Jag är på Växjö lasarett för att intervjua en läkare. Fast först måste jag svara på frågan om jag har några Coronasymptom. Det har jag inte, men kvinnan som ställer frågan avslöjar däremot att hon drabbats av mardrömmar.

Ordet lasarett sägs härstamma från den bibliska gestalten Lasarus, ni vet han som Jesus uppväckte från det döda. Några sådana mirakel inträffar sällan nuförtiden. Och genom historien har begreppet lasarett använts i betydligt mindre trevliga sammanhang. Det avsåg nämligen ursprungligen främst karantänsjukhus eller pestsjukhus. Det äldsta kända lasarettet är exempelvis karantänssjukhuset för pestsjuka som 1423 anlades på än Santa Maria di
Nazareth utanför Venedig. Pesten är förresten fortfarande en realitet. Fast numera stavas den CORONA eller COVID-19.

När jag anländer till Växjö Centrallasarett möts jag i entrén av två kvinnor i reflexväst och skyddande ansiktsvisir som frågar om jag har Coronasymptom. ”Nej”, svarar jag pliktskyldigt utan att våga känna efter. ”Region Kronoberg har beslutat att vi ska fråga alla som besöker lasarettet”, förklarar kvinnan. ”Är det någon som svarat ja på frågan?”, undrar jag. ”Nej”, svarar kvinnan. ”Ni måste ställt den frågan tusentals gånger vid det här laget”, påpekar jag.
”Ja, jag drömmer mardrömmar om det på nätterna”, bekräftar kvinnan en aning sorgset. En äldre krumbuktad man hasar sig fram till kvinnan och letar desperat i fickorna efter sin kallelse. ”Har du några Coronasymptom?”, frågar kvinnan. ”Va?”, undrar mannen. ”Har du några Coronasymptom?”, upprepar kvinnan. ”Vad säger du?”, undrar mannen som kommer allt närmare. ”Jag undrar om du har några Coronasymptom?”. Mannen fortsätter att leta efter sin kallelse samtidigt som han förklarar, ”Jag hör dåligt”. Kvinnan vill skrika men tar ett djupt
andetag och inskärper nu sitt budskap genom att högt och tydligt deklamera, ”HAR DU NÅGRA CORONASYMPTOM?” Mannen ser förvirrat på henne medan han visar fram sin kallelse, ”Corona? Nej, jag ska till öronmottagningen.”

Läkaren förklarar att det dykt upp en besvärlig patient, sådana finns nämligen, och att jag måste vänta en halvtimme. Sedan följer ett mindre drama. Den besvärliga patientens tolk har inte dykt upp och när tolken väl dyker upp så har patienten i vredesmod gått sin väg. Men till sist förenas läkare, patient och tolk och kanske förstår samtliga parter varandra. Men sedan dyker det upp en svår patient, och det visar sig vara svår i tragisk och dödlig bemärkelse.
Patienten är dödsmärkt. När jag till sist träffar läkaren är han påtagligt tagen. ”Ibland är det svårt”, konstaterar han och förklarar, ”jag har följt honom i fem år, nu har han bara några månader kvar att leva”.
Min intervju känns plötsligt väldigt futtig i sammanhanget.

Efter intervjun vandrar jag genom lasarettets kala och sterila korridorer. Den vit- och blåklädda personalen traskar fram i sina mjuka tofflor utan en minsta antydan till dramatik, men bakom dörrarna kan man ana sig till livsavgörande samtal och behandlingar. Människor dör, tillfrisknar eller hoppas på mirakel samtidigt som vi andrar fortsätter som ingenting har hänt. Att besöka ett lasarett kan vara en nyttig påminnelse om livets skörhet. Den här gången känns det extra påtagligt när jag möter alla som bär munskydd eller visir. Och vid entrén
fortsätter dom envist att fråga, ”Har du några Coronasymptom?”. Fast kvinnan med mardrömmarna är nu borta. Kanske har hon kastat in handduken?

DAVID FÄRDIGH

Även en inställd resa är en resa, som Ulf Lundell skulle kunna ha sagt. Jag hade tänkt mig en reportageresa till Jönköping men Coronapandemin sätter stopp för mina planer och jag tröstar mig med vetskapen att det ibland är bättre att stanna hemma. Tänk bara på Jönköpingskonstnären John Bauers hemska öde.

November är en fruktansvärd månad. Grådis, regn, piskande vindar och ett mörker som tycks oändligt. När dessutom privatlivet krånglar så kan situationen bli desperat. Lyckligtvis har jag ett spännande yrke och under en och samma vecka provar jag både på att åka rallybil och hålla i en kungspyton. Perfekta upplevelser om man vill skingra tankarna. Det är så hisnande att man helt sonika glömmer bort såväl november som depressioner.
Nästa projekt är att åka på reportagerunda till Jönköping, Sveriges eget Jerusalem. Kan det bli bättre?
Tågbiljetterna är bokade, men så slår vår trogne följeslagare Coronapandemin till igen med full kraft. ”STANNA HEMMA, STÄLL IN”, lyder uppmaningen. Jag sjunker uppgivet ner i fåtöljen och suckar avgrundsdjupt.

Jag tröstar mig med tanken att det ibland faktiskt är tryggare att stanna hemma. Den berömda konstnären och illustratören John Bauer från just Jönköping är ett slående exempel.
Han levde tillsammans med konstnären Ester Ellqvist, ett äktenskap präglat av både passion och mörkaste svartsjuka. Relationen såg ut att haverera men i ett sista försök att rädda äktenskapet bestämde sig paret för att hösten 1918 lämna Jönköping och flytta till Stockholm.
Först var tanken att ta tåget, men så inträffade den katastrofala järnvägsolyckan i Getå i Norrköpings kommun den 1 oktober. Minst 42 personer förolyckades. ”Vi åker inte med tåget, det är för opålitligt. Vi åker med Pelle”, fastslog Ester Ellqvist. Med Pelle menade hon ångaren Per Brahe, som trafikerade sträckan Jönköping till Stockholm en gång i veckan.

Sagt och gjort. John Bauer och Ester Ellqvist samt deras treåriga son Putte gick ombord på Per Brahe den 19 november 1918. Ute på Vättern började det dock blåsa upp till storm. Lasten på undre däck, bestående av bland annat järnspisar, plogbillar och symaskiner från Husqvarna, var inte tillräckligt fastsurrade. När vågorna gick allt högre fick det ödesdigra konsekvenser.
Strax utanför Hästholmen förliste ångaren Per Brahe och gick till bottnen. 16 besättningsmän och 8 passagerare omkom, bland dessa John Bauer, Ester Ellqvist och Putte. Vättern hade krävt sin tribut.

Många frågor inställer sig efter en tragedi. Så även i detta fall. Var flytten till Stockholm nödvändig? Var måhända John Bauer och Ester Ellqvists äktenskap ändå dödsdömt? Eller hade de gått en ny vår till mötes i huvudstaden? Om inte tågolyckan i Getå inträffat, hade de då valt tåget och därmed kommit fram helskinnade? Vem slarvade med lasten på Per Brahe? Och hade de överhuvudtaget gått ombord om de känt till den annalkande stormen?
Nåväl, spekulationer är förvisso ett underhållande tidsfördriv men inget som man i längden blir lycklig på.
Min resa till Jönköping är inställd och jag sitter alltjämt nedsjunken i min fåtölj.
Ska jag resa mig upp eller stanna kvar i tryggheten? Till sist bestämmer jag mig för att lämna fåtöljen och ta en promenad ute i novembermörkret. Kanske jag får syn på någon av John Bauers tomtar och troll?

DAVID FÄRDIGH

Det är lönehelg och jag bestämmer mig för att kolla in nöjeslivet i Växjö city. Jag tar bussen in till centrum och hamnar mitt i ett moraliskt dilemma. ”Kan jag få betala min bussresa”, frågar en man som kliver på bussen på Teleborgsvägen. ”Nej, kom inte fram”, svarar busschauffören avvisande. Mannen tjuvåker buss för första gången i sitt liv. Han ser skakad ut.
Coronaåret 2020 bjuder onekligen på nya upplevelser. I sätet strax bredvid kräks en ung kille. ”Anmäl honom”, viskar en kvinna. ”Spyor tror jag Anders Tegnell skiter i”, svarar hennes sällskap. ”Anmäl honom till Länstrafiken”, förtydligar kvinnan ilsket.

Jag är avstängd på Facebook ett dygn”, avslöjar en kompis. ”Vad har du gjort?”, undrar jag.
”Jag vet inte. Antagligen har jag väl skrivit något dumt”, svarar han och verkar en aning villrådig.
”Häng med ut ikväll”, säger jag uppmuntrande. ”Nej, jag måste ta reda på varför jag blivit avstängd”, förklarar han. Jag håller mig utanför Facebook-världen och drar ut på stan.
Fast man kan ju bli avstängd även i den fysiska världen. En dam berättar för mig att Hyresgästföreningen kategoriskt har bommat igen alla sina samlingslokaler med hänvisning till Coronapandemin, vilket innebär att föreningarna inte längre kan anordna sina sociala träffar. Samtidigt har Hyresgästföreningen dragit igång sin kampanj ”Goda Grannar” för att just motverka isolering och främja social samvaro. ”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, konstaterar damen suckande.

I kalendern står det 24 oktober, det vill säga FN-dagen. Jag beger mig till museiparken för att ta del av FN-firandet. Coronapandemin har gjort att evenemanget flyttat ut från Växjö domkyrka och hålls utomhus. Solen visar sig bakom de höstfärgade lövträden. Jag tar ett djupt andetag. Höstluften ger mig lugn. Jag mår bra. ”Det var väl Anita Lindblom som sjöng Balladen om den blå baskern?”
Det är Växjös borgmästare som vill dubbelkolla fakta innan han håller sitt FN-tal i museiparken. Jag bekräftar uppgiften och känner mig betydelsefull för ett kort ögonblick. ”Fick du mitt SMS”, frågar därefter en FN-veteran. ”Nej”, svarar jag sanningsenligt. ”Är inte du Hasse på Lokaltidningen?”, frågar han förvånat. Och så är jag är nere på jorden igen.

På kvällen besöker jag en kompis och ser på tv hur Örebro slår Växjö Lakers i sudden death. Läktarna gapar ödsligt tomma. Det är deprimerande. ”Fan vet om SHL kan genomföras. Många klubbar kommer gå i konkurs om publikrestriktionerna kvarstår”, konstaterar min kompis.
För Sverige hösten 2020 är helt galen.
Folk trängs oförhindrat på bussar och i köpcentrum men förvägras att gå på sport och kulturevenemang. ”Fast krogarna är ju öppna”, säger jag uppmuntrande och vi sveper en whisky och så beger oss ut på stan.
”Vill ni ha sällskap?”, ropar två kvinnor utanför stamstället. Jag är främst törstig men känner mig ändå smickrad av erbjudandet. Fast väl inne i baren inser jag att sällskap är en absolut förutsättning och nödvändighet för att överhuvudtaget få sitta eller vistas i lokalen.
Serveringstillståndet sitter löst. Nya kontakter bör inte tas. Ensamvargar gör sig inte besvär hösten 2020.

Klockan ett på natten stänger lokalerna. ”Donald” vinner valet”, ropar en man upplysande på Sandgärdsgatan. Jag tackar för tipset men stannar inte för att prata. Det börjar kännas sent.
Coronaåret 2020 går in på upploppet.

DAVID FÄRDIGH

Har du varit otrevlig mot någon i din omgivning på sistone? Sådant händer även den bäste.
Exempelvis amerikanska presidentkandidater. Den första debatten mellan Donald Trump och Joe Biden ska enligt erfarna bedömare varit den mest tarvliga, förolämpande och smutsigaste i USA:s historia.

En skrävlande narcissist eller en förvirrad farbror? USA har vaskat fram sina två bästa kandidater. Vem vinner? Donald Trump eller Joe Biden? Sent på kvällen tisdagen den 3 november vet vi, åtminstone kanske. Donald Trump framställer sig gärna som en vinnare men fick nästan tre miljoner färre röster än Hillary Clinton i presidentvalet 2016. Ändå vann han.
Det kan framstå som paradoxalt men Trump vann i rätt delstater, de så kallade ”swing states” och tog därmed hem flest elektorsröster. I presidentvalet 2000 vann Al Gore flest röster och fick se sig besegrad av Georg W Bush. Hur det gick sedan vet vi. Bush invaderade Irak 2003 och Al Gore tröstade sig med Nobels fredspris 2007. Vem som faktiskt blev vinnaren i slutändan är oklart.

Ett gemensamt drag för presidentkandidaterna denna gång är den tämligen höga åldern.
Donald Trump är 74 år och Joe Biden har hunnit fylla 77. Svenska politiker framstår i den jämförelsen som dagisbarn som inte hunnit bli torra bakom öronen. När Trump svors in 2017 var han den äldsta amerikanska presidenten någonsin. Han slog Ronald Reagan med åtta månader. Reagan var 69 år när han tillträdde som president och exakt 69 dagar senare utsattes han för ett attentat. En rikoschetterande kula träffade i närheten av Reagans ena lunga. Han var centimetrar från döden. Gärningsmannen John Hinckley Jr uppgav i förhören att han velat imponera på filmstjärnan Jodie Foster. Han bedömdes som sinnessjuk och låstes in på en psykiatrisk klinik. Reagan överlevde och tog död på kommunismen.

Lockelsen att få inneha världens mäktigaste politiska ämbete kan få människor att ta till de mest fula tricks. President Richard M Nixon exempelvis lät som bekant underhuggare göra inbrott i Demokraternas partihögkvarter i Watergatekomplexet för att få insyn i motståndarpartiets strategi inför presidentvalet 1972. Det visade sig dock vara mindre klokt.
Inbrottstjuvarna åkte fast och Nixon fick avgå två år senare. Men Richard M Nixon var väl förtrogen med att ljusskygga knep ingår i politikens vapenarsenal. 1960 förlorade han presidentvalet mot John F Kennedy med knapp marginal, bland annat efter att ett stort antal döda personer i Chicago på ett mystiskt sätt vaknat till liv på valdagen och råkat rösta demokratiskt. Den händelsen lär påmint Nixon om att alla medel är tillåtna i politik.

Om Donald Trump förlorar presidentvalet så finns många nya karriärvägar, exempelvis som hälsocoach med tips om hur man bäst besegrar Covid-19, eller så kan han ju alltid åka runt och hålla tal. Det gör exempelvis ex-presidenten Bill Clinton, som dessutom behärskar konsten att ta rejält med betalt. Handelsbanken i Sverige lär härom året ha betalat Bill Clinton 5,5 miljoner kronor för en timmes tal. Hans hustru Hillary Clinton är billigare. Hennes taxa lär enligt läckta uppgifter vara 1,3 miljoner. Fast hon blev å andra sidan aldrig amerikansk president.

DAVID FÄRDIGH