Tjatiga utrop och blodiga passagerare
Jag är förvisso känd för mina ständiga promenader men det blir faktiskt även en hel del buss- och tågresande. Kollektivtrafiken är värd alla hyllningar men bjuder ibland på överraskningar, allt från tjatiga högtalarutrop till nedblodade passagerare.
”Du tycks alltid vara ute och gå”, säger en kvinna till mig på stan. ”Nästan alltid”, rättar jag henne. Att ta sig från punkt A till punkt B med fötternas hjälp har många fördelar, särskilt för en reporter. Frånsett det självklara att man får en del motion på köpet så kan det ploppa upp nya idéer och dessutom upptäcker man nya saker längs vägen. Men alla destinationer går inte att nå till fots, åtminstone inte inom givna tidsramar. Då är det istället kollektivtrafik som gäller.
En dag står jag och väntar på tåget till Jönköping. Från högtalarna på Växjös nya station utropas att man ska sluta med utrop. Dessa utrop om att utropen ska upphöra utropas så förbaskat frekvent att folk längtar efter tystnaden. ”Vilket tjat”, klagar en äldre man och håller demonstrativt för öronen. ”Vad är det dom säger? Ska tågtrafiken upphöra”, frågar en äldre kvinna oroligt. ”Nej bara utropen”, förklarar jag. ”Men dom ropar ju nu”, påtalar kvinnan. ”Det är nog sista skriket”, säger jag.
En dag på stationen ser jag en person i reflexväst som går omkring och ställer frågor, förmodligen om den nya stationsbyggnaden. Jag undviker utfrågaren eftersom jag kommer ihåg vad som hände senast i den förra stationsbyggnaden. Då svarade jag på enkät om vad jag tyckte om stationens utseende, funktioner och skötsel. Det tog visserligen bara en minut. Två veckor senare fick jag dock ett mail med en ny enkät, där de ville att jag skulle bedöma hur jag upplevde den föregående. De gjorde alltså en undersökning om undersökningen. I rädsla
för att få en enkät om hur jag upplevde enkäten om den första enkäten så vägrade jag att svara.
När bussen på linje 240 stannar i Ingelstad står två poliser och väntar. De stormar bussen resolut. En misstänkt terrorist på bussen? Både jag och medpassagerarna sneglar nervöst på varandra. Någon sätter snabbt på sig bältet. ”Vem är det som inte betalt sin bussbiljett?”, frågar poliserna med myndig stämma. Ingen säger ett ljud. Sedan rusar poliserna vidare längs mittraden och tycks hitta förövaren, som burdust släpas ut ur bussen och blir omhändertagen.
I mitt stilla sinne hopar sig frågorna, är det en välkänd tjuvåkare? Eller hade han bara otur att han råkade smita in en dag när poliserna hade obegränsat med resurser?
Jag sitter på tåget från Göteborg till Växjö. Det är söndagskväll och egentligen borde jag försöka sova. Men min nyfikenhet dras till en ung man som sitter med blodiga byxor och som högt och upprört talar i sin mobiltelefon. Samma fråga återkommer gång på gång, ”Vad fasen hände i natt? Varför har jag blod på byxorna? Vem är det jag slagit???” Det är både obehagligt och kittlande att lyssna på samtalen. Har det begåtts ett brott? Vem är offret i så
fall? I slutet av tågresan tycks mysteriet ha fått sin förklaring. ”Min kompis Jocke vägrar svara när jag ringer. Så det är nog honom som jag spöat. Det har hänt förr”, säger mannen och lugnar ner sig.
DAVID FÄRDIGH
