Skip to Content

Imorgon bjuder vi på kaffe och pepparkaka i Kvarnamåla

Imorgon är det första advent. Och tipspromenad i Kvarnamåla.

Därför bjuder vi alla som deltar i tipsrundan på kaffe och pepparkaka.

Välkomna!

Kl. 14.00 i Kvarnamålagården vid Nektarvägen.

Gunnar invigde ”Vässa pennan” i Väckelsång

Satirkonstutställning på Björkeborg

I tisdags kväll invigdes vandringsutställningen ”Vässa pennan” på Björkeborg i Väckelsång. Invigningstalare var konstnären Gunnar Holmström, norrlänning, världsresenär och numera djupt rotad Väckelsångsbo.



Teckningar från legendariska satirtecknaren EWK, Ewert Karlsson, samt nutida efterföljare som Sara Granér, Max Gustafson och Marja Nyberg visas denna vecka på Björkeborg.
Utställningen har namnet ”Vässa pennan” och invigdes i tisdags kväll. Gunnar Holmström klippte invigningsbandet och i sitt tal betonade han betydelsen av satirkonsten.


– Satir är bland de viktigaste konstformer vi har. Ett samhälle som inte tillåter konsten att uttrycka satir och samhällskritik kommer att gå under.
Sverige har en fin tradition av satirkonst menade Gunnar och nämnde bland annat tecknare som Oskar Andersson och Albert Engström.
– Albert sparkade både åt höger och vänster. Mest elak var han mot militärer och präster.
Förutom skarpa samhälls-iakttagelser bjuder satirkonst ofta på stor humor.
– Och ett gott skratt förlänger som bekant livet!



DAVID FÄRDIGH

 

Min berättelse om bokmässan

Kulturen lever alltjämt i Växjö, trots allt. I lördags var det Kronobergs bokmässa på Växjö stadsbibliotek och jag spatserade glatt dit för att mingla bland författare och skribenter av allehanda slag. Här kommer min rapport, eller kanske snarare berättelse, om årets bokmässa.

På väg till bokmässan trampar jag rätt i en hög hundbajs. Och behandlade som skit är det ju många kulturutövare i Växjö som känner sig just nu. Flytt av konsthallen, flytt av Det fria ordets hus, besparingar på konstnärliga utsmyckningar och nedläggning av populära evenemanget Vårstad är några ämnen som diskuteras flitigt i kulturlivet. ”Alla pengar ska väl gå till det nya kommunhuset. Jag ska erbjuda mig att göra den konstnärliga utsmyckningen där gratis. Ge mig en hink ruttna ägg så showar jag kostnadsfritt på invigningen”, viskar en
rebellisk kulturutövare sardoniskt i örat på mig.

Men bokmässan lever och frodas än så länge. Inne i stadsbiblioteket möts jag av ett myller av berättarglada människor. Många vill dessutom berätta att de skrivit en berättelse.
Entusiasmen är översvallande. Jag kan känna igen det från mig själv. Även jag har författat en del alster, dock bara publicerade i mycket begränsade upplagor. Fast frågar någon mig i ett
svagt ögonblick så faller jag säkert för frestelsen att berätta allt och lite till. Faktum är att jag en gång i tiden siktade på at bli just författare. När mina manus blev refuserade så föreslog någon att jag borde bli tidningsskribent istället. ”Men jag är alldeles för blyg”, invände jag. ”Du måste våga testa”, framhärdade min rådgivare. Och mycket riktigt; jag fastnade i tidningsvärlden, blygheten håller på att försvinna och författarkarriären får fortsätta vänta.

På bokmässan springer jag på etablerade författarnamn som Ida Andersen och Björn Gidstam. I ett hörn står Claes Hedberg och försöker övertyga folk om sina något vildsinta teorier om Palmemordet. Men här finns också nya bekantskaper samt personer som inte brukar förknippas med böcker och bokmässor. Bland annat möter jag Björn Sundeby, IT-entreprenören och opinionsbildaren som tycks ha ett finger med i det mesta som sker. Är det inte digitalisering av skolan så är det arkitektur. Nu har han även gjort entré i bokvärlden genom att finansiera, ge ut och medverka i boken ”Rwanda, landet som föddes på nytt”. Och fler böcker är på gång avslöjar han leende. Det ska bli ett verk om klassisk arkitektur och en bok med det något kryptiska namnet ”Entreprenören och jakten på den rätta molekylen”. Det blir nog fler bokmässor för Björn.

Timmarna flyger iväg. Efter att ha pratat med ett 30-tal författare så börjar jag känna mig snurrig. Intriger, personskildringar, gestaltningar, minnen, levnadsöden och ett sammelsurium av idéer och budskap flyger kaotiskt runt i huvudet. Dags att ta farväl. Jag drar mig mot utgången. När jag lämnar stadsbiblioteket undviker jag lyckligtvis att trampa i hundskiten och beger mig till Ingemars loppis/kulturkällare för att få en slurk kaffe och bli stärkt i själen.
Därefter traskar jag vidare ut i novembermörkret och glider in i närmsta bar för att tömma skallen och bereda plats för en ny berättelse. Med eller utan hundskit.

DAVID FÄRDIGH

Jagad av SIFO

Jag jagas av SIFO, eller snarare ett analysföretag som ringer på uppdrag av SIFO. De vill ha uppgifter om mina attityder till ny teknik och miljö, men råkar alltid ringa vid opassande tidpunkter. Det har jag statistik på.

För att citera Mark Twain, ”Det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik”.
Eller som den finurlige DN-kåsören Red Top uttryckte det: ”Statistik är vetenskapen som berättar att om en människa har en fot i frysboxen och en på kokplattan så har hon det lagom varmt”.
Nåväl, statistik används flitigt och är numera en miljardindustri. Ta bara alla opinionsinstitut. I Sverige finns idag bland annat Inizio, Yougov, Ipsos, Nobus, United Minds och Demoskop. Och så SIFO förstås. De sistnämnda har jagat mig under de senaste veckorna.
Eller rättare sagt, ett analysföretag som jobbar på uppdrag åt SIFO jagar mig som ett hett villebråd till en undersökning om svenskarnas inställning till ny teknik och miljö. Förvisso smickrande att de valt ut just mig bland alla nio miljoner svenskar, även om jag känner mig en smula villrådig över vad jag faktiskt har för inställning till ny teknik och miljö. Nu har vi dock aldrig kommit så långt eftersom jag inte haft möjlighet att svara på frågorna.

SIFO, eller snarare analysföretaget som ringer på uppdrag åt SIFO, har haft vanan att envist ringa någon gång mellan klockan 16 och 19. En synnerligen olämplig tidpunkt för mig. Som frilansreporter är sannolikheten stor att jag gör en intervju eller bevakar ett evenemang just mellan klockan 16 och 19. De få gånger jag svarat så har jag därför förklarat att de har störst möjlighet att nå och intervjua mig förmiddagar eller sena kvällar. De tackar för informationen och säger att de ska återkomma. Och det gör de, klockan 16 och 19. Uppenbarligen är det nya
personer som ringer hela tiden och någon kommunikation mellan uppringarna tycks inte existera. När jag sent en kväll faktiskt blivit lite sugen på att berätta om mina attityder till ny teknik och miljö så valde jag att ringa upp ett av de SIFO-nummer som jagat mig. En mekanisk röst svarade: ”Det här numret används av SIFO och är inte tillgängligt just nu”.
Besviken la jag på. Utifrån ett omfattande statistiskt underlag kan jag konstatera, SIFO ringer alltid vid fel tidpunkt!

Härom året vid Växjös numera rivna station kom det fram en kvinna och frågade vänligt om jag kunde tänka mig att delta i en enkätundersökning. Hon verkade trevlig och såg förtroendeingivande ut. Jag gav mitt bifall. ”Det handlar om vad du tycker om buss- och tågtrafiken och stationsområdet. Du ska sätta betyg”, berättade kvinnan. Okej, sa jag och gick loss med pennan. Efter en spontan betygsättning uppmanades jag att skriva min mailadress.
”Visst, det är ju inga kontroversiella åsikter som jag bjudit på”, tänkte jag och plitade ner adressen. Gott och väl. Två veckor senare kom mailet. Analysföretaget som gjort undersökningen frågade om jag kunde svara på en enkät om hur jag upplevt undersökningen.

De gjorde alltså en undersökning om undersökningen. Då jag fruktade att i nästa steg behöva delta i en undersökning om undersökningen av undersökningen svarade jag nej tack.

DAVID FÄRDIGH

Legendarisk folkmusikgrupp besökte Väckelsång

Musikvirtuoserna i Väsen firar 30 år

Legendariska folkmusikgruppen Väsen fyller 30 år, något som nyligen firades med en stor jubileumskonsert i Uppsala konserthus. Efter det följde turné i Kronobergs län och i tisdags kväll spelade gruppen i Björkeborg i Väckelsång.
– Drivkraften efter 30 år är fortfarande kärleken till musiken och lusten att skapa musik tillsammans, säger medlemmarna Olov Johansson, Mikael Marin och Roger Tallroth.

När Led Zeppelin tilldelades Polar Music Prize 2006 och kom till Stockholm för att ta emot utmärkelsen så framförde bandet en önskan till arrangörerna om att få en privat konsert med svenska folkmusikgruppen Väsen, ett önskemål som också uppfylldes.
– Det visade sig att Led Zeppelin brukade sitta i turnébussen och lyssna på våra skivor.

Väsen, som består av upplänningarna Olov Johansson, Mikael Marin och Roger Tallroth, bildades 1979. Trion har bildat skola i folkmusikgenren genom sin speciella förmåga till komposition, arrangemang och samtidighet. Med sättningen nyckelharpa, viola och gitarr uppstår ett säreget sväng med tunga riff.
– Vi har ett visst sound. Efter två sekunder kan du direkt höra att det är en Väsen-låt!
I april släppte de sitt tolfte studioalbum och dessutom firar de sitt 30-årsjubileum. Drygt 70 konserter blir det totalt under året.
– Vi började med fem specialkonserter i Tokyo då vi körde fem kvällar i rad med helt olika repertoar. Vår stora jubileumskonsert höll vi nyligen i ett fullsatt Uppsala konserthus.

Men den här veckan är det mindre spelställen i Kronoberg som gäller. Väsen ingår nämligen i Musikriket, ett konsertkoncept i Musik i Syds regi med syftet att även ge mindre orter möjligheten att uppleva högkvalitativ musik. I tisdags kväll gav de konsert i Björkeborg i Väckelsång.
– Vi trivs att spela akustiskt i bygdegårdar och mindre lokaler. Det var i sådana miljöer vi började spela en gång i tiden. Publiken kommer nära. Att ge energi och glädje till folk är underbart. Drivkraften för oss så här efter 30 år är fortfarande kärleken till musiken och lusten att skapa musik tillsammans.

DAVID FÄRDIGH

Vår drivkraft är kärleken till musiken, berättar Mikael Marin, Olov Johansson och Roger
Tallroth i 30-årsjubilerande folkmusikgruppen Väsen.

Prenumerera på innehåll