Växjö får snart ett stort antal nya gatunamn uppkallade efter kända Växjö-profiler.
I Väckelsång får vi nog däremot vänta eftersom inga nya gator tycks vara på gång. Men gatunamn i all ära, inget slår förstås stoltheten i att få namnge en egen spårvagn. Och namn behövs ju i alla möjliga sammanhang. Det gäller såväl människor som antibiotikaresistenta bakterier.

I Väckelsång är det som bekant främst fågel- och blomnamn som tycks gälla frånsett vår egen paradgata ”Gamla vägen”. Och några nya gator byggs ju inte.
När jag sitter på tåget väster ut slår jag ihjäl tiden med att kolla Växjö kommuns hemsida, där det stolt meddelas att stadens gatunät fortsätter att expandera. Karamellkokerskan Olga Bohlin, kommunalrådet Gunnar Elm, bokhandlaren Axel Quiding och nöjesprofilen Leif Lundgren, ja det är några av de personer som nu kommer namnge gatorna i blivande Växjö-stadsdelen Telestadshöjden.
Att hylla framstående personer är förstås alltid sympatiskt och lovvärt. De ärade i det här fallet får dock inte uppleva ynnesten eftersom de alla har en sak gemensamt, de är döda. När jag anländer till Göteborg konstaterar jag att samma regelverk och riktlinjer inte gäller namngivning av spårvagnar. Synnerligen levande personer som Håkan Hellström, Miriam Bryant, Per Andersson och Maria Lundqvist susar förbi på spåren.
”Var nu en snäll flicka så kanske du en dag får en spårvagn uppkallad efter dig”, säger en mamma uppfordrande till sin lilla dotter. ”Men måste jag åka spårvagn i så fall?”, frågar flickan smått förtvivlad. Vad mamman svarar på det hör jag tyvärr inte för i det ögonblicket måste jag hoppa på Carl-Einar Häckner-spårvagnen som för mig till Majorna.

Att det kan vara vanskligt att hedra levande personer genom att uppföra en staty är ju Zlatan Ibrahimovic ett tydligt bevis. Sedan det avslöjades att han gått in som storägare i Hammarby så har det näst intill blivit en folksport att vandalisera Zlatan-statyn i Malmö. Nu sägs den har transporterats till en hemlig plats. Kanske i Stockholm?
Statyer föreställande döda personer är förstås inte alltid fredande heller. I Göteborg står fotbollslegenden Gunnar Gren staty framför Gamla Ullevi. Den har under åren både vandaliserats och stulits. En gång blev den dessutom
nermejad av en klantig lastbilschaufför. Livet som staty framstår som både enformigt och livsfarligt.
I Växjö har vi exemplet med nykterhetsförkämpen Peter Wieselgren framför IOGT-huset. Hans utsträckta hand har åtskilliga gånger försetts med systemkassar fulla med ölburkar och spritbuteljer, dock vanligtvis tomma. Ett oskyldigt skämt kan tyckas. Ett helgerån enligt andra.

Att hedra människor efter deras död förekommer i många fler varianter än gatunamn och statyer. Ett extremt exempel är de fyra amerikanska presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt som fått var sin 18 meter hög byst huggen i granit i Mount Rushmore. Tala om en stenhård hedersbetygelse!

Ett mer makabert exempel är Vladimir Lenin, vars balsamerade kvarlevor visas upp i ett mausoleum på Röda torget sedan 1924. Att behöva bli beskådad och uttittad så långt efter sin död framstår som ett fruktansvärt straff. Då föredrar jag definitivt ett gatunamn eller en spårvagn.

När jag befinner mig i västkustmetropolen kommer den omvälvande nyheten. Forskare i Göteborg har upptäckt en ny art av antibiotikaresistenta bakterier. Nu föreslås att bakterien ska uppkallas efter upptäcksstaden. Det tilltänkta namnet är SCANDINAVIUM GOETEBORGENSE. Huruvida bakterien själv är nöjd med namnet framgår inte. ”Fast det finns ju sämre städer än Göteborg att bli uppkallade efter”, tänker jag glatt medan jag hoppar in i Lasse Kronér-spårvagnen.

DAVID FÄRDIGH

Jag är en rastlös själ som irrar runt på jorden men lagom till tolvslaget på nyårsafton når jag toppen, åtminstone i Växjö. Här kommer min första rapport om det nya spännande och oförutsägbara året 2020.

Det sägs att vi nu har gått in 20-talet. För mig är det helt obegripligt. Jag tänker på det glada 20-talet som kulminerade i en börskrasch och politiska oroligheter som så småningom ledde fram till andra världskriget. Men förlåt en glädjedödare. Jag är nämligen av naturen en ganska nostalgisk person som gärna sneglar bakåt innan jag går framåt. Precis som en av mina vänner som nyligen sålde några flaskor årgångswhisky för att finansiera köpet av en nytillverkad jukebox. Se där, en framtidsinvestering som egentligen hör hemma på 1900-talet.
Konservativt och framåtblickande på en och samma gång. Den dödförklarade vinylen är ju dessutom pånyttfödd och hett trendig igen!

Klimatet förändras. I busskuren i Väckelsång sitter en kille utan jacka. ”Fryser du inte???”, säger en dam till honom. ”Nej”, svarar killen. ”Men du kan ju bli förkyld”, påtalar kvinnan.
”Nej, jag blir aldrig förkyld. Däremot lider jag av psykisk sjukdom. Jag har ångestattacker”, berättar killen. Kvinnan ser bekymrat på honom och sneglar sedan mot mitt håll. ”Säg inte det högt. Han där borta skriver i tidningen.” Något överrumplad överväger jag att gå fram till dem och förklara att psykisk ohälsa dessvärre är väldigt vanligt i våra tider och att den unge mannens situation tyvärr är långtifrån unik. Men jag varken säger eller gör något, förutom att gå ombord på bussen. Där träffar jag en gammal musikervän som glatt berättar att han håller på att spela in en skiva med låtar på temat tid, eller snarare frånvaron av tid. ”Den handlar om oändligheten”, förklarar han. Men en deadline är likväl utsatt. ”Jag hoppas vara klar innan sommaren”, berättar han. ”Och nu ska du dessutom fira tiden. Jag antar att du är på väg till en nyårsfest ”, säger jag skämtsamt till honom. ”Nej, det är en födelsedagsfest”, rättar han mig.

Tiden går. Klockorna klämtar. Jag hinner besöka en kvinnlig vän på hennes balkong. Vi talar om livet, år som gått och år som kommer. Vi skålar i champagne trots att klockan bara är nio på nyårskvällen. Jag ligger därmed före i tiden och börjar bli något berusad. När jag lämnar lägenheten så träffar jag på en vän som jobbar som vakt. ”Jag hörde att ni satt och pratade på balkongen. Jag ropade på er men ni hörde inte mig”, säger han. Champagnen har trubbat mina sinnen konstaterar jag. Men min målmedvetenhet och beslutsamhet har dock inte
minskat. Jag är fast besluten att ta mig till Växjös högsta punkt vid tolvslaget. Vid det gamla
vattentornet har jag en kompis som bor i höghuset som reser sig som en storslagen silhuett över hela staden. Allra högst upp i skyskrapan finns en takterrass som förmodligen utgör Växjös finaste utsiktsplats när klockorna slår tolv. Jag hinner dit med god marginal och skålar in det nya året. Jag befinner mig bokstavligen på toppen. En vän ger mig dessutom ett förslag på att skriva en bok och jag nickar bifallande. Allt är underbart. Livet leker. Åtminstone i några timmar. På Nyårsdagen är jag dock tillbaka på marken igen. Festen är över. Vardagen
tar över. Det är nu det börjar. ”Hej 2020”, tänker jag och kavlar upp ärmarna.

DAVID FÄRDIGH