På äventyr med SJ

Att resa med tåg är trevligt, åtminstone under förutsättning att de går. Nyligen tillbringade jag en lång dag med SJ som bytt ut tåget mot bussar. Det blev dessvärre en busstur helt utan tur. Och ett minne för livet.

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Så skaldar som bekant Karin Boye i dikten I rörelse, och visst är själva resandet ibland minst lika intressant som resmålet i sig. Fast en söndag efter några intensiva dagar i Göteborg så ville jag gärna ta mig hem till Växjö så snabbt, smidigt och lugnt som möjligt. Tyvärr blev jag inte bönhörd. Någon dag innan har SJ hört av sig via SMS och upplyst mig om att bussar ersätter tåget på sträckan Göteborg-Värnamo. Nåväl, buss är jag van vid och vanligtvis brukar det inte innebära några större förseningar. Jag tar mig till Nils Ericson-terminalen vid Göteborgs Centralstation och kliver intet ont anande ombord på första bästa buss med destination Värnamo. Men redan efter några minuter börjar jag inse att det här blir en busstur utan tur.
Chauffören kör genast galet och vi hamnar nere i färjeterminalen. Att åka färja är förvisso trivsamt men synnerligen opraktiskt om man har Växjö som slutmål. Chauffören förklarar att det är första gången han är i Göteborg. Vi tror honom. Någon föreslår att han ska testa att använda GPS. Nej den krånglar, svarar chauffören. Ett antal ytterligare funktioner tycks också krångla, bland annat värmesystemet. Bussen är rena bastun. Folk skriker i panik att de snart svimmar. En man springer fram och pekar för chauffören hur han ska vrida av värmen. En kollaps avvärjs i sista stund.
 

Det är bara Göteborg som jag känner mig osäker på. Resten av Sverige kan jag, påstår chauffören när vi efter 32 varv lyckat ta oss ur staden.
Dessvärre verkar inte Borås ingå i Sverige för där kör chauffören fel. Flera passagerare påtalar att vi är på väg mot Varberg. Nej vi är rätt, hävdar chauffören med en dåres säkerhet. Till sist rusar en resolut kvinna fram och förklarar att vi nu är på väg mot västkusten, långtifrån den utlovade destinationen Värnamo.
Äntligen går det upp ett ljus för chauffören som vänder och kör tillbaka mot Borås.
Nu har vi förlorat så mycket tid att det kommer bli omöjligt att hinna fram till anslutningståget i Värnamo. Har du ringt SJ?, frågar vi. Nej, svarar chauffören. Men gör det då!!! Så efter en stund meddelar chauffören att han fixat att tåget väntar in oss i Värnamo. I samma ögonblick får vi ett SMS från SJ som meddelar att tåget INTE kommer vänta in oss utan att vi istället hänvisas till nästa regionaltåg 90 minuter senare.
I bussen råder nu upprorsstämning. Vid varje rondell och korsning sitter alla passagerare på helspänn, skräckslagna inför att chauffören ska göra fler ödesdigra vägval.
En timme försenade anländer vi till stationen i Värnamo och jag erinrar mig slutraderna i Karin Boyes dikt, Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!
Ja SJ, tack för äventyret!
 

DAVID FÄRDIGH