Skip to Content

När jag blev indragen i Palmemordet

Det var Skandiamannen, Stig Engström, som mördade Olof Palme. Det var kontentan av chefsåklagaren Krister Peterssons långrandiga redogörelse härom veckan. Men frågan är om någon verkligen lät sig övertygas. Spekulationerna lär fortsätta. Här kommer mitt bidrag till myten om Palmemordet.

Att försöka lösa Palmemordet har med åren blivit något av svenskarnas favorithobby. Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Totalt omfattar Palmeutredningen 10 000 förhör, 60 000 olika dokument och 500 000 sidor. Polisen bedömer att det i runda slängar skulle ta nio år att läsa Palmeutredningen från början till slut. Men vem vet, någon kanske i denna gigantiska textmassa kan upptäcka en ny avgörande detalj? Fast spåren förskräcker. Nästan alla som engagerat sig i Palmeutredningen har på ett eller annat sätt råkat illa ut. Några har blivit besatta. 134 personer har dessutom erkänt mordet. Ingen har blivit trodd.

Länge var jag fast besluten att undvika att skriva om Palmemordet. Jag satt på diverse tillställningar, nattklubbar eller på rökiga efterfester och fick höra alla tänkbara konspirationsteorier. Jag lät mig roas men höll tyst och fäste aldrig något på papper. Men jobbar man som krönikör kliar det förstås i fingrarna och till sist föll jag för frestelsen. Jag skrev en krönika som landade i slutsatsen att det förmodligen var Christer Pettersson som sköt
Olof Palme.
Sedan började det ringa stup i kvarten. Det visade sig att det kryllade av folk som satt inne med sanningen. Dessa ville nu generöst förbarma sig över mig, leda mig ut ur villfarelsen, skingra rimridåerna och upplysa mig OM HUR DET EGENTLIGEN LÅG TILL.
Vissa avfärdade jag direkt men en man från Lessebo var extra påstridig och lät dessutom tämligen trovärdig. En vecka senare satt jag i mannens kök, där bordet dignade av tidningsurklipp kretsande kring Palmemordet. I den höga stapeln bestående av Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och en mängd olika utländska publikationer hittade jag min lilla blygsamma krönika om Palmemordet. Jag hade fått allt om bakfoten, berättade mannen. Det var SÄPO tillsammans med Sydafrika som var de skyldiga. Mannen
hade till och med träffat mördaren. Detta hade skett i samband med en motorcykelsemester i Europa sommaren 1985. ”En man undrade om han kunde få bo hemma hos mig i Lessebo några dagar i februari 1986. Han fick mitt nummer men hörde aldrig av sig. När jag fick veta att Palme skjutits förstod jag genast sammanhanget. Jag hade råkat träffa mördaren. Han var dessutom väldigt lik fantombilden”, konstaterade mannen bakom tidningshögen. Jag satt djupt förundrad och försökte smälta berättelsen. Därefter var jag tvungen att fråga. ”Om man vill skjuta Olof Palme i Stockholm, varför vill man då bo i Lessebo?”. Mannen såg på mig som
om jag var fullständigt dum i huvudet. ”Fattar du inte? VEM SKULLE LETA EFTER MÖRDAREN I LESSEBO?!”

”Du vet för mycket. Du kan råka illa ut”, varnade Lessebo-mannen mig. Jag skrattade år det hela och åkte hem. När jag kom till mitt frilanskontor senare på kvällen blinkade blåljusen överallt. Hela kvarteret var avstängt. ”De har hittat ett misstänkt bombföremål på parkeringen”, förklarade en polis. Jag var förbluffad och bestämde mig omgående för att aldrig mer skriva om Palmemordet. Det löftet höll jag fram tills nu.

DAVID FÄRDIGH