Skip to Content

Min sommar med sten

Några blåmärken på fötter, knä och händer men framför allt många nya spännande bekantskaper. Ja så har min sommar med sten sett ut. Sjön Åsnens sten för att vara mer exakt. Sällan har det varit mer tydligt vad som är Smålands sanna adelsmärke.

Vilka hemligheter gömmer sig egentligen under ytan?
I år har chanserna att få veta varit större än någonsin. När jag vanligtvis beger mig ut på mina vidlyftiga simturer på sjön Åsnen har jag ganska god koll på vart stenarna gömmer sig, men den här sommaren liknar ingen annan. Spelreglerna har ändrats radikalt och förutsättningarna rubbats. Den långvariga torkan har fått vattnet att avdunsta och vattennivåerna har sjunkit till historiskt låga nivåer. Grund och skär uppenbarar sig plötsligt mitt i sjön. Ett monumentalt stenlandskap blottas när vattnet försvinner. Stenformationer som tidigare bara vagt kunnat anas under ytan visar sig vara massiva klippor eller resliga berg. Dessutom nuddar plötsligt mina fötter vid helt nya bekantskaper. Den här sommaren har följaktligen min vänkrets av stenar i sjön tiodubblats, och precis som vid alla nya möten så är det både lite nervöst men också nyfiket spännande. På samma sätt som människor är nämligen varje sten helt unik. Formen och karaktärsdragen varierar. Och i likhet med människor har dessutom varje sten sin egen speciella plats i tillvaron. Även om stenens plats är något mer bestående än människans.

IKEA, Växjö Lakers och Astrid Lindgren i all ära, men Smålands stolthet och kännetecken är stenen. Om det inte varit klarlagt tidigare så är det ju uppenbart denna sommar, Småland består av sten och åter sten! Något guld handlar det förstås inte om. Stenbumlingarna lär aldrig ropas in för några större belopp på världens auktionskammare, men däremot har stenen alltid utgjort en tuff och värdig motståndare.
Den småländska kampen mot sten påbörjades redan under bronsåldern. För att odlingsmark skulle kunna brytas måste stenen röjas. Att odla upp den stenrika småländska jorden fordrade mycket envishet och kraft, något som alla stenmurar runt om i landskapet vittnar om.

Men så är också smålänningarna ett synnerligen envetet och handlingskraftigt släkte. Vi har härdats och klagar därför sällan i onödan. Många som slet i sitt anletes svett fick visserligen nog när stenarna aldrig tog slut och skördarna slog fel.
Vilhelm Mobergs berömda romanfigurer Karl Oskar Nilsson och Kristina exempelvis bröt upp från sin karga tillvaro och sökte lyckan på andra sidan Atlanten. Tiotusentals andra smålänningar tog samma djärva beslut. Sammanlagt var det drygt en miljon svenskar emigrerade till Amerika. Dessa öden får vi tillfälle att uppmärksamma inom kort när Växjö traditionsenligt firar Karl-Oskardagarna. Huvudsakligen är det dock numera en stadsfest som fungerar som en efterlängtad återförening efter semestrarna och en kick off inför höstsäsongen. Folk som inte träffats på länge sammanstrålar och firar tillsammans i Växjö city.
Så är det även för mig. Jag lämnar Åsnens många stenar för denna gång och beger mig istället ut på Växjös gator och torg för att träffa något mer talföra och sociala existenser.

DAVID FÄRDIGH