Skip to Content

Min berättelse om bokmässan

Kulturen lever alltjämt i Växjö, trots allt. I lördags var det Kronobergs bokmässa på Växjö stadsbibliotek och jag spatserade glatt dit för att mingla bland författare och skribenter av allehanda slag. Här kommer min rapport, eller kanske snarare berättelse, om årets bokmässa.

På väg till bokmässan trampar jag rätt i en hög hundbajs. Och behandlade som skit är det ju många kulturutövare i Växjö som känner sig just nu. Flytt av konsthallen, flytt av Det fria ordets hus, besparingar på konstnärliga utsmyckningar och nedläggning av populära evenemanget Vårstad är några ämnen som diskuteras flitigt i kulturlivet. ”Alla pengar ska väl gå till det nya kommunhuset. Jag ska erbjuda mig att göra den konstnärliga utsmyckningen där gratis. Ge mig en hink ruttna ägg så showar jag kostnadsfritt på invigningen”, viskar en
rebellisk kulturutövare sardoniskt i örat på mig.

Men bokmässan lever och frodas än så länge. Inne i stadsbiblioteket möts jag av ett myller av berättarglada människor. Många vill dessutom berätta att de skrivit en berättelse.
Entusiasmen är översvallande. Jag kan känna igen det från mig själv. Även jag har författat en del alster, dock bara publicerade i mycket begränsade upplagor. Fast frågar någon mig i ett
svagt ögonblick så faller jag säkert för frestelsen att berätta allt och lite till. Faktum är att jag en gång i tiden siktade på at bli just författare. När mina manus blev refuserade så föreslog någon att jag borde bli tidningsskribent istället. ”Men jag är alldeles för blyg”, invände jag. ”Du måste våga testa”, framhärdade min rådgivare. Och mycket riktigt; jag fastnade i tidningsvärlden, blygheten håller på att försvinna och författarkarriären får fortsätta vänta.

På bokmässan springer jag på etablerade författarnamn som Ida Andersen och Björn Gidstam. I ett hörn står Claes Hedberg och försöker övertyga folk om sina något vildsinta teorier om Palmemordet. Men här finns också nya bekantskaper samt personer som inte brukar förknippas med böcker och bokmässor. Bland annat möter jag Björn Sundeby, IT-entreprenören och opinionsbildaren som tycks ha ett finger med i det mesta som sker. Är det inte digitalisering av skolan så är det arkitektur. Nu har han även gjort entré i bokvärlden genom att finansiera, ge ut och medverka i boken ”Rwanda, landet som föddes på nytt”. Och fler böcker är på gång avslöjar han leende. Det ska bli ett verk om klassisk arkitektur och en bok med det något kryptiska namnet ”Entreprenören och jakten på den rätta molekylen”. Det blir nog fler bokmässor för Björn.

Timmarna flyger iväg. Efter att ha pratat med ett 30-tal författare så börjar jag känna mig snurrig. Intriger, personskildringar, gestaltningar, minnen, levnadsöden och ett sammelsurium av idéer och budskap flyger kaotiskt runt i huvudet. Dags att ta farväl. Jag drar mig mot utgången. När jag lämnar stadsbiblioteket undviker jag lyckligtvis att trampa i hundskiten och beger mig till Ingemars loppis/kulturkällare för att få en slurk kaffe och bli stärkt i själen.
Därefter traskar jag vidare ut i novembermörkret och glider in i närmsta bar för att tömma skallen och bereda plats för en ny berättelse. Med eller utan hundskit.

DAVID FÄRDIGH