Skip to Content

Växjöborna invaderar Öland

Under midsommarhelgen invaderas Öland av Växjöborna. Det blir många trevliga
sammanträffanden, men vissa personer utmärker sig dock på mindre smickrande sätt. Inte ens
undertecknad kommer undan med äran i behåll.

Något är fel. Jag och min kompis Uffe har installerat oss på stamstället i centrala Borgholm.
Det är midsommarafton och vi har startat grillen, men inifrån den gäststuga som enligt
förhandsinformationen ska vara tom kommer det musik. I nästa ögonblick kliver en något
berusad kille ut genom dörren. Och sen kommer en till. Och så ytterligare en. Till sist är det
sju stycken som kommit ut från den lilla, tämligen oansenliga gäststugan. Vilka är ni?, frågar
jag. Jag har fått tillstånd av restaurangägaren i Köpingsvik att bo här i stugan med mina
kompisar under midsommarhelgen, svarar gängets självutnämnda ledare och öppnar en flaska
Jägermeister. Självklart är dom från Växjö. När de får veta att även jag är från Växjö och
dessutom reporter så blir de först försiktigt avvaktande, men i takt med stigande berusning
försvinner blygheten. Istället berättar de glatt om skandalen som nyligen inträffade i samband
med studenten på en av Växjös gymnasieskolor. Jag lovar att inte skriva om incidenten och att
inte nämna några namn, och som ni ser håller jag mitt löfte. De sju skrålande
Växjöungdomarna växlar upp tempot och är snart rejält i gasen. Jag varken vill eller kan
hänga med i deras tempo. Jag går in i det andra huset, men plötsligt hörs en dundrande smäll.
En av killarna är totalt plakat och trillar baklänges över bordet, så att glas, flaskor och tallrikar
flyger åt alla håll. Det ser förfärligt ut. Vi städar imorgon, lovar Växjöligan. Senare på
restaurangen i Köpingsvik säger ägarna till mig att det är en anställd tjej som ska bo i
gäststugan, något killgäng har de inte hört talas om, än mindre lovat något boende. Operation
upprensning inleds på midsommarnatten. Växjöligan sparkas ut. Kanske yrar de fortfarande
runt i Borgholm.

Men det är inte bara ungdomarna som utmärker sig. På restaurangen i Köpingsvik träffar jag
på ett trevligt gäng från Växjötraktren. Jag sätter mig ner och pratar om ditt och datt. Plötsligt
pekar en av kvinnorna ut mot parkeringen och säger; DÄR ÄR HAN! Vem?, frågar jag
förvirrat. Min man. Vi låste in honom men tydligen har han hittat nyckeln, förklarar kvinnan.
Jag blickar ut och ser en rejält berusad herre som med ostadiga steg försöker ta sig fram mot
restaurangentrén, där han nekas av vakten. Vi måste låsa in honom igen. Jag beklagar
pinsamheten, säger kvinnan. Ingen fara. Det kan hända den bästa. Särskilt på midsommar,
svarar jag deltagande.

På stranden på midsommardagen hör jag hur en man beklagar sig för sin fru gällande
cyklisters bristande trafikvett: Idioten cyklade mitt på vägbanan vid hamnen. Och jag kände
igen honom. HAN ÄR FRÅN VÄXJÖ!

Även jag utmärker mig i ett mindre smickrande sammanhang. På frukosten gungar jag en
aning bakfull på stolen, så att den faller isär och pulvriseras. KAPUTT, konstaterar mitt
kvinnliga frukostsällskap.

Men så lite positiva nyheter. Eller? Vakten i Köpingsvik summerar att midsommarhelgen
varit väldigt lugn. Kanske rent av för lugn. Fortsätter det så här blir jag av med jobbet, suckar
han.

DAVID FÄRDIGH