Till minne av trängsel och folkfest

I dessa tider av social distansering, ödsliga torg och tomma arenor så kan man roa sig med att nostalgiskt minnas forntidens lössläppta folkfester och livsbejakande musikfestivaler. Allt var måhända inte alltid så lustfyllt, men här bjuder jag er på några personliga hågkomster.

En myllrande myrstack av nöjen och festliga upplevelser. Det var alltid känslan när man lämnade den vanliga världen och tog klivet in i festivallivet. Plötsligt omgavs man av tusentals människor som till synes planlöst strömmade omkring i en outsäglig eufori. Ibland kunde man bli kramad av helt okända människor, vilket förstås vore helt otänkbart idag.
Enbart anblicken av en festivalplats skulle förmodligen gett Folkhälsomyndigheten panikartad skrämselhicka. Men det här var långt innan Coronapandemin. Den något mer ungdomlige David Färdigh strosade sorglöst runt med siktet inställt på att få uppleva konserter med eminenta artister som Kent, Silverbullit, Bob Hund, The Ark, Håkan Hellström, Morrissey, Weeping Willows och Sahara Hotnights. Fast ofta fastnade man på vägen. Vid tälten och husvagnen stiftade man nya bekantskaper och tiden rann iväg. Planeringen kraschade. Men även en missad konsert är en konsert, konstaterade man med ett obekymrat leende.

Hultsfredsfestivalen var en kär vän. Efter några år blev det dessutom en riktigt nära vän.
Som stammis kunde man skratta åt nybörjarnas naivitet. Som när Christoffer ringde och frågade var vi befann oss. ”Vi sitter på parkeringen”, svarade vi glatt. ”Då kommer jag till er”, ropade han och trodde att saken var klar. När han insåg att parkeringen bestod av uppemot 10 000 bilar blev han brydd och förvirrad.

Ibland inträffade besvikelser. Det kunde vara mer skämtsamma tillkortakommanden, som att spådamen i tältet ställde in sin verksamhet ”på grund av oförutsedda händelser”. Eller att det lilla kultbandet Band of Joy plötsligt avbokade sin spelning med hänvisning till att de under natten splittrats efter en dispyt i sitt tält. Det hände också att löften och inplanerade kärleksmöten inte blev av. Drömpartnern dök aldrig upp eller hittade en bättre kandidat. En tjej kom en gång fram till mig och berättade bittert att hennes drömkille bjudit in henne i sitt tält. Hon hade sett fram mot en ljuvlig stund men tvingades konstatera att hon missuppfattat inviten. ”Han ville bara spela FYRA I RAD med mig”, suckade hon uppgivet med tårar i ögonen.

Festivaler kunde också innebära faror och hälsorisker. När blixten slog ner i ett träd precis i anslutning till en känd hippiefestival kunde det ha slutat riktigt illa. Sanningen är dock att knappt någon lade märke till händelsen. Och så kan jag avslöja att trängsel kunde utgöra en livsfara redan långt innan Coronapandemin. På Hultsfredsfestivalen 2002 i samband med den välbesökta Suede-konserten på Hawaiiscenen tappade jag ena skon och böjde mig desperat ner för att få tag i dojan. Till min fasa kom jag inte upp. Den massiva folkmassan utgjorde rena väggen. Jag minns att jag fasade över pinsamheten att avlida under en spelning med Suede, ett band som jag knappt gillade. Genom att veva våldsamt med nävarna lyckades jag dock till sist ta mig upp till ytan igen. Kvällen efter satte ett gäng huliganer eld på bajamajorna. Stanken var outhärdlig. Men det är en annan historia.

DAVID FÄRDIGH