Skip to Content

Spännande möten med rutinerade och debuterande konstnärer

I helgen var det äntligen dags för Tingsryds konst- och hembygdsrunda igen efter fjolårets Coronauppehåll. Vi begav sig till Kvarnamåla och Väckelsång. Här träffade vi såväl rutinerade skulptören Oliver Weerasinghe som femåriga debutanten Felicia Permo.



Solen lyste och inspirationen spirade i lördags på vår konstnärliga odyssé i norra delen av Tingsryds kommun. Vi inledde vår runda i Hyllesbol och besökte skulptören Oliver Weerasinghe. Han tillhör de verkliga veteranerna på Konstrundan.
– Jag var med på den första rundan för över 40 år sedan. Då var vi cirka tio medlemmar i Konstföreningen. Sedan dess har vi blivit mångdubbelt fler.
Oliver har bland annat gjort Vilhelm Moberg-bysten vid Utvandrarnas Hus i Växjö. Den ska snart få celebert sällskap i form av Max von Sydow som spelade Karl Oskar i Jan Troells klassiska filmatisering av Utvandrarna.
– Max von Sydow var verkligen en fin och god människa. Skulpturen är klar och ska avtäckas i samband med att den nya migrationsutställningen öppnar på Utvandrarnas Hus.
I sin ateljé delade Oliver utställningsutrymme med sitt barnbarn Smilla Weerasinghe från Limhamn som är utbildad på SARA, Swedish Academy of Realist Art.
– Det här är andra gången som vi ställer ut tillsammans.
Smilla tecknar bland annat med kol och krita. Favoritmotivet är kroppen.
– Jag fascineras mycket av människokroppar.



Nästa anhalt blev Kvarnamåla, där vi besökte akvarellisten Fredrik Permo. Hans favoritmotiv är naturlandskap, gärna i höst- och vinterskrud. På senare tid har det även blivit en hel del bilar.

– Jag var på Kyrkö mosse utanför Ryd i somras och blev förtjust i motiven med alla skrotbilar som står i skogen och sakta bryts ned.
När Fredrik målar får han emellanåt sällskap av femåriga dottern Felicia, som hade en egen separat utställning på Konstrundan.
– Jag har valt ut mina bästa målningar och hängt upp dom på dörren!



I Kvarnamåla gjorde vi även en visit hos Agneta Norell som deltagit i Konstrundan sedan 2008. Hennes målningar har mitt i realismen ofta något drömskt och magiskt över sig.
Motiven är blandade och sträcker sig exempelvis från ansiktsporträtt och byggnader till livligt dansande balleronor.
– På senare tid har jag även gjort en serie tavlor med religiösa motiv, bland annat med änglar, Jesus på åsnan och Maria med Jesusbarnet.



Efter Kvarnamåla blev nästa destination Väckelsång, där vi på Fiskestadsvägen tittade in hos Carolina Nilsson i hennes 1820-talshus som tidigare använts till såväl skollokal som Filadelfiakyrka. I Carolinas målningar är kvinnliga kroppar och ansikten i fokus. Motiven uttrycker starka känslor.
– Det är en hel del nedstämdhet och depression. Känslor som gör sig bra i konst.
På en av tavlorna känner vi igen popikonen Lady Gaga.
– Jag gillar hennes ansikte, särskilt ögonen.
Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag hoppas att Coronapandemin äntligen tar slut så att jag kan komma igång och ha utställningar igen. Min dröm är att få ställa ut i Stockholm, och på längre sikt Japan.



På Väckelsångs Hembygdsgård träffade vi Daniel Hellgren som utomhus visade upp sina robusta plåt- och smidesarbete. Inomhus visade Växjöparet Sune och Elisabeth Danielsson upp sina träföremål, vilket omfattade allt från väggklockor till smycken.
– Vi använder alla möjliga träslag, exempelvis ask, alm till björk. Ett av de mer ovanliga är rönnsumak som ger en väldigt fin ådring.



Vi avslutade vår konstresa på Galleri Styragården, där vännerna Jenny B Wiberg och Görel Korner hade vernissage på sin nya gemensamma utställning. Jenny blandar figurativ och abstrakt konst med samma intuitiva känsla.
Görels målningar präglas av intensiva färger och på motiven finner man såväl lantliga idyller som känsloutbrott. Och så brukar hon skicka med en liten text på baksidan av målningarna.
– Det förstärker budskapen i målningarna. Här har jag skrivit, ”Släpp taget, dina vingar bär dig!”



OBS!

Läs hela reportaget i Växjöbladet/Kronobergaren fredag 10 september.

DAVID FÄRDIGH

På scenen till varje pris

Det är något speciellt med att stå på scen. Att ens våga gå upp och möta publiken kräver ett starkt psyke men belöningen i form av applåder och kärlek är underbar och kan bli beroendeframkallande. Vissa artister rent av både lever och dör på scenen.

I somras läste jag om Hjalmar Bergmans klassiker Clownen Jac, en tragikomisk roman som på djupet skärskådar konstnärskapets belöningar och uppoffringar. Mötet med publiken innebär i clownens fall ömsom kärlek och ömsom skräck. Han fruktar publiken men behöver och suktar efter deras applåder. För det behovet är han beredd att sätta sitt eget välbefinnande på spel. Kusligt men fascinerande. Med dessa funderingar kring artistskapets säregna villkor beger jag mig bort till Allsången i Linnéparken och träffar där på en nutida clown/artist.
Bakom scenen sitter nämligen Sean Banan, placerad i rullstol och med gipsat ben. ”Jag har inte halkat på något bananskal”, förtydligar han och berättar istället att han åkt elscooter och mitt under färden instinkt försökt rätta till kepsen som i vinddraget hamnat snett. ”Det ska man inte göra samtidigt som man åker elscooter”, konstaterar Sean Banan med ett sammanbitet leende. Pang i backen och en bruten fot och tre brutna revben blev facit. Men
inte tänker han ställa in några konserter. The show must go on! ”Jag har väntat och mått dåligt under hela pandemin. Jag måste få träffa publiken. Jag behöver få deras kärlek och bekräftelse”, berättar han. Och vad är kroppsliga skavanker mot att få bli hyllad av publikmassorna. Mot applåderna är man beredd att göra mycket. Det kan jag för övrigt själv intyga. Ge mig lite beröm så fortsätter jag att skriva krönikor i 50 år till.

Sean Banan är inte ensam om att vara beredd att uthärda smärta på scen. 2004 vred Lasse Kronér av vadmuskeln på en scen i Östersund men valde envist att fortsätta sin julturné i rullstol. Det mest klassiska nutida exemplet är annars Dave Grohl i amerikanska hårdrocksbandet Foo Fighters som övertänd och adrenalinstinn trillade av scenkanten på Nya Ullevi 2015. Han bröt benet, fördes till akuten men återvände sedan till scenen med gipsad fot och förmodligen med en rejäl dos morfin i kroppen. Den svenska läkaren Johan Sampson satt på scenen och höll Daves fot i rätt läge medan konserten fortgick till publikens ohejdade jubel. I Göteborg blev bandet därefter känd som FOOT FIGHTERS.

Vissa artister är bredd att köra sin show rätt in i döden. Någon som bokstavligen gjorde det var den brittiska magikern och komikern Tommy Cooper, känd för att alltid uppträda med en röd fez på huvudet. Den 15 april 1984 var Tommy Cooper med i en direktsänd show i brittisk tv när han drabbades av en massiv hjärtinfarkt. Han kollapsade på scenen och vaknade aldrig mer. Årtal av rökning, alkoholmissbruk och ständigt turnerande tog till sist ut sin rätt.
Showbusiness kräver sin tribut. Tommy dog på sin post och förärades med spaltkilometer av kärleksfyllda hyllningar efteråt. Om han levt hade han varit lycklig.

DAVID FÄRDIGH

Angelica hyllades för sin OS- insats

”Nådde finalen, tredje gången gillt”

I tisdags kväll hyllades stavhopperskan Angelica Bengtsson i Linnéparken för sin OS-insats där hon gick till final.

– Det var tredje gången gillt. Nu har jag varit i final både i EM, VM och OS.

Angelica, som är uppväxt i Boaryd utanför Väckelsång, har fått rutin på stora mästerskap.
Stavhopperskan har medverkat i OS såväl i London som Rio de Janeiro, men då inte nått finalen. Det lyckades hon dock med under Tokyo-OS i somras.
– Jag är nöjd med prestationen. Det var svåra och kaotiska förhållanden i kvaltävlingen
med regnoväder.
Hur kändes det att ta sig till final?
– Skönt. Det var tredje gången gillt! Nu har jag varit i final både i EM, VM och OS.

I OS-finalen blev det en 13:e plats, långtifrån medaljstriden men ändå en imponerande insats.
I tisdags kväll blev hon tillsammans med Daniel Ståhl, Simon Pettersson, Anton Dahlberg och Fanny Roos firade av Växjöpubliken i Linnéparken.
– Härlig stämning, konstaterade Angelica.
Har det blivit något firande hemma i Boaryd?
– Nej, men min mamma har en flaska skumpa som väntar på mig.

DAVID FÄRDIGH

Kläd- och prylbyte i Björkeborg 5 september

Välkommen till Björkeborg i Väckelsång söndagen den 5 september klockan 13 till 15 för att byta kläder och prylar.

Björkeborgsföreningen har cafét öppet och det kommer finnas möjlighet att dricka kaffe och doppa hembakade kakor.

Så går det till:
- Du tar med dig max tio fina och fräscha plagg och max tio hela prylar.
- För varje plagg/pryl får du en biljett som du kan byta mot ett nytt plagg/en ny pryl.
- Det är helt gratis.

Frågor: tingsryd@naturskyddsforeningen.se

Bytet sker i samarbete med Björkeborgs Byggnadsförening.

OCH, inför den här bytaredagen kommer vi köra smygförsäljning av några av de pärlor till plagg och prylar som vi i styrelsen samlat ihop.
Kika in här i evenemanget med ojämna mellanrum för att förhandsfynda!
Betalning sker då via swish och hämtning av det köpta sker på plats på Björkeborg kl. 14-15 den femte september.

EN KVÄLL I JUNI I STYRAGÅRDENS TRÄDGÅRD

EN KVÄLL I JUNI I STYRAGÅRDENS TRÄDGÅRD
Onsdagen den 23 juni mellan 20:00 och 22:30 firar vi Styragårdens Trädgård:s 20-års jubeleum med en liten fest i trädgården.
Vi bjuder på bubbel som sig bör och något gott därtill!
Även byns egna Nöjespatrullen under ledning av Åsa Gunnarsson ger en konsert i trädgården med start 20:30.
Ta gärna cycklen eller promenera hit ni som bor nära!
Är man sjuk måste man tyvärr stanna hemma och här håller vi avstånd.
Välkommna att fira med oss och tack alla trogna kunder för att ni stöttat oss så vi kunnat växa och slå djupa rötter!

Årsmöte Hembygdsförening

 

VÄCKELSÅNGS HEMBYGDSFÖRENING



inbjuder till ÅRSMÖTE

i Hembygdsparken söndagen

  den 13 juni kl. 13.00

 

 

Årsmötesförhandlingar

 

Larsa`s spelmän spelar

 



Vi bjuder på kaffe med våffla.



         VÄLKOMNA             

Möten på Åsnens strand

Vid släktens sommarställe intill sjön Åsnen har människor kommit och gått genom åren.
Damer med villfarelser, tyska scouter, generösa gangsterledare och förvirrade samhällsdebattörer samt en förvirrad rävunge.



Få saker är så rogivande och besjälande som att betrakta en vattenyta. Oavsett sinnestillstånd eller livssituation så har jag alltid älskat att sitta vid strandkanten. Man hypnotiseras av vattenspeglingarna och ljudet från vågskvalpet. Tankar kommer och går.
Hågkomster och reflektioner sveper förbi. Helst ska du vara ensam men förr eller senare får du sällskap. Det kan både vara beklagligt och efterlängtat. Och ibland väldigt intressant.

Vid släktens sommarstuga uppenbarade sig en elegant dam. Hon berättade innerligt och känslosamt att hon var född och uppvuxen här på torpet. Jag och min familj visste förstås att det var helt uppåt väggarna. Min mormor var född i stugan och den här kvinnan var definitivt inte hennes syster. Men damen fortsatte att berätta rörande barndomsminnen. Varken jag eller någon annan hade hjärta att stoppa henne. Alla har vi rätt till våra egna upplevelser och minnen. Att de sedan grundas på fullständiga missuppfattningar är en annan sak. Damen höll
sin känslosamma redovisning om sin lyckliga barndom, vinkade glatt farväl och lever förmodligen kvar i sin villfarelse.

En sommareftermiddag kom det fram två tyska ungdomar i scoutmundering. De frågade försynt om de kunde få tälta på gräsmattan vid stranden. De verkade vara rekorderliga ungdomar så jag gav mitt bifall. Jag cyklade hem till Väckelsång men återvände på kvällen, och fick en smärre chock. Hela strandtomten hade förvandlats till ett jättelikt scoutläger. Cirka 40-60 scouter levde lägerliv. Det borde jag förstås ha förstått. En scout kommer aldrig ensam. Inte heller två.

Plötsligt en försommar så började det dyka upp främmande båtar vid sommarstugan.
Bommen var öppen så vem som helst kunde köra ner och lägga sin båt vid klipporna. Men vilka var dessa fräcka inkräktare? En dag dök det upp en bil med båtsläp. Jag gick fram i skepnaden av tillsynsman och möttes av Pavel, en sprudlande karaktär som genast bad om ursäkt för sitt tilltag. Jag förklarade att det var privat mark och att vi dessutom dessvärre drabbats av många stölder genom åren. Pavel lyssnade och nickade förstående. Sedan kom han med sitt generösa erbjudande: ”David, om någon kommer hit och stör så bara ring mig på det här numret. Jag skickar dig genast två beväpnade män.”

Under några somrar dök herr Salomonsson upp. Först med sin fru, sedan med sin dalmatiner. Han brukade diskutera kommande energikriser och miljöproblem. Det blev alltid intressanta diskussioner. En eftermiddag erbjöd han sig att klippa gräset. Jag gav honom handgräsklipparen och han kämpade på i ungefär en halvtimme. Sedan sa han adjö, men återvände en halvtimme. Han hade tappat sina glasögon och kröp förtvivlat runt på
gräsmattan. Sen dess har jag inte träffat honom.

En sommarkväll när jag satt på strandklippan kom det fram en rävunge och satte sig bredvid. Det var som hämtat ur en Disneyfilm. Jag tittade på rävungen och sa – ”Du är söt men borde nog vara rädd för mig”. Han såg oförstående på mig, satt kvar en stund men försvann sedan vidare mot skogen. Jag såg honom aldrig mer igen.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll