Skip to Content

Möten på Åsnens strand

Vid släktens sommarställe intill sjön Åsnen har människor kommit och gått genom åren.
Damer med villfarelser, tyska scouter, generösa gangsterledare och förvirrade samhällsdebattörer samt en förvirrad rävunge.



Få saker är så rogivande och besjälande som att betrakta en vattenyta. Oavsett sinnestillstånd eller livssituation så har jag alltid älskat att sitta vid strandkanten. Man hypnotiseras av vattenspeglingarna och ljudet från vågskvalpet. Tankar kommer och går.
Hågkomster och reflektioner sveper förbi. Helst ska du vara ensam men förr eller senare får du sällskap. Det kan både vara beklagligt och efterlängtat. Och ibland väldigt intressant.

Vid släktens sommarstuga uppenbarade sig en elegant dam. Hon berättade innerligt och känslosamt att hon var född och uppvuxen här på torpet. Jag och min familj visste förstås att det var helt uppåt väggarna. Min mormor var född i stugan och den här kvinnan var definitivt inte hennes syster. Men damen fortsatte att berätta rörande barndomsminnen. Varken jag eller någon annan hade hjärta att stoppa henne. Alla har vi rätt till våra egna upplevelser och minnen. Att de sedan grundas på fullständiga missuppfattningar är en annan sak. Damen höll
sin känslosamma redovisning om sin lyckliga barndom, vinkade glatt farväl och lever förmodligen kvar i sin villfarelse.

En sommareftermiddag kom det fram två tyska ungdomar i scoutmundering. De frågade försynt om de kunde få tälta på gräsmattan vid stranden. De verkade vara rekorderliga ungdomar så jag gav mitt bifall. Jag cyklade hem till Väckelsång men återvände på kvällen, och fick en smärre chock. Hela strandtomten hade förvandlats till ett jättelikt scoutläger. Cirka 40-60 scouter levde lägerliv. Det borde jag förstås ha förstått. En scout kommer aldrig ensam. Inte heller två.

Plötsligt en försommar så började det dyka upp främmande båtar vid sommarstugan.
Bommen var öppen så vem som helst kunde köra ner och lägga sin båt vid klipporna. Men vilka var dessa fräcka inkräktare? En dag dök det upp en bil med båtsläp. Jag gick fram i skepnaden av tillsynsman och möttes av Pavel, en sprudlande karaktär som genast bad om ursäkt för sitt tilltag. Jag förklarade att det var privat mark och att vi dessutom dessvärre drabbats av många stölder genom åren. Pavel lyssnade och nickade förstående. Sedan kom han med sitt generösa erbjudande: ”David, om någon kommer hit och stör så bara ring mig på det här numret. Jag skickar dig genast två beväpnade män.”

Under några somrar dök herr Salomonsson upp. Först med sin fru, sedan med sin dalmatiner. Han brukade diskutera kommande energikriser och miljöproblem. Det blev alltid intressanta diskussioner. En eftermiddag erbjöd han sig att klippa gräset. Jag gav honom handgräsklipparen och han kämpade på i ungefär en halvtimme. Sedan sa han adjö, men återvände en halvtimme. Han hade tappat sina glasögon och kröp förtvivlat runt på
gräsmattan. Sen dess har jag inte träffat honom.

En sommarkväll när jag satt på strandklippan kom det fram en rävunge och satte sig bredvid. Det var som hämtat ur en Disneyfilm. Jag tittade på rävungen och sa – ”Du är söt men borde nog vara rädd för mig”. Han såg oförstående på mig, satt kvar en stund men försvann sedan vidare mot skogen. Jag såg honom aldrig mer igen.

DAVID FÄRDIGH