Skip to Content

Sommar på torpet

Semestertider hägrar och därmed diverse resplaner. För egen del tänker jag mig i sommar
utflykter till bland annat Borgholm, Åstol och Båstad. Men självklart också lugna stunder på
torpet vid sjön Åsnen. Fast lugna är kanske fel ord. Märkliga saker inträffar ju även i den
småländska idyllen.



Ända sedan begynnelsen, det vill säga min egen begynnelse, har jag spenderat stora delar av
sommaren på Ursatorpet vid sjön Åsnens östra strand. Här har det genom åren bjudits på
solsken, regnrusk och åskoväder samt såväl infernalisk myggplåga som himmelska
grillkvällar. Många människor och händelser har passerat revy. Kompisen Nykan blev till
exempel mer än lovligt snurrig en stekhet julidag 2001 och trillade hejdlöst ner i plurret. Det
är hans enda bad på 32 år! En historisk händelse således. Här vid Ursatorpet fick jag också
lära mig läxan att livet inte alltid är rättvist. Efter att jag och kompisarna förgäves försökt få
upp en stor fisk under hela juli månad 1991 så kom gatugrannen från Väckelsångs på tillfälligt
besök och råkade få en gammelgädda på 17 kilo på kroken på, dessutom så gott som på första
kastet. Han hade inte ens håv med sig. Mitt intresse för fiske har egentligen aldrig återhämtat
sig efter det.

Det bästa med sommarlivet på torpet är de härliga stunderna på stenhällen vid sjökanten och
de långa simturerna runt öarna. Oftast råder ett befriande lugn. Men det sker undantag. En
gång ute på vattnet kom en pojke åkande förbi, förtvivlat fastklamrad på en uppblåsbar
söderhavsö. Han hade tagit sig ut från badstranden en kilometer längre bort och sett fram mot
en livsnjutande stund på sin uppblåsta gummiö, men överraskats av kraftiga sydvindar som
ohjälpligt fört honom ut i riktning mot Jätfjorden. Pojken räddades. Fast paradisön försvann
för evigt.



Turister från kontinenten älskar Åsnen och dess natur. Ofta har de slagit läger på vår
gräsmatta intill sjön. Helt okej om de frågar först och inte är alltför högljudda. Men härom
sommaren när flödet av ovälkomna turister blev alltför intensivt uppmanade jag min
fantastiska syssling att komma på campingbesök. Han är nämligen en lång och reslig man
som åtminstone vid den här tidpunkten hade en stor rödhårig kalufs och ett mycket yvigt
skägg. Dessutom tog han sig gärna några rejäla groggar och bolmade frenetiskt på cigaretter.
En kväll när en holländsk barnfamilj på sju personer kom cyklande och förtjusta hade valt ut
vår gräsmatta som sin campingplats klev min syssling ut ur sitt tält rejält i gasen samt med en
rykande cigarettfimp i käften, snor i skägget och en halvgalen blick. Holländarna vände om
och flydde för livet. Jag har inte sett dem sedan dess.

Många gånger välkomnar jag dock besök utifrån. När två försynta tyska scouter, en pojke
och flicka i tioårsåldern, dök upp och frågade om de fick slå upp sitt tält svarade jag ja. På
kvällen när jag kom tillbaka efter en cykeltur fick jag en smärre chock. Hela gräsmattan hade
förvandlats till ett gigantiskt scoutläger. Mellan 70 och 80 ungdomar grillade, badade, sjöng
och levde livet. Där lärde jag mig en nyttig läxa. En scout kommer aldrig ensam. Inte ens två
stycken.



DAVID FÄRDIGH