Skip to Content

Historien om Uråsa flygbas utanför Väckelsång

Samuel berättar om kalla krigets påverkan på Kronoberg – Uråsa var Sveriges sydligaste attackbas!


Uråsa flygfält var Sveriges sydligaste attackbas, berättar Samuel Palmblad, antikvarie på Kulturparken Småland och författare till boken Kalla krigets Kronoberg
 
Under kalla kriget var det militära hotet ständigt närvarande och Sverige hade en av världens främsta flygvapen. En sovjetisk invasionsstyrka skulle bland annat bemötas med attackflyg från Uråsa flygbas, som då var Sveriges sydligaste attackbas.
Härifrån skulle attackflygen bege sig ut på lägsta höjd över Östersjön och sänka de ryska invasionsfartygen, berättar Samuel Palmblad på Kulturparken Småland.
 
Ett till synes harmlöst och oskyldigt utedass i skogsgläntan kan dölja något helt annat, åtminstone var det så under kalla krigets dagar. Utedasset i fråga fanns i ett skogsområde i närheten av Uråsa by och var i själva verket nergången till en underjordisk ledningscentral.
Där satt man och ledde flygverksamheten som bedrevs från Uråsa flygfält. Ledningscentralen var byggd för att tåla större bombangrepp, fast ironiskt nog saknades toalett. Så personalen fick använda ett äkta utedass en bit därifrån!

En fasad! Det lilla utedasset i Uråsa dolde i själva verket nergången till den underjordiska ledningscentralen för Uråsa flygfält
En fasad! Det lilla utedasset i Uråsa dolde i själva verket nergången till den underjordiska ledningscentralen för Uråsa flygfält
 
Samuel Palmblad har skrivit boken Kalla krigets Kronoberg, där han berättar om hur den omfattande militära beredskapen påverkade samhället, inte minst de orter som låg i nära anslutning till militära anläggningar. Ett sådant exempel är Uråsa, en by som ligger drygt två mil söder om Växjö. Här byggdes på 50-talet en stor flygbana som i krig skulle husera både spaningsflyg och attackflyg.  
Flygfältet färdigställdes 1958. Förutom militära ändamål så förekom även reguljär flygtrafik och postflyg fram tills att Växjö flygplats i Öjaby öppnade 1975.

Den geografiska placeringen av flygfältet i Uråsa var ingen slump.  
Attackflyget hade en avgörande betydelse vid försvaret av Sverige. Attackplanen skulle i största möjliga mån sänka de ryska örlogsfartygen och försvåra en landstigning. Här i sydöstra Sverige ansågs det som ett möjligt scenario att ryssarna skulle landsätta trupperna via djuphamnen i Karlshamn.  
Attackdivisionerna fanns i fredstid i bland annat i Kallinge utanför Ronneby, men de ordinarie flottiljerna bedömdes alltför sårbara, och i Kallinges fall även det kustnära läget. Detta ledde till att det anlades särskilda krigsflygbaser. Uråsa uppe i Småland var en sådan plats. När Sverige på 70-talet byggde ut sina bas-system för det nya Viggensystemet så kom Uråsa att spela en central roll.   

Uråsa var Sveriges sydligaste attackbas. Just attackflyget var det kraftfullaste och mest högprioriterade förband som fanns inom försvaret. Försvaret av Sverige ansågs i hög utsträckning hänga på attackpiloternas förmåga att bekämpa mål i Östersjön. Attackflyget lydde därför direkt under ÖB, övade mycket och förde en priviligierad tillvaro.  
Förutom attackflygen utgångsbaserade även spaningsflyg på Uråsa flygbas. Dessa var utrustade med avancerade kamerasystem.
När de efter spaningsrutten över Östersjön landade i Uråsa transporterades filmrullarna direkt till ett maskerat och avsides beläget fotolabb, som snabbframkallade bilderna.   
 
Under 70-talet hade Uråsa flygfält moderniserats och Viggen-anpassats, och därefter blev flygövningarna allt mer frekventa. På 80-talet började Försvarsmakten planera och förbereda nästa stora modernisering. Satsningen med beteckningen Bas 90 skulle innebära en kraftig utbyggnad av Uråsa flygfält med anläggandet av bland annat två nya start- och landningsbanor samt en underjordisk bascentral. 
Banorna skulle ligga sydväst om Uråsa by samt norr om Torsjö by. Kontakter hade tagits med berörda markägare. Men så kom Berlinmurens fall 1989 och Östblockets kollaps. Med den minskade hotbilden på 90-talet så drog Försvaret sedan i nödbromsen.  
1997 togs den fasta bemanningen, bastroppen, bort från Uråsa flygbas och så slutligen 2000 upphörde verksamheten. 
På samma sätt som det var en makalös utbyggnad av flygbaser var det en lika makalös avveckling. På bara några år försvann mängder med flygbaser. Väl snabbt och ogenomtänkt kan jag tycka så här i efterhand.  
I Uråsa är numera start- och landningsbanan obrukbar och de omfattande bränsleförråden är borta liksom ledningsfunktionerna.
Men vissa förråd är fortfarande klassade som skyddsobjekt. Men ur flygsynpunkt så är Uråsa flygbas nu förpassad till historien.  
 
Den militära beredskapen och närvaron har dock haft stor påverkan på bygden konstaterar Samuel.
Många markägare fick överlåta mark till militären, om än med ekonomisk kompensation. Flygövningar förekom ofta, då riksvägen stängdes av och trafiken omdirigerades via Uråsa byväg. Solviken pensionat i Ingelstad hade strålande tider med stridspiloter och flygofficerare som återkommande gäster. Och alla hemliga förråd och anläggningar var ett populärt samtalsämne bland bygdens invånare.
Intresset är fortfarande väldigt stort. Många hör av sig med frågor och jag håller regelbundet föreläsningar om kalla krigets inverkan på Kronoberg.

I dagarna är Samuel aktuell med Kronoberg Läns Hembygdsförbunds årsbok där han skrivit en kontrafaktisk betraktelse om just Uråsa flygbas. 
Under kalla kriget diskuterades om Sverige skulle skaffa kärnvapen. Hade detta blivit verklighet så hade eventuellt en del kärnvapnen placerats i Uråsa. I boken skriver jag ett kapitel om det scenariot och vad det skulle ha inneburit.  
 
DAVID FÄRDIGH

Det nya och gamla Sverige

Julhögtiden stundar med härliga traditioner. Men i år är Sverige inte riktigt sig lik. Landet
saknar fortfarande en regering och klimatkrisen får åtminstone en och annan att svettas. Jag
gjorde en utflykt till Göteborg för att spana in samtiden och reflektera över vart vi är på väg.

Politikerna har förstört Växjö. De bygger en massa bostäder, ökar invånarantalet och så
korkar vägarna igen så att vi gamla Växjöbor inte kommer fram, muttrar en bilist vid Växjö
station. En bit intill står två damer och tjattrar om vilka kappor och klänningar de ska köpa på
sin shoppingresa. Vi saknar regering men det tycks ta mig fan inte gå någon nöd på folk,
kommenterar en äldre man i sliten rock. Det handlar om att shoppa hållbart, säger någon
annan. Själv drar jag mitt strå till stacken genom att nobba bil och flyg. Jag tar tåget till
Göteborg.

Någon har kastat in en handgranat i en restaurang i centrala Göteborg. Stora delar av
Avenyn är avspärrad. Vart är landet på väg?, frågar sig folk. Men i Nordstan fortsätter
julhandeln oförhindrat. Det krävs betydligt värre saker för att stoppa julshoppingen, som i
Sverige totalt beräknas uppgå till 80 miljarder. Jag struntar i butikerna och beger mig till
Lisebergsteatern för att intervjua en skådespelare. Jag anländer en halvtimme före avtalad tid.
Teaterlokalerna visar sig just den här dagen vara uthyrd till ett känt fastighetsbolag, som firar
med champagne. De har julfest, berättar värdinnan. Även jag får ett glas bubbel och slår mig
ner i en fåtölj. Sverige har alltjämt högkonjunktur. Det gäller att passa på att njuta tänker jag.

Jag tar elvans spårvagn ut till Majorna, där tempot är något lugnare i jämförelse med city.
Stadsdelen njuter fortfarande av att deras stolta fotbollslag, Sandarna BK, tagit steget upp till
Division Fyra. Men läget är inte helt okomplicerat. Laget saknar fortfarande en tränare inför
nästa säsong och dessutom har de av oklar anledning placerats i östra istället för södra serien.
Så nu blir det inga derbyn. Vad är det som händer?, undrar en klubbmedlem. Ja vad är det
som händer? I Göteborg har den politiska turbulensen utmynnat i att Alliansen tagit makten
genom en valteknisk samverkan med vänsterblocket V, FI och MP. Det som för bara något år
sedan framstod som omöjligt är nu möjligt. Och Socialdemokraterna förlorar makten efter 24
år. Sosse-eran i Göteborg tycks vara över?

Jag går på hockey i Scandinavium. Frölunda möter Växjö Lakers. Vill ni se mål så får ni gå
på hockey, sa en gång i tiden Lars Laban Arnesson, dåvarande svensk förbundskapten i
fotboll. Men gamla sanningar gäller inte längre. Frölunda-Växjö slutar 0-0. Avgörandet drar
liksom den svenska regeringsbildningen ut på tiden. Efter 65 mållösa minuter avgör Frölundas
Samuel Fagemo på straff. Vilken politiker sätter den avgörande straffen och fixar regeringen?

Sverige må vara i förändring, men vissa saker tycks inte ändras. Exempelvis fyrkantig
byråkrati. En krögare i Majorna berättar om bilbränderna på Frölunda torg i somras. En av
dem som fick sin bil utbränd drabbades av parkeringsböter dagen efter. Parkeringsvakten tog
sig fram till bilvraket och gjorde sitt jobb. Sverige är sig likt, suckar krögaren uppgivet.

DAVID FÄRDIGH

Väckelsångs Fritidsgård ska startas igen!

VIK’s fritidsgård startas upp igen från och med 30/11!

 

Vi välkomnar alla barn från årskurs 1 till och med årskurs 6 för att käka pizza och helt enkelt bara ha någonstans att umgås och leka efter skolan. Förutom pizza så kommer det även säljas godis och chips, så kom ihåg att ta med pengar!

 

Datum: 30/11

Tid: 18.00-19.30 för åk 1 till 4 och 20-22.30 för åk 5-8

 

 

OBS!! Endast kontanter

 

Vid allergier, ex. gluten, eller vid önskemål om vegetariska alternativ: hör av er till Sanna Nilsson på 0703837039

 

Föräldrar som är villiga att hjälpa till vid behov vid framtida aktiviteter inom fritidsgården, får också gärna höra av sig till Sanna. 

I väntan på ministrarna

Vilka ska bilda regering? Vem blir statsminister? Vilka blir ministrar? Frågetecknen har hopat sig i svensk politik och höstdimman har i år legat extra tät över Riksdagen och Rosenbad.        
När dessa ord skrivs har fortfarande ingen ny regering tillträtt.
Så i väntan på de nya ministrarna tittar vi i backspegeln och minns tidigare statsråd som både rosat och inte
rosat marknaden.

Att välja sida har varit ett synnerligen brännande dilemma för somliga partier de senaste månaderna. Vänster eller höger? Vem ska man svika? Hur mycket är man egentligen beredd att offra för att sitta i en regering? Och hur flexibel bör man vara för att uppnå en statsrådspost? Rätt mycket i vissa fall.
Det mest unika fallet i modern svensk politik är Carl Tham, som satt som samordnings- och energiminister i Folkparti-regeringen 1978-1979. På mitten av 80-talet gick han sedan över till Socialdemokraterna och var deras
Utbildningsminister 1994-1998. Nu var det måhända inget jättesprång för vänsterliberalen Carl Tham men nog muttrades det i partikorridorerna om svek och brytande av heliga tabun.
Fast om fotbollsspelare kan byta klubb hej vilt, varför skulle inte politikerna kunna? Byter man partinål kan man förvisso inte räkna med idrottens astronomiska övergångssummor, men en statsrådspost kan väl vara en rimlig belöning för besväret?

Sen finns det en annan variant, prova att gå med i ett parti och bli minister på kuppen.
Kulturprofilen Alice Bah Kuhnke övertygades om att gå med i Miljöpartiet och ABRADAKABRA, tre dagar senare utsågs hon till kulturminister i S + MP-regeringen 2014.
Vilken fantastisk utdelning!

Men säg den lycka som varar. Sic transit gloria mundi. Vissa statsråd blir inte långlivade.
När Fredrik Reinfeldt skulle bilda sin första regering 2006 drabbades den omedelbart av en mängd bakslag. Nya ministrar fick avgå på löpande band. Moderaten Maria Borelius fick endast vara handelsminister i en knapp vecka innan avslöjandena om svart städhjälp och barnvakt samt bostäder ägda av bolag i skatteparadis blev allt för besvärande. Ridån gick ner.
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Hennes partikamrat Cecilia Stegö Chilo hann vara kulturminister i tio dagar innan den politiska karriären var finito. Cecilia hade nämligen i sann nyliberal anda inte betalat sin TV-licens på 16 år, en något besvärande omständighet, särskilt för en kulturminister. Ivrigt och entusiastiskt ville hon nu betala TV-licensen retroaktivt,
vilket inte hjälpte. Hon fick kicken.

Någon som fått avgå hela TVÅ gånger som minister är socialdemokraten Laila Freivalds.
Hon var justitieminister 1994-2000, men när det avslöjades att hon försökt ombilda sin lägenhet till bostadsrätt trots att hon i regeringen stödde ett lagförslag som skulle hindra utförsäljning av hyreslägenheter så blinkade skyltarna om DUBBELMORAL och HYCKLERI.
En ilsket fräsande justitieminister slog igen lägenhetsdörren framför näsorna på journalisterna och avgick. Hon gjorde sedan comeback som utrikesminister 2003, men efter beskyllningar om att försökt förmå ett webbhotell att stänga ner Sverigedemokraternas nättidning SD-kuriren så fick hon ännu en gång tacka för sig. Denna gång undvek hon att fräsa och slå igen dörrar. Vis av erfarenheten gjorde hon en betydligt mer diskret sorti.

DAVID FÄRDIGH

Sveriges fulaste stad!

Jag har varit i Sveriges fulaste stad. Alltså inte Växjö utan Borlänge. Dalarnas något sjaviga och luggslitna pärla fick ju nyligen den föga smickrande utmärkelsen FULAST I SVERIGE. Fast vem tusan bryr sig om fula byggnader när man får avnjuta trevliga människor, avnjuta dalmål och krama om Hjalmar Branting och Jussi Björling?

Tidigare i höstas redovisades en omröstning om vilken som är Sveriges fulaste stad. Smaken är förvisso som baken, delad, och estetiska upplevelser är ofta något väldigt subjektivt. Dessutom gärna färgade av personliga upplevelser. Ljungby hamnade i nyss omnämnda omröstning på plats nio som Sveriges fulaste stad. Kanske inte helt oförtjänt. Men jag minns fortfarande när jag i min stolta ungdom gick på Drottninggatan (ja även Ljungby har en Drottninggata) och faktiskt njöt av Ljungby. Det var en fin vårdag och jag skulle träffa en förtjusande kvinna som bodde på just Drottninggatan. En mild vind smekte mig i ansiktet, fågelsång hördes över stadens ståtliga byggnader, träd vajade insmickrande i parkerna och i varje gathörn såg jag leende människor. Gatorna var rensopade och fönsterrutorna gnistrade. Jag var förälskad och Ljungby var i det ögonblicket Sveriges vackraste stad. Nåväl, det är länge sedan nu. Samma promenad skulle nog knappast framkalla liknande känslor idag. Våren känns avlägsen och kärleken har lämnat både Drottninggatan och Ljungby.  

Kärlek, jobb och ren nyfikenhet har tagit mig till många svenska städer genom åren. Örlogsstaden Karlskrona hade sin charm även om det numera överdimensionerade torget framkallar en känsla av tung övergivenhet. Borgholm på Öland är onekligen en charmig pärla men inger stundtals en misstanke om att blott vara en förrädisk sommarkuliss. Göteborg har varit en återkommande favorit de senaste fem åren, och då i synnerhet Majorna, den gamla arbetarstadsdelen med sina underbara landshövdingshus och sina genuina, trevliga människor. Långtifrån Sveriges modernaste stadsdel, men en av de vackraste.

Hur är det då med Väckelsång skönhetsvärden? För många utifrån är ju samhället bara några spridda hus som viner förbi när man åker riksväg 27 på väg mot större begivenheter, även om somliga brukar fascineras av den nigande kyrkan när man kommer körande norrifrån. Men hur vackert respektive fult är egentligen Väckelsång? Smaken är som tidigare nämndes delad. När exempelvis den gamla kvarnen mitt i centrala Väckelsång revs i början av 90-talet vållade det både jubel och jämmer. Äntligen försvinner skamfläcken, ropade någon. Rena helgerånet att riva en sådan vacker kulturbyggnad, invände någon annan. Den gamla RASTA-byggnaden som en gång i tiden var det pulsande hjärtat i Väckelsång och en källa till stolthet är idag tyvärr en ganska nedslående syn. ICA är numera navet i byn men ligger tyvärr felvänd från riksvägen. Sedan har vi förstås Björkeborg håller ställningarna. En vacker byggnad som nog borde användas och uppmärksammas betydligt mer. Kanske inser vi inte vilka klenoder vi har i vår ägo? Som invånare blir man lätt hemmablind och ibland överdrivet kritisk. Som invånare har man dessutom inte samma nyfikenhet och upptäckarglädje som en tillfällig besökare. En vän som besökte Väckelsång för första gången tyckte att Gamla vägen var en underbart charmig väg som ringlade sig förtrollande genom den idylliska byn med den vackra kyrkan och den helt underbara ARLA-kossan som start- och slutmål. Se där, Väckelsång är vackrare än vi tror!

Faktum är att alla platser har något speciellt, till och med Sveriges fulaste stad. Borlänges stadskärna är förvisso knappast någon upplyftande syn. Men när jag besökte Dalarnas oborstade, kantstötta och något sjaviga rebellstad en hösthelg för många år sedan gick jag inte runt och beklagade mig över fula, motbjudande byggnader. Istället umgicks jag med trevliga människor, njöt av deras charmiga dialekt och drack mig berusad på deras specialkomponerade starka drinkar. På natten irrade jag därefter runt i centrum och sprang på statyer av såväl Hjalmar Branting som stadens stora son, världstenoren Jussi Björling. Jag kramade om dem och frågade, Trivs ni bra i Borlänge? JA, svarade de samstämmigt och sen dess har jag inte haft hjärta att spy galla över Borlänge. Varje stad har onekligen sin charm, både i nyktert och berusat tillstånd.



DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll