Skip to Content

I väntan på ministrarna

Vilka ska bilda regering? Vem blir statsminister? Vilka blir ministrar? Frågetecknen har hopat sig i svensk politik och höstdimman har i år legat extra tät över Riksdagen och Rosenbad.        
När dessa ord skrivs har fortfarande ingen ny regering tillträtt.
Så i väntan på de nya ministrarna tittar vi i backspegeln och minns tidigare statsråd som både rosat och inte
rosat marknaden.

Att välja sida har varit ett synnerligen brännande dilemma för somliga partier de senaste månaderna. Vänster eller höger? Vem ska man svika? Hur mycket är man egentligen beredd att offra för att sitta i en regering? Och hur flexibel bör man vara för att uppnå en statsrådspost? Rätt mycket i vissa fall.
Det mest unika fallet i modern svensk politik är Carl Tham, som satt som samordnings- och energiminister i Folkparti-regeringen 1978-1979. På mitten av 80-talet gick han sedan över till Socialdemokraterna och var deras
Utbildningsminister 1994-1998. Nu var det måhända inget jättesprång för vänsterliberalen Carl Tham men nog muttrades det i partikorridorerna om svek och brytande av heliga tabun.
Fast om fotbollsspelare kan byta klubb hej vilt, varför skulle inte politikerna kunna? Byter man partinål kan man förvisso inte räkna med idrottens astronomiska övergångssummor, men en statsrådspost kan väl vara en rimlig belöning för besväret?

Sen finns det en annan variant, prova att gå med i ett parti och bli minister på kuppen.
Kulturprofilen Alice Bah Kuhnke övertygades om att gå med i Miljöpartiet och ABRADAKABRA, tre dagar senare utsågs hon till kulturminister i S + MP-regeringen 2014.
Vilken fantastisk utdelning!

Men säg den lycka som varar. Sic transit gloria mundi. Vissa statsråd blir inte långlivade.
När Fredrik Reinfeldt skulle bilda sin första regering 2006 drabbades den omedelbart av en mängd bakslag. Nya ministrar fick avgå på löpande band. Moderaten Maria Borelius fick endast vara handelsminister i en knapp vecka innan avslöjandena om svart städhjälp och barnvakt samt bostäder ägda av bolag i skatteparadis blev allt för besvärande. Ridån gick ner.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Hennes partikamrat Cecilia Stegö Chilo hann vara kulturminister i tio dagar innan den politiska karriären var finito. Cecilia hade nämligen i sann nyliberal anda inte betalat sin TV-licens på 16 år, en något besvärande omständighet, särskilt för en kulturminister. Ivrigt och entusiastiskt ville hon nu betala TV-licensen retroaktivt,
vilket inte hjälpte. Hon fick kicken.

Någon som fått avgå hela TVÅ gånger som minister är socialdemokraten Laila Freivalds.
Hon var justitieminister 1994-2000, men när det avslöjades att hon försökt ombilda sin lägenhet till bostadsrätt trots att hon i regeringen stödde ett lagförslag som skulle hindra utförsäljning av hyreslägenheter så blinkade skyltarna om DUBBELMORAL och HYCKLERI.
En ilsket fräsande justitieminister slog igen lägenhetsdörren framför näsorna på journalisterna och avgick. Hon gjorde sedan comeback som utrikesminister 2003, men efter beskyllningar om att försökt förmå ett webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas nättidning SD-kuriren så fick hon ännu en gång tacka för sig. Denna gång undvek hon att fräsa och slå igen dörrar. Vis av erfarenheten gjorde hon en betydligt mer diskret sorti.

DAVID FÄRDIGH