Skip to Content

Sveriges fulaste stad!

Jag har varit i Sveriges fulaste stad. Alltså inte Växjö utan Borlänge. Dalarnas något sjaviga och luggslitna pärla fick ju nyligen den föga smickrande utmärkelsen FULAST I SVERIGE. Fast vem tusan bryr sig om fula byggnader när man får avnjuta trevliga människor, avnjuta dalmål och krama om Hjalmar Branting och Jussi Björling?

Tidigare i höstas redovisades en omröstning om vilken som är Sveriges fulaste stad. Smaken är förvisso som baken, delad, och estetiska upplevelser är ofta något väldigt subjektivt. Dessutom gärna färgade av personliga upplevelser. Ljungby hamnade i nyss omnämnda omröstning på plats nio som Sveriges fulaste stad. Kanske inte helt oförtjänt. Men jag minns fortfarande när jag i min stolta ungdom gick på Drottninggatan (ja även Ljungby har en Drottninggata) och faktiskt njöt av Ljungby. Det var en fin vårdag och jag skulle träffa en förtjusande kvinna som bodde på just Drottninggatan. En mild vind smekte mig i ansiktet, fågelsång hördes över stadens ståtliga byggnader, träd vajade insmickrande i parkerna och i varje gathörn såg jag leende människor. Gatorna var rensopade och fönsterrutorna gnistrade. Jag var förälskad och Ljungby var i det ögonblicket Sveriges vackraste stad. Nåväl, det är länge sedan nu. Samma promenad skulle nog knappast framkalla liknande känslor idag. Våren känns avlägsen och kärleken har lämnat både Drottninggatan och Ljungby.  

Kärlek, jobb och ren nyfikenhet har tagit mig till många svenska städer genom åren. Örlogsstaden Karlskrona hade sin charm även om det numera överdimensionerade torget framkallar en känsla av tung övergivenhet. Borgholm på Öland är onekligen en charmig pärla men inger stundtals en misstanke om att blott vara en förrädisk sommarkuliss. Göteborg har varit en återkommande favorit de senaste fem åren, och då i synnerhet Majorna, den gamla arbetarstadsdelen med sina underbara landshövdingshus och sina genuina, trevliga människor. Långtifrån Sveriges modernaste stadsdel, men en av de vackraste.

Hur är det då med Väckelsång skönhetsvärden? För många utifrån är ju samhället bara några spridda hus som viner förbi när man åker riksväg 27 på väg mot större begivenheter, även om somliga brukar fascineras av den nigande kyrkan när man kommer körande norrifrån. Men hur vackert respektive fult är egentligen Väckelsång? Smaken är som tidigare nämndes delad. När exempelvis den gamla kvarnen mitt i centrala Väckelsång revs i början av 90-talet vållade det både jubel och jämmer. Äntligen försvinner skamfläcken, ropade någon. Rena helgerånet att riva en sådan vacker kulturbyggnad, invände någon annan. Den gamla RASTA-byggnaden som en gång i tiden var det pulsande hjärtat i Väckelsång och en källa till stolthet är idag tyvärr en ganska nedslående syn. ICA är numera navet i byn men ligger tyvärr felvänd från riksvägen. Sedan har vi förstås Björkeborg håller ställningarna. En vacker byggnad som nog borde användas och uppmärksammas betydligt mer. Kanske inser vi inte vilka klenoder vi har i vår ägo? Som invånare blir man lätt hemmablind och ibland överdrivet kritisk. Som invånare har man dessutom inte samma nyfikenhet och upptäckarglädje som en tillfällig besökare. En vän som besökte Väckelsång för första gången tyckte att Gamla vägen var en underbart charmig väg som ringlade sig förtrollande genom den idylliska byn med den vackra kyrkan och den helt underbara ARLA-kossan som start- och slutmål. Se där, Väckelsång är vackrare än vi tror!

Faktum är att alla platser har något speciellt, till och med Sveriges fulaste stad. Borlänges stadskärna är förvisso knappast någon upplyftande syn. Men när jag besökte Dalarnas oborstade, kantstötta och något sjaviga rebellstad en hösthelg för många år sedan gick jag inte runt och beklagade mig över fula, motbjudande byggnader. Istället umgicks jag med trevliga människor, njöt av deras charmiga dialekt och drack mig berusad på deras specialkomponerade starka drinkar. På natten irrade jag därefter runt i centrum och sprang på statyer av såväl Hjalmar Branting som stadens stora son, världstenoren Jussi Björling. Jag kramade om dem och frågade, Trivs ni bra i Borlänge? JA, svarade de samstämmigt och sen dess har jag inte haft hjärta att spy galla över Borlänge. Varje stad har onekligen sin charm, både i nyktert och berusat tillstånd.



DAVID FÄRDIGH