Skip to Content

I väntan på ministrarna

Vilka ska bilda regering? Vem blir statsminister? Vilka blir ministrar? Frågetecknen har hopat sig i svensk politik och höstdimman har i år legat extra tät över Riksdagen och Rosenbad.        
När dessa ord skrivs har fortfarande ingen ny regering tillträtt.
Så i väntan på de nya ministrarna tittar vi i backspegeln och minns tidigare statsråd som både rosat och inte
rosat marknaden.

Att välja sida har varit ett synnerligen brännande dilemma för somliga partier de senaste månaderna. Vänster eller höger? Vem ska man svika? Hur mycket är man egentligen beredd att offra för att sitta i en regering? Och hur flexibel bör man vara för att uppnå en statsrådspost? Rätt mycket i vissa fall.
Det mest unika fallet i modern svensk politik är Carl Tham, som satt som samordnings- och energiminister i Folkparti-regeringen 1978-1979. På mitten av 80-talet gick han sedan över till Socialdemokraterna och var deras
Utbildningsminister 1994-1998. Nu var det måhända inget jättesprång för vänsterliberalen Carl Tham men nog muttrades det i partikorridorerna om svek och brytande av heliga tabun.
Fast om fotbollsspelare kan byta klubb hej vilt, varför skulle inte politikerna kunna? Byter man partinål kan man förvisso inte räkna med idrottens astronomiska övergångssummor, men en statsrådspost kan väl vara en rimlig belöning för besväret?

Sen finns det en annan variant, prova att gå med i ett parti och bli minister på kuppen.
Kulturprofilen Alice Bah Kuhnke övertygades om att gå med i Miljöpartiet och ABRADAKABRA, tre dagar senare utsågs hon till kulturminister i S + MP-regeringen 2014.
Vilken fantastisk utdelning!

Men säg den lycka som varar. Sic transit gloria mundi. Vissa statsråd blir inte långlivade.
När Fredrik Reinfeldt skulle bilda sin första regering 2006 drabbades den omedelbart av en mängd bakslag. Nya ministrar fick avgå på löpande band. Moderaten Maria Borelius fick endast vara handelsminister i en knapp vecka innan avslöjandena om svart städhjälp och barnvakt samt bostäder ägda av bolag i skatteparadis blev allt för besvärande. Ridån gick ner.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Hennes partikamrat Cecilia Stegö Chilo hann vara kulturminister i tio dagar innan den politiska karriären var finito. Cecilia hade nämligen i sann nyliberal anda inte betalat sin TV-licens på 16 år, en något besvärande omständighet, särskilt för en kulturminister. Ivrigt och entusiastiskt ville hon nu betala TV-licensen retroaktivt,
vilket inte hjälpte. Hon fick kicken.

Någon som fått avgå hela TVÅ gånger som minister är socialdemokraten Laila Freivalds.
Hon var justitieminister 1994-2000, men när det avslöjades att hon försökt ombilda sin lägenhet till bostadsrätt trots att hon i regeringen stödde ett lagförslag som skulle hindra utförsäljning av hyreslägenheter så blinkade skyltarna om DUBBELMORAL och HYCKLERI.
En ilsket fräsande justitieminister slog igen lägenhetsdörren framför näsorna på journalisterna och avgick. Hon gjorde sedan comeback som utrikesminister 2003, men efter beskyllningar om att försökt förmå ett webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas nättidning SD-kuriren så fick hon ännu en gång tacka för sig. Denna gång undvek hon att fräsa och slå igen dörrar. Vis av erfarenheten gjorde hon en betydligt mer diskret sorti.

DAVID FÄRDIGH

Sveriges fulaste stad!

Jag har varit i Sveriges fulaste stad. Alltså inte Växjö utan Borlänge. Dalarnas något sjaviga och luggslitna pärla fick ju nyligen den föga smickrande utmärkelsen FULAST I SVERIGE. Fast vem tusan bryr sig om fula byggnader när man får avnjuta trevliga människor, avnjuta dalmål och krama om Hjalmar Branting och Jussi Björling?

Tidigare i höstas redovisades en omröstning om vilken som är Sveriges fulaste stad. Smaken är förvisso som baken, delad, och estetiska upplevelser är ofta något väldigt subjektivt. Dessutom gärna färgade av personliga upplevelser. Ljungby hamnade i nyss omnämnda omröstning på plats nio som Sveriges fulaste stad. Kanske inte helt oförtjänt. Men jag minns fortfarande när jag i min stolta ungdom gick på Drottninggatan (ja även Ljungby har en Drottninggata) och faktiskt njöt av Ljungby. Det var en fin vårdag och jag skulle träffa en förtjusande kvinna som bodde på just Drottninggatan. En mild vind smekte mig i ansiktet, fågelsång hördes över stadens ståtliga byggnader, träd vajade insmickrande i parkerna och i varje gathörn såg jag leende människor. Gatorna var rensopade och fönsterrutorna gnistrade. Jag var förälskad och Ljungby var i det ögonblicket Sveriges vackraste stad. Nåväl, det är länge sedan nu. Samma promenad skulle nog knappast framkalla liknande känslor idag. Våren känns avlägsen och kärleken har lämnat både Drottninggatan och Ljungby.  

Kärlek, jobb och ren nyfikenhet har tagit mig till många svenska städer genom åren. Örlogsstaden Karlskrona hade sin charm även om det numera överdimensionerade torget framkallar en känsla av tung övergivenhet. Borgholm på Öland är onekligen en charmig pärla men inger stundtals en misstanke om att blott vara en förrädisk sommarkuliss. Göteborg har varit en återkommande favorit de senaste fem åren, och då i synnerhet Majorna, den gamla arbetarstadsdelen med sina underbara landshövdingshus och sina genuina, trevliga människor. Långtifrån Sveriges modernaste stadsdel, men en av de vackraste.

Hur är det då med Väckelsång skönhetsvärden? För många utifrån är ju samhället bara några spridda hus som viner förbi när man åker riksväg 27 på väg mot större begivenheter, även om somliga brukar fascineras av den nigande kyrkan när man kommer körande norrifrån. Men hur vackert respektive fult är egentligen Väckelsång? Smaken är som tidigare nämndes delad. När exempelvis den gamla kvarnen mitt i centrala Väckelsång revs i början av 90-talet vållade det både jubel och jämmer. Äntligen försvinner skamfläcken, ropade någon. Rena helgerånet att riva en sådan vacker kulturbyggnad, invände någon annan. Den gamla RASTA-byggnaden som en gång i tiden var det pulsande hjärtat i Väckelsång och en källa till stolthet är idag tyvärr en ganska nedslående syn. ICA är numera navet i byn men ligger tyvärr felvänd från riksvägen. Sedan har vi förstås Björkeborg håller ställningarna. En vacker byggnad som nog borde användas och uppmärksammas betydligt mer. Kanske inser vi inte vilka klenoder vi har i vår ägo? Som invånare blir man lätt hemmablind och ibland överdrivet kritisk. Som invånare har man dessutom inte samma nyfikenhet och upptäckarglädje som en tillfällig besökare. En vän som besökte Väckelsång för första gången tyckte att Gamla vägen var en underbart charmig väg som ringlade sig förtrollande genom den idylliska byn med den vackra kyrkan och den helt underbara ARLA-kossan som start- och slutmål. Se där, Väckelsång är vackrare än vi tror!

Faktum är att alla platser har något speciellt, till och med Sveriges fulaste stad. Borlänges stadskärna är förvisso knappast någon upplyftande syn. Men när jag besökte Dalarnas oborstade, kantstötta och något sjaviga rebellstad en hösthelg för många år sedan gick jag inte runt och beklagade mig över fula, motbjudande byggnader. Istället umgicks jag med trevliga människor, njöt av deras charmiga dialekt och drack mig berusad på deras specialkomponerade starka drinkar. På natten irrade jag därefter runt i centrum och sprang på statyer av såväl Hjalmar Branting som stadens stora son, världstenoren Jussi Björling. Jag kramade om dem och frågade, Trivs ni bra i Borlänge? JA, svarade de samstämmigt och sen dess har jag inte haft hjärta att spy galla över Borlänge. Varje stad har onekligen sin charm, både i nyktert och berusat tillstånd.



DAVID FÄRDIGH

Förre detta Väckelsångsbo kryssades in i Riksdagen

Rebecka gick från miljöaktivist till att bli riksdagsledamot

Naturupplevelserna vid barndomshemmet i Snärshult utanför Väckelsång fick Rebecka Le Moine att bli naturbiolog och miljöaktivist. Nu tar hon språnget in i Riksdagen för Miljöpartiet efter att blivit inkryssad av väljarna.
– Det hade jag inte trott i mina vildaste drömmar, men jag känner mig otroligt glad och hedrad och ska göra allt för att leva upp till förväntningarna.

Regeringsfrågan är fortfarande oklar när Växjöbladet/Kronobergaren pratar med Rebecka Le Moine. Riksdagen går i väntans tider och ingen vet vad som kommer hända imorgon.
– I den här ovanliga situationen är det många som känner oro. Riksdagen är just nu en arbetsplats utan ledning. Inget vet vad som kommer att hända men alla försöker jobba på.

Att bli invald i Riksdagen var en omtumlande upplevelse för Rebecka. Hon har gjort sig känd som en stark miljödebattör och miljöaktivist som kämpar för den biologiska mångfalden, och 2017 blev hon utsedd till Årets Miljöhjälte av Svenska Världsnaturfonden. Men frånsett att vara språkrör för Gröna Studenter så har hon ingen tidigare partipolitisk erfarenhet.
– Nej, jag har aldrig haft något politiskt uppdrag på kommunnivå eller i någon politisk nämnd. Så det här är en stor omställning. Att gå från att vara aktivist till att bli riksdagsledamot är verkligen en stor kontrast.

Rebecka blev nominerad och tackade ja till att vara med på Miljöpartiets riksdagslista i Östergötland, men att hon faktiskt skulle lyckas bli invald fanns inte i hennes föreställningsvärld.
– Det kom helt överrumplande. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag trott det.
Men med över 1000 personkryss så var riksdagsplatsen ett faktum.
– Jag är glad och hedrad. Nu ska jag försöka göra allt för att leva upp till mina egna och mina väljares förväntningar.

Värnandet av den biologisk mångfalden är det som ligger Rebecka varmast om hjärtat och den profilfråga som hon kommer fortsätta att driva som riksdagsledamot. Och mycket finns att göra. Sverige framhäver sig ofta som ett föregångsland när det gäller naturvård, men Rebecka menar att det till stor del är en myt.
– Det mesta av den svenska skogen är planterad gran och tall, andelen urskog är väldigt liten. Sverige lever dessutom inte upp till sina internationella åtaganden. Enligt Nagoyaavtalet ska minst 17 procent av landytan ha ett ekologiskt representativt skydd till år 2020. Idag når vi bara upp till fem procent när det gäller den produktiva
skogsmarken!

Rebeckas hängivna intresse och engagemang i miljöfrågor härrör från uppväxten i de natursköna trakterna vid barndomshemmet i Snärshult, beläget strax söder om Väckelsång.
Med skog och sjö inpå knuten blev det naturligt att vistas mycket ute i naturen.
– Det var en underbar miljö att växa upp i! Att kunna plocka svamp, lyssna på fåglarna, leka i skogen och fiska i Kroksjön, det är sådant som jag önskar och vill att även kommande generationer ska få uppleva. Det är grunden till mitt naturintresse och miljöengagemang.
I Riksdagen har Rebecka fått plats i Skatteutskottet och är även ersättare i Miljö- och Jordbruksutskottet, det sistnämnda känns som hennes hemmaplan.
– Absolut, de frågorna känner jag mig hemma i. Skatteutskottet är en större utmaning men där kommer jag nog framför allt jobba för grön skatteväxling.

DAVID FÄRDIGH

OBS!
Läs hela reportaget i Växjöbladet/Kronobergaren fredagen den 16 november.

Tipspromenad i Kvarnamåla på söndag

Tipsrunda i Kvarnamåla på söndag kl. 14.00.

20 kr pp inkl. lotter.

Välkomna!

När strömmen försvann

När vi nu så smått börjar närma oss slutet på året kan det vara intressant att göra några
reflekterande återblickar. 2018 innehöll både alla tiders rekordsommar och ett omtumlande
politiskt val, men den händelse som nog allra mest fastnat kvar på min näthinna inträffade
onsdagen den 10 oktober, dagen då strömmen försvann i Växjö!

Det är en underbar höstdag. Soligt och varmt för årstiden. På Videum Science Park i Växjö
pågår ett spännande framtidsseminarium. I en korridor träffar jag en bekant som reflekterar
över IT-revolutionen. Vi står inför en helt ny värld. Digitaliseringen innebär helt nya
förutsättningar för samhället, säger han. Jag nickar andäktigt. I den öppna salen står två
representanter från VEAB, Växjö Energi. De är på plats för att prata om DET SMARTA
SAMHÄLLET och visar bland annat upp det senaste inom elsäkerhet. Framtid, digitalisering
och smarta lösningar. Dessa ord snurrar runt i min skalle när plötsligt ljuset slocknar. Vad har
hänt? En stunds förvirring. Strömmen har gått i hela Växjö, rapporterar någon.
Förutsättningarna har verkligen ändrats. Musikerna i trapphuset får spela akustiskt och
konferenciern får lägga undan mikrofonen. Det smarta samhället tycks plötsligt väldigt
avlägset. Jag ser hur en av VEAB-representanterna hastigt lämnar byggnaden. Hon har fått
annat att tänka på.

Även jag lämnar Videum Science Park och rör mig mot Växjö centrum. Jag märker genast
att det är mer folk än vanligt ute på gatorna, och det beror inte enbart på det fina vädret. Alla
butiker och ett stort antal av restaurangerna har stängt på grund av strömavbrottet. Kunder och
personal sitter istället utomhus i solskenet. Stämningen är ganska uppsluppen, nästan som en
folkfest. Något ovanligt har inträffat som radikalt ändrar förutsättningarna, ungefär som
digitaliseringen, fast kanske åt andra hållet. Folk har lämnat sina jobb och umgås ute på gator
och torg. Fast allt är förstås inte frid och fröjd. Mikrovågsugnen fungerar inte. Hur jag ska jag
kunna värma min mat??, ropar någon förtvivlat inifrån ett fikarum. Svälten känns avlägsen
men små antydningar till panik kan likväl skönjas. Endast kalla drycker serveras, står det på
en skylt utanför en bar. För ett kort ögonblick överväger jag en stark drink i denna oväntade
krissituation.



Strömmen lyser fortsatt med sin frånvaro men solen skiner desto mer. Folk verkar alltjämt
glada. Fast problem har onekligen uppstått. Den elektroniska taggen som ska öppna upp
portarna i trapphusen fungerar inte. Folk kommer inte in i sina lägenheter. Jag är utelåst!,
konstaterar en äldre dam och frågar hemtjänsten om råd. De har inga svar att ge. Någonstans
har ett par fastnat i en hiss. DET SMARTA SAMHÄLLET har uppenbarligen svikit många av
sina invånare denna dag, tänker jag och fortsätter min vandring i det vackra men nedsläckta
Växjö.

Utanför mitt kontor möter jag en bekant som rent av verkar lycklig. Han förklarar sitt goda
humör. Först sommarväder mitt i oktober och dessutom ett omfattande strömavbrott, sådant
ska ju inte kunna hända. Vilken dag! Det här känns ju helt omtumlande, säger han och ler som
om han vunnit högsta vinsten på Lotto. Men i exakt samma ögonblick, 14.00, så återvänder
plötsligt strömmen. Allt normaliseras. Vi är tillbaka i det smarta samhället.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll