Vidunder, julgranar, jultomtar och trafikpoliser

Det var en mörk decemberkväll i skogen och jag fylldes plötsligt av isande skräck. Jag hade tagit mig en uppfriskande promenad på skogsstigen utanför Väckelsång. Lugnet vilade över nejderna och bakom molnen kunde man stundtals ana fullmånen. För övrigt härskade mörkret och det var när jag kommit in på den smalare och slingriga delen av skogsstigen som vidundret uppenbarade sig.
Cirka tio meter framför mig såg jag den resliga jätten. 2,5 meter lång, spretig i kroppskonstitutionen och med en hotfullt gungande gång. Ett monster? Ett förrymt jättedjur? Ett troll? Jag fylldes av isande skräck. Vidundret kom allt närmare.
Paralyserad av fasa gjorde jag mig redo att skrika. Sedan hörde jag ett mänskligt ljud – Vem där?
När en ljusstråle från månen trängde sig igenom molnen såg jag min kvartersgranne, bärande på en hög gran. I den sena timmen hade han gått ut i skogen för att olovandes norpa en präktig gran och skrämde på kuppen halvt ihjäl mig. Snälla, säg inget, vädjade kvartersgrannen. Jag lovade på hedersord och önskade honom en GOD JUL ute i mörkret.

Min brors glasögon försvann någon gång under julförberedelserna. Det orsakade stor irritation och ilska. Mina föräldrar klandrade honom för slarv medan han själv såg sig som ett offer för rackartyg. Jag påstods ha spelat honom ett fult spratt. Ett grundligt genomsökande av hemmet organiserades förgäves. Min bror fick finna sig i att fira jul utan glasögon.
Men vad hade egentligen hänt med glasögonen? Efter Trettonhelgen fick gåtan sin lösning. När julgranen skulle rensas på pynt och slängas ut så upptäcktes sanningen – glasögonen hängde på en grankvist. Det var du, sa min bror och pekade anklagande på mig. Men jag hade faktiskt inget minne av att jag placerat min brors glasögon i julgranen. Hade jag förträngt det av skam? Var jag faktiskt oskyldig? Eller var jag blind för mitt eget skämt?

I min barndom brukade alltid någon gå ut och köpa tidningen direkt efter Kalle Anka-programmet på Julafton. Strax därpå uppenbarade sig hux flux Jultomten. Någon i familjen eller släkten missade alltid Jultomten på grund av sitt intensivt pockande tidningsbehov. Hur det är idag vet jag inte riktigt. Vilka svepskäl används? Jag ska gå ut och ladda elbilen? Jag måste springa ner till butiken och köpa mer glögg? Eller - Jag måste gå och kolla elmätaren!!!

Sedan går det förstås att anlita en extern Jultomte. Genom åren har jag träffat på åtskilliga Tomte-konsulter. Det är ett beundransvärt hedersuppdrag. Jag har den största respekt för Tomteyrket som kräver social förmåga att hantera såväl virriga vuxna som griniga barn, en stor gnutta humor, en viss självdisciplin för att inte frestas av alltför många bjudgroggar och dessutom sinne för logistik och tidsberäkning. En av Växjös Tomtekonsulter stupade just på bristande tidsplanering. Varje år utökade han antalet Tomte-uppdrag och till sist kom kraschen. Redan innan Kalle Anka så låg han en timme efter i det uppgjorda schemat. I panik körde han i full Tomte-mundering och gasade på lite extra för att hinna ikapp. På Teleborgsvägen stoppade trafikpolisen honom. Han ombads blåsa i alkomätaren men bomullsskägget klibbade ohjälpligt fast i blåsröret. Krångel och ytterligare försening. Svett och förtvivlan bakom tomtemasken. Sedan ville de se körkortet. Han bad om att få slippa men
polisen var kallsinniga – Lagen gäller ALLA, till och med JULTOMTEN! Barnen väntar på mig, invände Jultomten vädjande varpå polisen replikerade – Mina barn väntar på mig också.

Till alla Väckelsångsbor och övriga önskar jag en härlig och fröjdefull – GOD JUL!!!

DAVID FÄRDIGH