Berättarbegåvning i flera skepnader
Konsten att dra en skröna och kunna trollbinda en publik är en användbar talang. Det gäller förstås för författare och underhållare men också visionära företagare. Särskilt övertygande blir det när de som drar skrönan själva tror på den. Då kan det sluta både med utmärkelser och konkurs.
Nyligen var jag på föreningen Ord i Kronobergs Författarscen, en inspirerande tillställning där författare står på scenen och berättar om sina verk. Den här kvällen framträdde bland annat Katarina von Bredow, mästaren på barn- och ungdomsböcker, och Växjöbon Edgar Weibull som berättade gåtor och skrönor från Klintaskogarna i mörkaste Småland. Men den kanske allra främsta utövaren av berättarkonst träffade jag på krogen sent på kvällen. För där vid bardisken stod han åter igen, min gamle ungdomskamrat som bländat folk med det ena grandiosa företagsprojektet efter det andra. Ibland störtdyker han och drar med sig ilskna passagerare som följd. Men på något sätt lyckas han alltid landa på fötter. Och så står han åter igen vid bardisken och drar en ny underhållande historia. Alltid blir jag lika motvilligt imponerad, men lyckligtvis investerar jag aldrig en krona.
En annan vän var skrothandlare och ringde alltid med stor entusiasm och gav mig sanslöst generösa erbjudanden. Det kunde handla om att låna ut 30 000 kronor så att min vän kunde köpa ett skrottlager i Motala, Mora, Nynäshamn, Vadstena, Östhammar, Västervik eller Vetlanda. Pengarna skulle betalas tillbaka inom en vecka med en rejäl ränta. De 30 000 jag lånat ut skulle då ha blivit 50 000. Tala om dunderinvestering. ”Låna mig pengarna David. Vi får inte missa chansen. Det här är ett bombsäkert köp. Bästa erbjudandet på flera år!” Jag lånade aldrig ut några pengar men fick en intressant inblick i skrotbranschen och bjöds på många underhållande samtal. Min vän var en sann entertainer och historieberättare. Han är numera bortgången och jag saknar honom.
En annan visionär fast i något större format smyckade sitt företagsbygge med så mycket förföriskt ljus att han blev utsedd till ”Årets Företagare”. Hans presentationer var magnifika urladdningar av personliga anekdoter, humoristiska svängningar, smattrande siffror och kurvor som alltid pekade uppåt. Varje gång jag lyssnade på honom tänkte jag – det här är typen som antingen når toppen eller som kraschar rätt in i väggen. Det kan antingen bli Ingvar Kamprad eller Refaat El-Sayed. Innerst inne visste jag att allt pekade på det sistnämnda men
samtidigt kände jag en önskan om att berättelsen om den perfekta företagsresan skulle besannas. Historien var så underhållande, medryckande och livsfylld. Och det viktigaste, företagaren längst framme på podiet trodde själv på vartenda ord han sade. Men så kom dagen då allt sprack. Vinster blev till gigantiska förluster, manin blev till depression, hedersutmärkelsen blev till konkurs och företagaren blev galen på riktigt.
Ibland kan berättarkonst vara dödlig. En person i Växjö påstod för några år sedan att han led av en obotlig sjukdom som inom kort skulle ända hans liv. Förtvivlade vänner och kollegor köpte presenter och tog sorgfyllda farväl. Men mannen dog inte. Han levde vidare.
Ett mirakel? Eller var alltihop en lögn? Mannen kunde glädja sig åt livet men många besvikna vänner tog avstånd från honom. Han kunde därför något förvånat konstatera – ”Livet blev aldrig detsamma efter döden.”
DAVID FÄRDIGH
