Vådan av att ha ett uppdrag
Nyligen var jag på en sammankomst med ett av landets absolut minsta politiska partier.
Stämningen var god om än något förvirrad. Partiprogrammet var något diffust och partiorganisationen näst intill obefintlig. Mötets initiativtagare hade dock varit medlem i 30 år. Fast numera var han bara halvt medlem – Jag kände mig lite ledsen och illa berörd när några härom året blev uteslutna ur partiet så jag betalade bara in halva medlemsavgiften. Det blev 50 istället för 100 kronor, berättade partiveteranen. En kraftfull markering eller en stilla protest? Döm själva. Oavsett vilket så imponeras jag av människor som är orubbliga i sin övertygelse och som håller fast vid ett parti eller förening år efter år, även om de så småningom bara bli halvt medlemmar.
Just i dessa dagar håller jag på att intervjua diverse centerpartister inför den kommande extrastämman den 2 februari. Partiet ska då välja efterträdare till Annie Lööf och valberedningen har föreslagit Muharrem Demirok, en kandidat som lyfts fram som en enande kraft och en god kommunikatör.
Två misshandelsdomar ligger honom dock något i fatet, men eftersom det trots allt handlar om ungdomssynder begångna för mer än 20 år sedan lär han kunna väljas utan problem. Att bli synad i sömmarna ingår när man åtar sig offentliga uppdrag, särskilt som partiledare. Eftersom de flesta människor har minst ett lik i garderoben
kan det ibland bli jobbigt och pinsamt. Jag vågar inte ens tänka på vad de skulle kunna rota fram om mig om jag dumt nog hoppade på ett toppjobb eller offentligt ämbete – kanske att jag en gång blev nödig och pinkade i en grop vid ett vägbygge med utskällning av poliser som följd eller ännu värre – när jag inte hittade toaletten och pinkade i ett underjordiskt garage på en svartklubb och blev avstängd på livstid.
Båda händelserna är preskriberade men om någon letar tillräckligt hittar man kanske ett vittne som plötsligt minns allt klart och tydligt.
Idag är granskningen dessutom betydligt tuffare än tidigare. Skatteskulder och otrohetsaffärer rotas fram och publiceras utan pardon. Jag undrar hur den gamla vördade folkhemsledaren Per Albin Hansson (S) skulle ha klarat sig idag. Den ”offentliga hemligheten” om att han levde med två parallella familjer skulle knappast ha överlevt i dagens samhällsklimat.
Senare i veckan ska jag på en lokal förenings årliga sammankomst. Sedan nästan tio år tillbaka sitter jag nämligen med i styrelsen som sekreterare - en slags lokalpatriotisk plikt även om varken tid eller engagemang räcker till för att uträtta några stordåd. Jag avser dock att sitta kvar minst ett år till, därefter får vi se vad som händer. Ibland kan man liksom fastna i vissa uppdrag. För många år sedan på ett årsmöte meddelade dåvarande ordföranden i valberedningen att man föreslog omval för samtliga styrelseledamöter. Uppenbarligen hade
valberedningen inte full koll på berörda ledamöters status och någon viskade försynt – Herr O är död. Han avled i höstas. Valberedningen fick således blixtsammankallas och göra ett omtag som en följd av den dödligt allvarliga informationen. Själv nåddes jag då av den skrämmande insikten att man inte bara riskerat att väljas på livstid – vissa uppdrag tycks förfölja en ända in i döden!
DAVID FÄRDIGH
