Slutfikat hos talmannen

En statsministers vardag består till 80 procent av att förhindra katastrofer, menade Tage
Erlander. Att överhuvudtaget bli vald och utnämnd till statsminister tycks inte heller vara
någon dans på rosor. Men nu verkar fyra månader av parlamentariskt katastrofläge vara till
ända. Åtminstone för stunden.

Nyligen kom så beskedet. Nu är det äntligen slutfikat hos talmannen. Ända sedan valdagen
söndagen den 9 september har det fikats, fikats, fikats, fikats, fikats och fikats hos Andreas
Norlén. Tanken var ju att fikarundorna skulle lösa upp de parlamentariska knutarna, men
frustration och misströstan har allt mer brett ut sig då varken starkt kaffe eller goda kakor
utmynnat i någon regeringsbildning. Folk börjar bli trötta, suckade till sist talmannen
uppgivet. Nu är det ju sällan enkelt att varken bilda eller utöva regeringsmakten. Många
ledare har klagat genom åren. Hur kan man förväntas styra ett land som har 246 olika ostar,
klagade till exempel den franska presidenten Charles de Gaulle. Eller som Tage Erlander
bistert uttryckte det; En statsministers vardag består till 80 procent av att förhindra katastrofer.
Nu måste Tage Erlander likväl ha trivts hyfsat som statsminister. Han kallas ju Sveriges
längste statsminister, och då inte enbart för att han mätte 192 centimeter i strumplästen utan
för att han var statsminister i smått otroliga 23 år. Idag är det osannolikt att någon skulle stå ut
så länge, om nu någon mot förmodan fick chansen. Fredrik Reinfeldt var statsminister i åtta
år. Göran Persson klarade tio år, en period som han suckande beskrev som; ALDRIG
ENSAM, ALLTID ENSAM.

Samtidigt ligger det förstås i demokratins natur att saker och ting är besvärliga. Folk har
nämligen en tendens att ha olika åsikter och röstar dessutom både spretigt och oförutsägbart.
Vi har helt enkelt de politiker som vi förtjänar. Visst hade det ibland känts bekvämt att lägga
all makt hos en enda person, men råkar han heta Adolf Hitler, Josef Stalin eller Saddam
Hussein blir det mindre trevligt. Den sistnämnde diktatorn ställde förvisso sin makt på spel i
en folkomröstning och fick då enligt egen utsago 99,96 procent av rösterna. Vilka de 00,04
procenten var framkom aldrig. De eftersöktes men hittades inte. Åtminstone inte vid liv.

Demokratin är det minst dåliga styrelseskicket vi har, lär Winston Churchill ha yttrat. För
även om vi måhända har ett och annat kritiskt att säga om våra politiker så är åtminstone
dumheten uppdelad. Så låt oss nu glädjas ett litet ögonblick över att vi trots allt har en
regering på plats. Låt oss gratulera Stefan Löfven till statsministerposten och påminna oss om
att han sannerligen inte kommer få det lätt. Och låt oss framför allt känna tacksamhet över att
vi nu slipper de evinnerligt tröttsamma talmansrundorna. Fika kan förvisso vara trevligt då
och då men alltför frekvent blir det outhärdligt. Till sist spyr man av alla kakor.

DAVID FÄRDIGH