Vår i krigets skugga

Solen visar sig äntligen och vårvindarna sveper över oss med löftet om en ny sommar.
Samtidigt mullrar kriget skoningslöst i östra Europa och vid Helgasjöns stränder ser jag Ukrainas blågula flagga fladdra i vinden. Vi upplever en vår i krigets skugga.

På torsdagsmorgonen vaknar jag till nyheten att Ryssland gjort allvar av sina olycksbådande hot och faktiskt invaderat Ukraina. Ett brutalt övergrepp som chockar världen.
Hela dagen blir som i en dimma. På kvällen ser jag Linneateaterns uppsättning av Klas Klättermus, där djuren i Hackebackeskogen sluter fred och lovar att inte äta upp varandra. Vi människor tycks däremot har svårare för den typen av utfästelser. På Barnkanalens nyheter förklarar man pedagogiskt att vi behöver rusta upp vår Försvarsmakt eftersom vuxenlivet är som på skolgården, det vill säga att om du är stor och stark så är det ingen som vågar bråka med dig. Men varför någon överhuvudtaget ska bråka framgår inte. Den aspekten kanske de
förklarar i ett kommande mer existentiellt och filosofiskt program?

På lördagen besöker jag Telekonsult Arena och kollar på Inomhus-SM i Friidrott. Den svenska blågula flaggan vajar lite varstans men vi påminns samtidigt om en annan blågul flagga. Ukraina tas upp i invigningstalet och krigets brutalitet undkommer ingen. Vladimir Putin väntade visserligen med sin invasion tills efter Vinter-OS i Kina, en tröst för ett tigerhjärta. Måtte det bli slut med alla dessa sportevenemang i diktaturer som förvandlar
mästerskapen till cyniska propagandanummer. Ser jag Putin på en enda hedersläktare till så kommer jag att spy.

På lördagsaftonen är jag på premiär på Regionteatern. I foajén unnar jag mig ett glas champagne men den lättsamma känslan infinner sig inte riktigt och diskussionerna berör ofrånkomligen krigets Europa. Livets grymma teater dominerar världsscenen och följer med ända in på krogen. Vid bardisken senare på kvällen avhandlas Ukraina, NATO, president Volodymyr Zelenskyj, Ryssland, diktatorn Vladimir Putin. Krigsstrategier, sanktioner och psykiska diagnoser. Det tycks som om Putin slutligen blivit helt paranoid.
Han vill inte längre vara nära någon människa. Långa förhandlingsbord med sju meters avstånd är trenden enligt
de absurda tv-bilderna. Är det ens meningsfullt att prata med någon som sitter så långt bort?
Begreppet bordssamtal är dragit i smutsen och har blivit en tragisk fars. Med avstånd bygger man inga relationer. På avstånd kan man inte se sina medmänniskor i ögonen. Och det är på avstånd från sina medmänniskor som man fingrar på kärnvapenknappen.

På söndagen befinner jag mig på Sandsbro badplats. Våren har anlänt. Fåglarna kvittrar hoppingivande, solen lyser ljuvligt och det värmer gott i ansiktet. Vi grillar och blickar förtröstansfullt upp mot den klarblå himlen. För en stund drömmer vi oss bort mot sommaren och alla dess njutningar. Men det finns andra drömmar. Längtan efter fred och frihet samt att få slippa krigets obönhörliga terror. När jag ser mig runt längs Helgasjöns upptäcker jag plötsligt att ett av husen har hissat den ukrainska blågula flaggan. Den skiner stolt i solen.
Som ett stöd för Ukrainas folk och som en protest mot Vladimir Putins mordiska galenskap.
Och i mitt inre tänker, låt ljuset segra.

DAVID FÄRDIGH