OS-historiens mest osannolike guldmedaljör
Snart stundar vinter-OS i Peking, ett evenemang som omgärdas av såväl Covid-oro som kritik mot den auktoritära kinesiska regimen. Men medaljer ska likväl delas ut och personligen håller jag tummarna för att någon gör en ”Bradbury”. För ni minns väl OS-historiens mest osannolike guldmedaljör?
Första Vinter-OS arrangerades i Chamonix 1924 och under de snart 100 år som gått sedan dess har svenska vinteridrottare kämpat såväl uppför som nerför snöklädda backar och skrinnat flåsande på skridskobanor och hockeyrinkar.
Mitt första svaga olympiska minne härrör från femmilen i Sarajevo-OS 1984, där det blev dubbelt svenskt i topp med Thomas Wassberg som guldmedaljör och Gunde Svan som silvermedaljör. Under några veckor
riktades världens alla blickar mot Sarajevo, vilket även skedde tio år senare, fast då i ett betydligt mörkare sammanhang.
Jugoslavien befann sig då i upplösning och Bosnien var centrum för det blodigaste kriget i Europa sedan Andra världskriget. Bob-banan hade gjorts om till militärbunker, skidbackarna var minerade och planen utanför OS-arenan användes som krigskyrkogård. Det var en mänsklig tragedi och ett hån mot de olympiska idealen. Men OS fortsatte oförtrutet att rulla vidare, fast någon helt annanstans. Nämligen i Lillehammer. Och norrmännen vann allt.
Naturligtvis minns jag Tre Kronors historiska OS-guld i Turin 2006, där stjärnkvartetten Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström och Henrik Lundqvist visade vägen. Jublet efter finalsegern med 3-2 mot Finland var öronbedövande och utgjorde också en revansch efter dunderfiaskot i Salt Lake City 2002. Förlusten mot Vitryssland med 4-3 rankas alltjämt som det största svenska hockeyfiaskot någonsin. Jag minns fortfarande ilskan, tomheten, bedrövelsen och uppgivenheten efter slutsignalen. Inte ens OS-grundaren Pierre de Coubertins
välkända ord -”Det viktiga i livet är inte att segra utan att kämpa väl” – gav någon tröst i det nattsvarta ögonblicket.
Fast ibland känns det som att OS-idealen bara är läpparnas bekännelse. När backhopparen Michael Edwards, känd som ”Eddie the Eagle”, charmade alla genom att kämpa väl men komma absolut sist i både 70- och 90-metersbacken så var IOK inte särskilt roade. De menade att ”Eddie the Eagle” skämde ut sporten och införde omgående en ny regel där endast de 30 bästa procenten alternativt de 50 högst rankade i världen ska få möjlighet att deltaga i OS. Losers gör sig inte besvär.
Visst är det kul att följa världsstjärnorna triumfera och överträffa sig själva, men personligen blir jag nog allra gladast när någon otippad deltagare, ”en underdog” överraskar alla och tar hem guldmedaljen. Just därför minns jag den australiensaren skridskoåkaren Steven Bradbury med särskild glädje. Han tävlade i short track och i Salt Lake City-OS 2002 blev han förmodligen OS-historiens mest osannolike guldmedaljör. I kvartsfinalen kom han
trea men eftersom den tidigare OS-guldmedaljören Marc Gagnon diskats fick Steven en gratisbiljett till semifinalen. Där låg han klart sist men två åkare föll snöpligt i sista kurvan och så var finalplatsen plötsligt bärgad. I OS-finalen var Steven åter igen hopplöst sist, åtminstone fram till sista kurvan. Då inträffade en massvurpa. Eftersom Steve var så långt efter undkom han kraschen och kunde häpen och med utsträckta händer glida över mållinjen som GULD-MEDALJÖR! Efter detta idrottsliga mirakel myntades begreppet ”att göra en Bradbury”, det vill säga nå oväntad framgång från en undanskymd position. En tröst för oss alla.
DAVID FÄRDIGH
