Skip to Content

Var det bättre förr?

Var det bättre förr?

Det var ju inte riktigt så att allt var bättre förr. Men det var i varje
fall mycket som var annorlunda mot nu. Jag minns ändå tydligt att min
barndoms somrar på 40-talet var bättre. Redan när skolorna stängde i
början av juni flyttade vi ut till sommarön.

Med häst och vagn forslades diverse bohag ner till den lilla ångbåten i
Ö-viks hamn. Befälhavare på S/S Express var den barske kapten Åhman som
såg till att all last blev ordentligt surrad allt medan den snälle farbror
Svensson, maskinchef och eldare ombord, skyfflade in kol i pannan så att det
skulle finnas ångtryck för den snara avfärden. I maskinrummet glänste all
synlig mässing och det doftade gott av kol och het smörjolja.


På kajen vid Stora Buröholmen väntade farbror Pettersson med hästen Pelle
och en flakvagn för att forsla oss och våra grejor till sommarhuset. Eller
den halva av huset som fanns kvar. Den andra halvan hade brunnit, men det
gick att bo i den del som var kvar. Kallt som attan var det ofta i början av
sommaren så det eldades friskt i vedspisen och i vardagsrummets öppna spis.
Med ljusa sommarnätter i Norrland var det inte så tokigt med bara
fotogenlampor och stearinljus.

Pappa hade en batteriradio med ett batteri stort som två enkilos
bitsockerpaket. Det var mest för att höra väderleksrapporterna. På den
tiden var det bara två veckors semester och pappa försökte tajma in dessa
veckor för att få bästa möjliga väder. Märkligt nog var det alltid fint
när han var ledig trots att väderspåmännen med sina knarriga röster
alltid talade dystert om regn.
Ofta regnade det inne i staden, men på vår ö var det nästan alltid
solsken på somrarna. Till solskenet bidrog tant Pettersson som lärde mig
att mjölka och lät mig få leta efter skatter i hennes välfyllda
byrålådor. På ön kastades inget. Allt sparades till kommande behov, så
det var underbart att få rota i dessa lådor.

När 40-talet nyss hade blivit 50-tal skrämde tant Pettersson mig med att
gråta högljutt och obehärskat. Det var när hon fått läsa i en
dagsgammal Örnsköldsviks Allehanda att det brutit ut krig i Korea. Till
råga på allt hade man siktat ryska krigsfartyg utanför Ulvön. Det var
när min ålder skulle börja skrivas med två siffror. I efterhand kan jag
förstå att det också var då jag lämnade barnaårens oskuldsfulla tid.
Allvaret nalkades, somrarna var varma, men det kalla kriget blev allt
kallare.

Gunnar Holmström