Ibland räcker orden inte till

Jag jobbar med ord. Uppgiften går ut på att beskriva och spegla människor och händelseförlopp. Ibland känns det som att grundmaterialet är i tunnaste laget, men så plötsligt inträffar motsatsen. Som när det till exempel dyker upp fantastiska personligheter som 85-åriga Ingvar Nilsson.

Som reporter och skribent möter man stundtals på förhinder. Någon berättar en hemlighet som inte får avslöjas. Eller som visar sig vara ett luftslott. En företagare som jag kände viskade i mitt öra om häpnadsväckande miljonaffärer som omfattade såväl kungligheter som höga potentater inom politikens värld, men det blev inget skrivet eftersom ena hälften omfattades av sekretess och den andra hälften var uppenbart ren och skär lögn. Det är förstås frustrerande men har åtminstone ett underhållningsvärde.
Det är värre med personer som demonstrativt tiger eller berättar en massa ord som inte betyder någonting.
En kommunikationsdirektör som säger BLABLABLA eller en politiker som har mundiarré men endast talar mumbojumbo. En myndighetsperson sa en gång till mig - ”När vi anlägger ett framtidsperspektiv på nuvarande situation ser vi både intressanta utmaningar och strukturer med förbättringspotential.” Jag ryser fortfarande av obehag. Då föredrar jag politikern som sa rakt på sak - ”Jag har inga nyheter att komma med den här gången. Jag är helt tom.”
Politikern slapp följdfrågor.

Vissa människor är svåra att spinna en historia om. Men sen har vi motsatsen, exempelvis Ingvar Nilsson, också känd i Tingsryd med omnejd som ”08:an”, ”Cykelmannen”, ”ordkonstnären” och ”pianisten”. Här saknas varken livshistoria eller munvighet. Ingvar ringer och berättar att han gett sig i kast med att skriva memoarer och vill höra min åsikt om hans litterära alster. Vi sammanstrålar därför på Solvikens Pensionat i Ingelstad och med sig
har han en diger lunta med maskinskrivna papper och diverse utklipp.
Ingvar är alltid en överväldigande upplevelse. Trots att han hunnit fylla 85 år så sprakar han av energi och
munnen går oavbrutet. Han är stockholmaren och den framgångsrike entreprenören med eget handelsbolag som susade fram i livet i 180 tills allt ”gick i baklås” som han uttrycker det.
En rad motgångar följde, eller som han beskrev det för mig - ”Jag fick fyra hjärtinfarkter, råkade ut för en svår bilolycka med åtföljande hjärnblödning, blev blåst av banken på 15 miljoner och skilde mig. Det var ett tufft år”.

Ingvar cyklade så småningom ner till Småland, där han påbörjade ett nytt liv i Tingsryd.
Började skriva dikter och betraktelser. Efter att tidigare bara författat torra offerter så flödade plötsligt orden i en aldrig sinande ström. Så har det sedan fortsatt.
Numera är han känd som poet, pianist och livskonstnär. När han nu undrar om jag skulle kunna hjälpa honom att skriva berättelsen om sitt liv känns det näst intill övermäktigt. Jag menar, i vilken tråd ska jag börja dra?
Är det ens möjligt att göra Ingvars sällsamma livsäventyr rättvisa i skriftlig form?
Sådana frågeställningar snurrar i skallen under vårt möte på Solvikens Pensionat. Jag lovar att
tänka på saken.
Sen går Ingvar bort till pianot i matsalen och börjar spela för glatta livet. Han är en virtuos, ett fenomen. Tonerna flödar som i en färgexplosion och jag konstaterar i mitt stilla sinne, ibland räcker orden helt enkelt inte till.

DAVID FÄRDIGH