja resurserna smartare. Att byta och köpa begagnat är ett steg i rätt riktning.

Enhetspriser kommer gälla och handlar gör du via swish. Vill du däremot byta är det ett mot ett som gäller. Ett vuxenplagg mot ett vuxenplagg. Ett barnplagg mot ett barnplagg. En bok mot en bok.

Priser:
vuxenplagg: 25 kronor, barnplagg 15 kronor, bok 10 kronor.

För att undvika trängsel kör vi hela eftermiddagen (klockan 12-17) och du avgör när du vill komma och handla/byta.

Platsen är verandan på Restaurant Postmästaren i Väckelsång.

Väl mött både du som är medlem och du som ännu inte är det!



 

Ögonfröjd i ögonhöjd

Naturskyddsföreningen Tingsryd har beviljats medel från Sparbanken Eken och deras satsning på att stötta goda föreningsinitiativ i Coronatid, #Ekenhjärtat.
 
Projektet som beviljats medel heter Ögonfröjd i ögonhöjd och syftar till att sätta guldkant på tillvaron för en grupp som har det extra svårt denna sommar; äldre på särskilt boende.
 
 
Under sensommaren ska det prunka och dofta av blommor och bär på Solhaga i Väckelsång. 
 
Vill du bidra? Ett sätt är förstås att stötta oss genom att bli medlem.https://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/butiken/bli-medlem/
 
Ett annat sätt att bidra är att skänka växter. En del av projekt Ögonfröjd i ögonhöjd kommer nämligen bli en liten örtagård, späckad med ätbara och välgörande växter. Har du ett överflöd av oregano, timjan, basilika, persilja, mynta, lavendel, salvia, citronmeliss eller rosmarin i trädgården? Har du lust att skänka en planta? Kom då förbi Solhaga i Väckelsång på torsdag 2 juli klockan 9-11 eller på måndag 6 juli klockan 15-17 och lämna.
 
 
 

När jag blev indragen i Palmemordet

Det var Skandiamannen, Stig Engström, som mördade Olof Palme. Det var kontentan av chefsåklagaren Krister Peterssons långrandiga redogörelse härom veckan. Men frågan är om någon verkligen lät sig övertygas. Spekulationerna lär fortsätta. Här kommer mitt bidrag till myten om Palmemordet.

Att försöka lösa Palmemordet har med åren blivit något av svenskarnas favorithobby. Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Totalt omfattar Palmeutredningen 10 000 förhör, 60 000 olika dokument och 500 000 sidor. Polisen bedömer att det i runda slängar skulle ta nio år att läsa Palmeutredningen från början till slut. Men vem vet, någon kanske i denna gigantiska textmassa kan upptäcka en ny avgörande detalj? Fast spåren förskräcker. Nästan alla som engagerat sig i Palmeutredningen har på ett eller annat sätt råkat illa ut. Några har blivit besatta. 134 personer har dessutom erkänt mordet. Ingen har blivit trodd.

Länge var jag fast besluten att undvika att skriva om Palmemordet. Jag satt på diverse tillställningar, nattklubbar eller på rökiga efterfester och fick höra alla tänkbara konspirationsteorier. Jag lät mig roas men höll tyst och fäste aldrig något på papper. Men jobbar man som krönikör kliar det förstås i fingrarna och till sist föll jag för frestelsen. Jag skrev en krönika som landade i slutsatsen att det förmodligen var Christer Pettersson som sköt
Olof Palme.
Sedan började det ringa stup i kvarten. Det visade sig att det kryllade av folk som satt inne med sanningen. Dessa ville nu generöst förbarma sig över mig, leda mig ut ur villfarelsen, skingra rimridåerna och upplysa mig OM HUR DET EGENTLIGEN LÅG TILL.
Vissa avfärdade jag direkt men en man från Lessebo var extra påstridig och lät dessutom tämligen trovärdig. En vecka senare satt jag i mannens kök, där bordet dignade av tidningsurklipp kretsande kring Palmemordet. I den höga stapeln bestående av Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och en mängd olika utländska publikationer hittade jag min lilla blygsamma krönika om Palmemordet. Jag hade fått allt om bakfoten, berättade mannen. Det var SÄPO tillsammans med Sydafrika som var de skyldiga. Mannen
hade till och med träffat mördaren. Detta hade skett i samband med en motorcykelsemester i Europa sommaren 1985. ”En man undrade om han kunde få bo hemma hos mig i Lessebo några dagar i februari 1986. Han fick mitt nummer men hörde aldrig av sig. När jag fick veta att Palme skjutits förstod jag genast sammanhanget. Jag hade råkat träffa mördaren. Han var dessutom väldigt lik fantombilden”, konstaterade mannen bakom tidningshögen. Jag satt djupt förundrad och försökte smälta berättelsen. Därefter var jag tvungen att fråga. ”Om man vill skjuta Olof Palme i Stockholm, varför vill man då bo i Lessebo?”. Mannen såg på mig som
om jag var fullständigt dum i huvudet. ”Fattar du inte? VEM SKULLE LETA EFTER MÖRDAREN I LESSEBO?!”

”Du vet för mycket. Du kan råka illa ut”, varnade Lessebo-mannen mig. Jag skrattade år det hela och åkte hem. När jag kom till mitt frilanskontor senare på kvällen blinkade blåljusen överallt. Hela kvarteret var avstängt. ”De har hittat ett misstänkt bombföremål på parkeringen”, förklarade en polis. Jag var förbluffad och bestämde mig omgående för att aldrig mer skriva om Palmemordet. Det löftet höll jag fram tills nu.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll