Skip to Content

Svinigt och smaklöst!

Svinigt och smaklöst! Ja det tycks vara Svenska Akademins nya motto efter att tidigare levt
med devisen Snille och smak. Den senaste tidens skandaler och konflikter har fått marken att
gunga under den ärevördiga kulturinstitutionen.

När Gamla Ullevi revs och byggdes på nytt fick språkprofessorn och ledamoten i Svenska
Akademin Sture Allén i uppdrag att komma på ett nytt namn på arenan. Efter 32 timmars
intensiv tankemöda kom han fram till att nya Gamla Ullevi borde heta Gamla Ullevi. För
besväret fick han 44 800 kronor, vilket motsvarade 1400 kronor timmen. Tänk vad finurligt
och snillrikt påkommet! Våra akademiledamöter levererar efter högsta förmåga och nu är det
bara att hoppas att Sture Allén och hans ärade kollegor är lika uppfinningsrika när det gäller
att lösa sina interna konflikter inom Svenska Akademin. Vad som behövs tycks ju vara ett
nytt genidrag av Gamla Ullevi-kalibern. Heureka!

Det är en rafflande thriller som utspelats det senaste halvåret i Svenska Akademin. Allt
började med att ledamoten Katarina Frostensons make, den så kallade Kulturprofilen,
anklagades för sexuella trakasserier och ofredanden. Därefter uppdagades misstänkta
ekonomiska oegentligheter i mannens kulturbolag, där Frostenson är delägare. Och så kom
avslöjandet att Kulturprofilen dessutom läckt ut sju nobelprisvinnare i förväg. Hela havet
stormade! En grupp ledamöter ville avsätta Katarina Frostenson men röstades ner, varav Klas
Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund tog sitt pick och pack och marscherade ut ur
akademin. Horace Engdahl hånade dem offentligt för att vara en klick dålig förlorare och
förkunnade att ständiga sekreteraren Sara Danius var den sämsta chefen sedan skriftspråket
uppfanns på familjen Hedenhös tid. Kjell Espmark kontrade med att deklarera att det inte
finns någon heder i kroppen hos Horace Engdahl, vilket är ett något finare sätt att säga att han
är en förbannad skitstövel. Och så har det rullat på med anklagelser och avhopp i en strid
ström. Okvädningsorden har haglat och från Svenska Akademins högkvarter, Börshuset i
Gamla Stan, sipprar det numera ut svavelrök. Hur det hela ska sluta är i skrivande stund
oklart.

Men även om nuvarande kris tveklöst är den värsta i Svenska Akademins ärorika historia så
har det bråkats många gånger tidigare. I nutid minns vi exempelvis Salman Rushdie-affären i
slutet av 1980-talet. När Rushdie fick en fatwa, dödsdom, över sig av mullorna i Iran krävde
en grupp ledamöter att Svenska Akademin borde uppmana den svenska regeringen att ingripa
i frågan. Majoriteten sa dock nej och skickade istället ut ett ganska urvattnat uttalande om
stöd för det fria ordet. Kerstin Ekman och Lars Gyllensten blev mäkta förgrymmade och
lämnade akademin under buller och bång. 2005 var det Knut Ahnlunds tid att slå näven i
bordet. 2004 års nobelpristagare, Elfriede Jelinek, föll honom inte i smaken. Hennes böcker

beskrev han som idé- och visionslös pornografi. Knut Ahnlund, som faktiskt bemödat sig om
att läsa Jelineks samlade verk, misstänkte dessutom att åtskilliga ledamöter slarvat med
hemläxan och tagit beslut om något som de inte hade en blekaste aning om. Med andra ord, de
hade struntat i att läsa Jelineks verk, chansat på att böckerna var bra och tilldelat henne
Nobelpriset. Knut Ahnlund satte aldrig mer sin fot på Svenska Akademin.

DAVID FÄRDIGH