Skip to Content

Björkeborg – Mer än bara en lokal för alla i samhället.

Björkeborg är en ideell samhällsförening som bl a erbjuder lokaler till oss alla i samhället för olika tillfällen i livet, allt från studentfester, födelsedagskalas, bröllop, föreningsmöten till begravningssammankomster till mycket låg kostnad.
Lokalen är unik med sin storlek där många kan träffas (ca 150 personer) tex vid kommunal information, teaterföreställningar, konserter och liknande.
För ett säkrare samhälle har Björkeborg Väckelsångs största skyddsrum att användas i orostider.
Föreningen hanterar dessutom Nattpatrullens verksamhet.
En hjärtstartare finns tillgänglig dygnet runt om behovet skulle uppstå.
All verksamhet och löpande skötsel hanteras och utförs av ett fåtal personer helt på ideell bas.

Men tillsammans blir vi starkare och DU är väl medlem i föreningen??
Nu är det dags att betala medlemsavgift för 2022.
Årsavgift: 150 kr/person eller 300 kr/familj. 500 kr/företag.
Swisha till 1230503425 eller använd bankgiro 5006-4484. Glöm inte att uppge ditt namn som avsändare!!

En bister men befriande Påsk-tradition

På allmän begäran kommer här en lägesrapport inför det årliga vårbadet på Långfredagen. Jag kan med glädje meddela att jag ännu en gång tänker plåga min kropp med ett dopp i Åsnens vatten och ser fram mot den befriande känslan av att kicka igång sommarhalvåret. Nu är det hög tid att tvätta bort vinterns depressiva slagg och bejaka livets galenskap.

De senaste åren har det blivit något av en trend med vinterbad. Jag vill därför fastslå att det jag ägnar mig åt under Påskhelgen inte är någon modefluga utan tvärtom en synnerligen mångårig tradition. I snart 25 år har jag tagit ett vårdopp på Långfredagen, som enligt den kristna traditionen är lidandets dag men också ett förebådande av återuppståndelsen.
Symboliken är mycket passande. Man plågar och tuktar sin kropp i det iskalla vattnet för att sedan rusa upp mot återuppståndelsen i förvissning om att det snart stundar ljusare och varmare tider. Fast i ärlighetens namn var det knappast några sådana religiösa och existentiella resonemang som föresvävade mig när jag i slutet av 90-talet startade traditionen.
Snarare var det ett gäng berusade ungdomar som fick en knäpp idé. Någon undrade – Vad ska vi göra i Påsk? Efter några stänkare kom det självklara svaret – VI BADAR!



De första åren var vi en tapper skara som samlades vid Åsnens östra strand framåt lunchtid på Långfredagen. Somliga dopade sig med starkvaror inför det vågade språnget ner i plurret och det förekom avhopp i sista sekunden, men de flesta fullföljde och även om ingen påstod att det var någon njutning att omslutas av fyra-gradigt vatten så innebar det ändå en befriande känsla efteråt. Man kände sig renad såväl kroppsligt som skälslikt. Det tunga oket från vintermånadernas depressiva mörker och tungsinne tvättades bort och istället föddes förväntningarna och energin inför de ljuvliga sommarmånaderna. Långfredagen blev både en ritual och en liten folkfest. Med åren har dock skaran glesnat. Vänner har flyttat, blivit allmänt mer upptagna och kanske rent av förnuftigare? Jag har dock, på gott och ont, behållit min galenskap och det skulle aldrig falla mig in att hoppa över VÅRDOPPET!

I år har vi en sen påsk. Redan när jag i höstas smygkollade i kalendern för 2022 så tänkte jag - det här gången kommer det bli oförskämt enkelt att doppa sig. Åtminstone i jämförelse med vissa år när jag fått hacka upp is för att överhuvudtaget ta mig ner i vattnet eller plaskat runt omgiven av bitande isbitar. När så vintern blev tämligen mild så kändes det ännu mer avslappnat. Men så kom bakslaget med nordliga vindar i början av april. I förra veckan låg det till och med snö på marken en morgon, något som fick mig att konstatera - Det blir en
utmaning även i år!

På fredag står jag åter redo. Badbyxorna är packade liksom badlakanet. Framåt lunchtid väntar Åsnens välkomnande vatten. Skulle ni ha vägarna förbi så är ni självklart välkomna att deltaga. Ni andra får spetsa öronen så kanske ni hör vrålet som dels signalerar den något bistra vattentemperaturen, dels markerar att nu är det äntligen vår. För övrigt, Glad Påsk!

DAVID FÄRDIGH

Skyddsrummet nästa?

Var finns närmsta skyddsrum? Och får man ta med sig hunden? Vem hade kunnat förutse att det skulle bli de hetaste frågorna 2022? Men ett krig i Europa har inneburit ett brutalt uppvaknande.

2020-talet har inte börjat särskilt bra. Först var det Covids-19 som lamslog världen och nu har vi fått nästa olycka på halsen, en galen Vladimir Putin. Ukrainska städer bombas till ruiner och människor dör, lemlästas och flyr i stora skaror. I Sverige talas det om NATO-medlemskap och en växande panikstämning får myndigheterna att försäkra medborgarna om att varningssignalen ”Hesa Fredrik” bara är övning. Åtminstone än så länge. Samtidigt börjar folk ängsligt leta efter närmsta skyddsrum. Var ska vi ta vägen när bombplanen dyker upp?
Någon har hört att en granne på 90-talet fick ekonomiska bidrag för att utrusta sitt garage med en skyddsrumsfunktion, kanske läge att ringa och boka plats? Men hundar och katter är inte välkomna i skyddsrummen meddelar MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, något som gör husdjursägarna synnerligen upprörda. Diskriminering!
För att få lite perspektiv i debatten informerar då myndigheterna att befintliga skyddsrum bara räcker till sju av nio Sveriges invånare. Några av oss får således stanna på utsidan tillsammans med husdjuren.

Jag är uppvuxen på 80-talet i Väckelsång och varje gång det anordnades dundrande flygövningar på Uråsa flygfält så var det som julafton. Vi försökte ta oss så nära som möjligt och följa de militära aktiviteterna. En kompis fick så bra kontakt med militärerna att han fick vara med och spela kort i barackerna på kvällarna.
Sedan kom Berlinmurens fall 1989, Sovjetunionens upplösning 1991 och Kalla krigets slut. Plötsligt föreföll krigshoten var passé.
Vi levde i fredens sköna tidevarv. När jag kallades till mönstring 1992 så var risken näst intill obefintlig att bli inkallad. Jag och nästan alla mina vänner placerades i Utbildningsreserven.
Min syssling hade inför psykologsamtalet planerat att rulla in sig i golvmattan men behövde aldrig använda det knepet. Han blev frikallad innan han ens fick träffa psykologen.

Vi fortsatte att leva i fredens lyckorike. 2013 kallade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) Försvarsmakten för ett särintresse. Varför skulle man slösa skattemedel på militären? Ja, det kan man ju undra. Men 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön och sedan dess befinner vi oss på ett sluttande plan. Krigen är tillbaka. Liksom krigets psykologi.
Hur stärker vi vår beredskap? Att vara i fysiskt trim kan vara ett sätt att förbereda sig. I ett ögonblick av förmodat högmod bestämmer jag mig därför för att besöka Växjö Träningsfabrik och köra ett crossfit-inspirerat pass. Under 45 svettiga minuter kämpar jag med såväl hantlar som kettlebells och presterar fler armhävningar än jag gjort sedan skolgympan på 90-talet. Instruktören pushar oss ihärdigt och benämner oss som ”gänget”. Se
där, nu tillhör jag ett gym-gäng, vem hade kunnat tro det?
Efteråt är jag härligt spak och utmattad i kroppen men också avslappnad och väldigt klar i knoppen. Faktum är att jag med sällan skådad inspiration sätter mig vid tangentbordet och skriver den här krönikan i en rasande fart. Det är eufori. Men om det verkligen räcker för att stoppa ryssarna är nog mer tveksamt. Kanske blir det skyddsrummet lik förbaskat?

DAVID FÄRDIGH

Vår i krigets skugga

Solen visar sig äntligen och vårvindarna sveper över oss med löftet om en ny sommar.
Samtidigt mullrar kriget skoningslöst i östra Europa och vid Helgasjöns stränder ser jag Ukrainas blågula flagga fladdra i vinden. Vi upplever en vår i krigets skugga.

På torsdagsmorgonen vaknar jag till nyheten att Ryssland gjort allvar av sina olycksbådande hot och faktiskt invaderat Ukraina. Ett brutalt övergrepp som chockar världen.
Hela dagen blir som i en dimma. På kvällen ser jag Linneateaterns uppsättning av Klas Klättermus, där djuren i Hackebackeskogen sluter fred och lovar att inte äta upp varandra. Vi människor tycks däremot har svårare för den typen av utfästelser. På Barnkanalens nyheter förklarar man pedagogiskt att vi behöver rusta upp vår Försvarsmakt eftersom vuxenlivet är som på skolgården, det vill säga att om du är stor och stark så är det ingen som vågar bråka med dig. Men varför någon överhuvudtaget ska bråka framgår inte. Den aspekten kanske de
förklarar i ett kommande mer existentiellt och filosofiskt program?

På lördagen besöker jag Telekonsult Arena och kollar på Inomhus-SM i Friidrott. Den svenska blågula flaggan vajar lite varstans men vi påminns samtidigt om en annan blågul flagga. Ukraina tas upp i invigningstalet och krigets brutalitet undkommer ingen. Vladimir Putin väntade visserligen med sin invasion tills efter Vinter-OS i Kina, en tröst för ett tigerhjärta. Måtte det bli slut med alla dessa sportevenemang i diktaturer som förvandlar
mästerskapen till cyniska propagandanummer. Ser jag Putin på en enda hedersläktare till så kommer jag att spy.

På lördagsaftonen är jag på premiär på Regionteatern. I foajén unnar jag mig ett glas champagne men den lättsamma känslan infinner sig inte riktigt och diskussionerna berör ofrånkomligen krigets Europa. Livets grymma teater dominerar världsscenen och följer med ända in på krogen. Vid bardisken senare på kvällen avhandlas Ukraina, NATO, president Volodymyr Zelenskyj, Ryssland, diktatorn Vladimir Putin. Krigsstrategier, sanktioner och psykiska diagnoser. Det tycks som om Putin slutligen blivit helt paranoid.
Han vill inte längre vara nära någon människa. Långa förhandlingsbord med sju meters avstånd är trenden enligt
de absurda tv-bilderna. Är det ens meningsfullt att prata med någon som sitter så långt bort?
Begreppet bordssamtal är dragit i smutsen och har blivit en tragisk fars. Med avstånd bygger man inga relationer. På avstånd kan man inte se sina medmänniskor i ögonen. Och det är på avstånd från sina medmänniskor som man fingrar på kärnvapenknappen.

På söndagen befinner jag mig på Sandsbro badplats. Våren har anlänt. Fåglarna kvittrar hoppingivande, solen lyser ljuvligt och det värmer gott i ansiktet. Vi grillar och blickar förtröstansfullt upp mot den klarblå himlen. För en stund drömmer vi oss bort mot sommaren och alla dess njutningar. Men det finns andra drömmar. Längtan efter fred och frihet samt att få slippa krigets obönhörliga terror. När jag ser mig runt längs Helgasjöns upptäcker jag plötsligt att ett av husen har hissat den ukrainska blågula flaggan. Den skiner stolt i solen.
Som ett stöd för Ukrainas folk och som en protest mot Vladimir Putins mordiska galenskap.
Och i mitt inre tänker, låt ljuset segra.

DAVID FÄRDIGH

En historia om vänskap, trygghet och hämnd

En historia om vänskap, trygghet och hämnd. En berörande feelgood-deckare med sång..


23 februari kl 19.00 Björkeborg, Väckelsång.
Biljettpris: Vuxna 200 kr, med Scenpass 150 kr, ungdom t o m 19 år 50 kr. 
Boka biljett på telefon 0709-98 1610.
OBS! I kassan endast kontant betalning
Enbart förbokade biljetter gäller - boka på tel 0709-98 1610.
OBS Vaccinationspass och leg krävs!

Tingsryds Riksteaterförening

OS-historiens mest osannolike guldmedaljör

Snart stundar vinter-OS i Peking, ett evenemang som omgärdas av såväl Covid-oro som kritik mot den auktoritära kinesiska regimen. Men medaljer ska likväl delas ut och personligen håller jag tummarna för att någon gör en ”Bradbury”. För ni minns väl OS-historiens mest osannolike guldmedaljör?



Första Vinter-OS arrangerades i Chamonix 1924 och under de snart 100 år som gått sedan dess har svenska vinteridrottare kämpat såväl uppför som nerför snöklädda backar och skrinnat flåsande på skridskobanor och hockeyrinkar.
Mitt första svaga olympiska minne härrör från femmilen i Sarajevo-OS 1984, där det blev dubbelt svenskt i topp med Thomas Wassberg som guldmedaljör och Gunde Svan som silvermedaljör. Under några veckor
riktades världens alla blickar mot Sarajevo, vilket även skedde tio år senare, fast då i ett betydligt mörkare sammanhang.
Jugoslavien befann sig då i upplösning och Bosnien var centrum för det blodigaste kriget i Europa sedan Andra världskriget. Bob-banan hade gjorts om till militärbunker, skidbackarna var minerade och planen utanför OS-arenan användes som krigskyrkogård. Det var en mänsklig tragedi och ett hån mot de olympiska idealen. Men OS fortsatte oförtrutet att rulla vidare, fast någon helt annanstans. Nämligen i Lillehammer. Och norrmännen vann allt.

Naturligtvis minns jag Tre Kronors historiska OS-guld i Turin 2006, där stjärnkvartetten Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström och Henrik Lundqvist visade vägen. Jublet efter finalsegern med 3-2 mot Finland var öronbedövande och utgjorde också en revansch efter dunderfiaskot i Salt Lake City 2002. Förlusten mot Vitryssland med 4-3 rankas alltjämt som det största svenska hockeyfiaskot någonsin. Jag minns fortfarande ilskan, tomheten, bedrövelsen och uppgivenheten efter slutsignalen. Inte ens OS-grundaren Pierre de Coubertins
välkända ord -”Det viktiga i livet är inte att segra utan att kämpa väl” – gav någon tröst i det nattsvarta ögonblicket.

Fast ibland känns det som att OS-idealen bara är läpparnas bekännelse. När backhopparen Michael Edwards, känd som ”Eddie the Eagle”, charmade alla genom att kämpa väl men komma absolut sist i både 70- och 90-metersbacken så var IOK inte särskilt roade. De menade att ”Eddie the Eagle” skämde ut sporten och införde omgående en ny regel där endast de 30 bästa procenten alternativt de 50 högst rankade i världen ska få möjlighet att deltaga i OS. Losers gör sig inte besvär.

Visst är det kul att följa världsstjärnorna triumfera och överträffa sig själva, men personligen blir jag nog allra gladast när någon otippad deltagare, ”en underdog” överraskar alla och tar hem guldmedaljen. Just därför minns jag den australiensaren skridskoåkaren Steven Bradbury med särskild glädje. Han tävlade i short track och i Salt Lake City-OS 2002 blev han förmodligen OS-historiens mest osannolike guldmedaljör. I kvartsfinalen kom han
trea men eftersom den tidigare OS-guldmedaljören Marc Gagnon diskats fick Steven en gratisbiljett till semifinalen. Där låg han klart sist men två åkare föll snöpligt i sista kurvan och så var finalplatsen plötsligt bärgad. I OS-finalen var Steven åter igen hopplöst sist, åtminstone fram till sista kurvan. Då inträffade en massvurpa. Eftersom Steve var så långt efter undkom han kraschen och kunde häpen och med utsträckta händer glida över mållinjen som GULD-MEDALJÖR! Efter detta idrottsliga mirakel myntades begreppet ”att göra en Bradbury”, det vill säga nå oväntad framgång från en undanskymd position. En tröst för oss alla.

DAVID FÄRDIGH

STÖD Björkeborg

Björkeborg – En lokal för alla i samhället.

Björkeborg är en ideell samhällsförening som bl a erbjuder lokaler till oss alla i samhället för olika tillfällen i livet, allt från studentfester, födelsedagskalas, bröllop, föreningsmöten till begravningssammankomster.
Lokalen är unik med sin storlek där många kan träffas (ca 150 personer) tex vid kommunal information och liknande.
Detta till en låg kostnad.
Föreningen hanterar dessutom Nattpatrullens verksamhet för ett säkrare samhälle.
All verksamhet och löpande skötsel hanteras och utförs av ett fåtal personer helt på ideell bas så kostnaderna hålls på en mycket låg nivå.
Inkomsterna består till ca 50% av olika kommunala och privata bidrag samt gåvor och resterande 50% av hyror och medlemsavgifter, etc.
Utgifterna är framförallt knutna till driftskostnader, el, vatten, avlopp, renhållning etc, tillsammans ca 75% av årsutgifterna vilka vi inte kan påverka någon större omfattning.

Björkeborg i pandemins spår.

Under 2020 och 2021 har den ena uthyrningen efter den andra ställts in eller inte blivit aktuell vilket inneburit att de flesta inkomster från dessa tillfällen uteblivet.
Dessutom har energikostnaden för lokalen ökat med avsevärda belopp under sista kvartalet.
Summan av det hela är att nu går föreningen med underskott och vi ber därför alla som vill behålla Björkeborg i samhället, såväl privatpersoner som företag, att stödja oss med ett bidrag, smått som stort, till vår samlingslokal.

Privatpersoner: Swisha ditt stöd till 1230503425, meddelande STÖD eller använd bankgiro 5006-4484.

Företag: Använd bankgiro 5006-4484, ange avsändare så skickar vi kvitto

Prenumerera på innehåll