Skip to Content

Jag lyfter med 2020

Jag är en rastlös själ som irrar runt på jorden men lagom till tolvslaget på nyårsafton når jag toppen, åtminstone i Växjö. Här kommer min första rapport om det nya spännande och oförutsägbara året 2020.

Det sägs att vi nu har gått in 20-talet. För mig är det helt obegripligt. Jag tänker på det glada 20-talet som kulminerade i en börskrasch och politiska oroligheter som så småningom ledde fram till andra världskriget. Men förlåt en glädjedödare. Jag är nämligen av naturen en ganska nostalgisk person som gärna sneglar bakåt innan jag går framåt. Precis som en av mina vänner som nyligen sålde några flaskor årgångswhisky för att finansiera köpet av en nytillverkad jukebox. Se där, en framtidsinvestering som egentligen hör hemma på 1900-talet.
Konservativt och framåtblickande på en och samma gång. Den dödförklarade vinylen är ju dessutom pånyttfödd och hett trendig igen!

Klimatet förändras. I busskuren i Väckelsång sitter en kille utan jacka. ”Fryser du inte???”, säger en dam till honom. ”Nej”, svarar killen. ”Men du kan ju bli förkyld”, påtalar kvinnan.
”Nej, jag blir aldrig förkyld. Däremot lider jag av psykisk sjukdom. Jag har ångestattacker”, berättar killen. Kvinnan ser bekymrat på honom och sneglar sedan mot mitt håll. ”Säg inte det högt. Han där borta skriver i tidningen.” Något överrumplad överväger jag att gå fram till dem och förklara att psykisk ohälsa dessvärre är väldigt vanligt i våra tider och att den unge mannens situation tyvärr är långtifrån unik. Men jag varken säger eller gör något, förutom att gå ombord på bussen. Där träffar jag en gammal musikervän som glatt berättar att han håller på att spela in en skiva med låtar på temat tid, eller snarare frånvaron av tid. ”Den handlar om oändligheten”, förklarar han. Men en deadline är likväl utsatt. ”Jag hoppas vara klar innan sommaren”, berättar han. ”Och nu ska du dessutom fira tiden. Jag antar att du är på väg till en nyårsfest ”, säger jag skämtsamt till honom. ”Nej, det är en födelsedagsfest”, rättar han mig.

Tiden går. Klockorna klämtar. Jag hinner besöka en kvinnlig vän på hennes balkong. Vi talar om livet, år som gått och år som kommer. Vi skålar i champagne trots att klockan bara är nio på nyårskvällen. Jag ligger därmed före i tiden och börjar bli något berusad. När jag lämnar lägenheten så träffar jag på en vän som jobbar som vakt. ”Jag hörde att ni satt och pratade på balkongen. Jag ropade på er men ni hörde inte mig”, säger han. Champagnen har trubbat mina sinnen konstaterar jag. Men min målmedvetenhet och beslutsamhet har dock inte
minskat. Jag är fast besluten att ta mig till Växjös högsta punkt vid tolvslaget. Vid det gamla
vattentornet har jag en kompis som bor i höghuset som reser sig som en storslagen silhuett över hela staden. Allra högst upp i skyskrapan finns en takterrass som förmodligen utgör Växjös finaste utsiktsplats när klockorna slår tolv. Jag hinner dit med god marginal och skålar in det nya året. Jag befinner mig bokstavligen på toppen. En vän ger mig dessutom ett förslag på att skriva en bok och jag nickar bifallande. Allt är underbart. Livet leker. Åtminstone i några timmar. På Nyårsdagen är jag dock tillbaka på marken igen. Festen är över. Vardagen
tar över. Det är nu det börjar. ”Hej 2020”, tänker jag och kavlar upp ärmarna.

DAVID FÄRDIGH