I huvet på en gammal fröken

Jag hade pratat med Robert att jag ville hålla tal i kyrkan, bra idé tyckte han.
Fullt med folk brukar det vara, med alla föräldrar och släkt brukar kyrkan bli full. Och då skulle jag hålla tal, lite pirrigt skulle det nog bli.
Men jag hade bestämt mig, i pension går man bara en gång i livet och då ville jag berätta hur arbetet berikat mitt liv. Hur många skratt, hur många frågor, hur många tårar och kloka ord förmedlade av alla skolbarn som under dessa 49 år som lärare har fått mig att stanna upp, le och tänka, andas och fundera och ibland ångra vad jag sagt och be om förlåtelse.
Jag har avverkat 7 eller 8 rektorer (ja min man är i skogsbranschen) och ungefär 200-250 elever som jag under dessa 49 år varit direkt ansvariga för under deras tre år på lågstadiet. Herregud vilket ansvar!
Misstag har jag gjort, och saker har jag ångrat, men många minnen, härliga och glada minnen kommer jag att ha kvar hela livet. Om detta skulle jag berätta i kyrkan fredagen den 12 juni.

Ett av dessa minnen är när jag hade varit hos frissan, låtit klippa och permanenta håret i en riktigt lockig frisyr. På morgonen kommenterade klassen att de hade noterat detta och tyckte jag var jättefin. Men en flicka i klassen, vi kan kalla henne Zandra, hon blängde surt på mig under lugg, verkade inte som om hon gillade vad hon såg, men sa inget. Just den dagen fyllde Eric 8 år, vi sjöng och hurrade. Till sist önskade jag att Erik skulle få en riktigt fin 8 - årsdag. Då räckte Zandra upp handen. Ja, Zandra vad vill du säga? - Jo, jag önskar att du blir redig i huvet igen, sa Zandra. Ett minne för livet!

Eller när Emil, skulle uppträda som en mycket gammal man i en pjäs och jag hade försökt få honom att se ålderstigen ut genom att kröka rygg och halta genom scenen. Vi hade tränat flera gånger men det var svårt att se
gammal ut, tyckte Emil. På premiären äntrade han scenen, krökte rygg, haltade och såg riktigt gammal och lidande ut, så duktig hade han aldrig varit under repetitionerna. När jag berömde honom efteråt och sa; Emil!
Så duktig du var! Då berättade han att han trampat på ett häftstift precis när han gick upp på scenen. Så kan det gå!
Eller när Jari och jag hade ett allvarligt samtal, jag var riktigt arg på honom och gjorde honom uppmärksam på detta, både med röst och gester och basunerade ut att jag nu minsann förväntade bot och bättring.
Då ställer sig Jari upp, sätter armarna i kors och säger – Jag gör ingenting förrän du har lugnat ner dig! Bra inlägg från en åttaåring.

Detta ville jag berätta i Väckelsångs kyrka på skolavslutningen den 12 juni. Då hade ju sexan varit i Stockholm på skolresa och jag hade blivit inbjuden att följa med, säkert fanns det fler minnen att berätta där i kyrkan om skolresan tillsammans med min sista jättefina klass.
Nu blev det ingen skolresa, det blir ingen avslutning i kyrkan, nu gäller det bara att hålla avstånd… och tvätta händerna!

Glad sommar på er.

Berit Mansten