En kväll på stan
Jag vet att det är Coronatider men när krögaren är tvungen att anordna pumptömning så ställer jag förstås upp och gör en insats. Det blir en annorlunda kväll och Coronaepidemin gör sig ofrånkomligen påmind.
Vi lever i märkliga tider. Mycket märkliga tider. Kurvor ska plattas till, avstånd ska hållas och riktlinjer ska följas. Coronaepidemin välter onekligen tillvaron över ända. Ingen undkommer. Invanda rutiner kasseras. Livet kringskärs av oro och restriktioner. Och precis när man börjat vänja sig vid de nya rutinerna så blir man överrumplad igen. Jag står och väntar på bussen till Växjö. När den dyker upp så öppnas inte bakdörrarna utan framdörren, precis som på den gamla goda tiden. ”Varför ska vi plötsligt gå in där fram?”, frågar jag. ”Jag
vill se era biljetter”, fräser den nitiske chauffören, som tydligen iscensatt en improviserad biljettkontroll. Nåväl, alla passerar utan anmärkning och bussen rullar vidare mot staden.
En person i syrgasmask har observerats på en av stadsbussarna. En kompis visar mig ett foto. Ska man skratta eller gråta? Det måste väl vara ett dåligt skämt? Eller är personen verklig så sjuk? Men då sitter man väl inte ombord på en stadsbuss? Frågorna är många. Jag går förbi den konkursade MQ-butiken, där man organiserat en prydlig kö utanför entrén. Jag träffar på en artist på en uteservering. Han är för närvarande förhindrad att utöva sitt yrke och åker istället och hälsar på vänner runt om i landet. Synnerligen sympatiskt men förstås helt emot alla riktlinjer. Från Campusområdet nås jag av ryktet om ett alltjämt spirande nöjesliv.
Studentpubarna är stängda men privatfesterna är på vissa håll desto livligare, hoppingivande eller vansinnigt?
En krögare hör av sig. Antalet gäster har mer än halverats och ölen i baren börjar bli för gamla. ”Vi måste göra en pumptömning”, säger han. Självklart vill jag göra en insats. När mörkret har börjat lägra sig samlas vi i ett litet men törstigt sällskap i restaurangen. Öl efter öl avverkas liksom en skvätt gin och rom. Vi stänger ute den hårda världen och ställer till med en liten dryckesorgie ty vad gör man inte för att skingra bekymmer och orostankar? En aning rund om fötterna lämnar jag restaurangen sent på kvällen. Det blåser nordliga vindar genom stadens ödsliga centrum. Jag bestämmer mig för att glida in på någon av de öppna pubarna.
Här håller entusiasterna till. Livet fortgår trots allt bland borden och vid bardiskarna. Ett ljus i mörkret?
Nu börjar det bli sent. Jag lämnar krogen och vandrar hemåt. En äldre man ropar upprört efter mig. ”Vad springer du ute efter? Håll dig inne! Har du inte hört talas om Corona?” Det rimliga borde förstås vara att replikera genom att fråga vad han själv gör på Växjös gator mitt i natten, men jag bestämmer mig för att försöka spela smart och citerar en läkare som jag känner: ”Är man konstant rädd för döden så är man i praktiken redan död”. Citatet uppskattas inte. Mannen blänger ilsket och ropar i vredesmod: ”Så du hotar mig? Jag vet vem du är. Jag ska tala med ordningsmakten”. Så nu sitter jag hemma och väntar.
DAVID FÄRDIGH
