Skip to Content

När jag drog ur sladden

När jag drog ur sladden

Rör inte min kompis! Jag talar förvisso i egen sak och har ett nostalgiskt, konservativt drag i
min personlighet, men jag vill gärna tro och hoppas att papperstidningen trots allt har en
framtid. Digitaliseringen har många fördelar men kan också vålla bekymmer. Fråga bara min
före detta arbetskollega som fastnade på fel hemsida.

Det gäller att njuta. Papperstidningarna är utdöende. Snart finns det kanske inga tidningar
kvar överhuvudtaget, påtalade en kollega i branschen nyligen under en pubrunda. Inga
tidningar? Hemska tanke! Härom året var det en så kallad framtidsforskare på besök i Växjö
som muntert berättade att det numera finns robotar som används för att söka upp nyheter på
nätet och omformulera det till små korta nyhetsartiklar. Fortfarande förekommer nybörjarfel
som bristfällig grammatik och obegripliga översättningar, men inom en snar framtid menade
forskaren så skulle robotarna göra notisskrivarna i världen fullständigt överflödiga. Med en
ytterligare förfining av tekniken skulle robotarna dessutom kunna författa längre artiklar och
så det bästa av allt, de skulle göra det gratis!

Digitaliseringen har på många sätt underlättat livet som reporter. Researcharbetet går
ofantligt mycket snabbare idag. Allt är sökbart. Med några knapptryckningar så kan man få
information om nästan varenda person, händelse eller fenomen i hela världen. Utmaningen är
snarare att gallra och sovra bland allt material. Vad är relevant och irrelevant? Och vad är sant
respektive falskt? Kan man verkligen lita på källorna? Bär verkligen Stefan Löfven en klocka
som är värd 200 000 kronor? Kraschade verkligen ett UFO i Roswell 1947? Har Donald
Trump rätt och alla andra fel? Och om allt finns på nätet, behövs det några andra
informationskällor???

I början av 00-talet utrustades min dåvarande arbetsplats med datorer med tillgång till såväl
egen E-post som Internet. Det fanns plötsligt mycket att utforska. En äldre kvinna jublade
högljutt en eftermiddag och ropade att hon fått ett mail som berättade att hon vunnit 10 000
kronor. TRYCK INTE PÅ LÄNKEN!, vrålskrek den IT-ansvarige på kontoret och fick den
otacksamma uppgiften att agera glädjedödare. Men ännu värre var det för en annan av mina
arbetskollegor. En dag när jag dök upp på kontoret vid lunchtid hörde jag hur han ropade mitt
namn med vädjande, ångestskälvande röst. Jag hittade honom på sitt rum, sittande kallsvettig
framför datorn där skärmen hakat upp sig på en porrsida. Det går inte att få bort. Det går inte
att få bort, upprepade min arbetskollega med panikslagen röst, väl medveten om att chefen
skulle återvända från lunchrasten vilken minut som helst. Vad ska jag göra?, frågade min
ärade kollega. Det här blir inte lätt, svarade jag och knackade lätt på skärmen. Fan, går det
inte att få bort skiten?, frågade kollegan bönfallande och såg ut att vilja kräkas. Det finns en
lösning, sa jag trösterikt och drog ur sladden. Datorn slocknade. Problemet var löst. Kollegan

drog en djup suck av lättnad och strålade av befrielse. Hans tacksamhet visste inga gränser.
Det är ju farligt med teknik, konstaterade han efteråt. Så länge det går att dra ur sladden finns
det hopp, svarade jag.

DAVID FÄRDIGH