Skip to Content

Drömmen om de stora scenerna

Nyligen var Dramatenskådespelaren Mikael Persbrandt i Växjö och spelade rollen som Edgar i August Strindbergs drama Dödsdansen. En storartad föreställning som väckte liv i många skådespelardrömmar. Men min egen repertoar har dock hittills inskränkt sig till Jultomten, en blygsam men synnerligen krävande rollgestaltning.

Det här begav sig på den tiden då jag gjorde karriär som Jultomte. Inom den egnas släkten hade jag sedan länge tagit på mig uppdraget att med yviga gester dela ut julklappar till såväl stora som små. Nu hörde emellertid en kompis av sig och frågade om jag kunde extraknäcka hos dem på julaftonen. Och i samma stund kom grannen med samma erbjudande. Nu är ju knappast Jultomten någon drömroll men likväl ett hedersuppdrag som garanterar att du åtminstone under några ögonblick får vara i allas blickfång. Så smickrad och hedrad tackade
jag ja och satte ihop ett schema, först tomta hos kompisen, därefter hos grannen och slutligen hos egna släkten. Ett drama i tre akter således.

Hos min kompis fanns en uttalad önskan om att få uppleva en rund Jultomte. Då jag vid den här tidpunkten ännu inte hunnit utveckla någon större rondör fick jag ta hjälp av en rejäl kudde, fastkilad med ett bälte under överrocken. Så gjorde jag entré i salongen inför ett uppbåd av förväntansfulla människor. ”GOD JUL, GOD JUL”.  Tre rejäla säckar fullproppade med julklappar väntade. Som alltid när människor samlas bildas värme och jag svettade redan kopiöst. Tomtemasken satt något snett, ögonspringorna matchade inte riktigt mina ögon och
att uttyda namnen på julklapparna beredde mig stora svårigheter. Men det som vållade mest oro var att min mage var i uppror. Eller rättare sagt, min kudde höll på att lossna och glida iväg. En Jultomte som tappar sin mage inför en förbluffad barnaskara vore förstås ingenting annat än en fullständig katastrof. I desperation lutade jag framåt för att försöka klämma fast eländet. Men sakta, sakta gled kudden allt längre neråt. Som en sista desperat åtgärd la jag min högerhand framför mellangärdet och höll fanskapet på plats, allt medan jag genomsvettig
fortsatte att dela ut julklappar med vänster hand. ”Det var nära ögat. Vi såg att du var i trubbel. Bra att du lyckades rädda situationen”, berömde min kompis pappa efteråt i köket och gav mig ett helrör vodka som belöning. Glad och lättad skyndade jag mig vidare till akt nummer två.



Min granne, en stockholmare som blivit smålänning, hade en mer begränsad scen att erbjuda.
Det blev en ganska minimalistisk föreställning. Färre deltagare, färre julklappar och färre repliker. Och framför allt, inga kuddar! Jag kunde stöka undan det hela på en kvart. Men även belöningen blev dock minimalistisk. Tre flaskor starköl. Nyblivna smålänningen hade blivit snålänning på köpet!

La Grande Finale ägde rum hemma. Nu började jag bli sliten men släkten hade ynglat av sig och ett växande uppbåd av barn förväntade sig rikligt med julklappar. Fyra säckar väntade.
Tomtemasken hade börjat fälla och jag tuggade bomull. Svetten rann i en strid ström. Men efter en halvtimme mottog jag jublet, lämnade huset och tog min tillflykt till min loge, det vill säga garaget. Där tog jag en grogg, mumsade i mig en chokladbit och drömde vidare om de stora scenerna.



GOD JUL!!!!

DAVID FÄRDIGH