Skip to Content

Gratis lovaktiviteter

På sommarlovet bjuder Väckelsångs IK alla i åldern 6 till 16 år på gratis träning.
Det blir löpning, styrka, gruppass och brännboll.
Först ut är tre pass med löpning och styrka söndagseftermiddagar i juni klockan 17-18.
I augusti är det sedan dags för ytterligare tre kul träningstillfällen.
Aktiviteterna är drop-in! Vi utgår från idrottshallen, Väckelsång.


14 juni löpning & styrka
21 juni löpning & styrka

28 juni löpning & styrka 

2 aug gruppträning
9 aug gruppträning
16 aug brännboll

De som deltar vid flest av ovanstående sex aktiviteter har chans att vinna fina priser!

Vecka 33 måndag, tisdag, onsdag klockan 10-12 blir det dessutom friidrottsskola med Gabi Bengtsson för alla i åldern 10-16 år.
Föranmälan görs senast 31/7 till motionsgruppenvik@gmail.com.
Antal platser är begränsat så anmäl dig med en gång!


Du som är vuxen är också hjärtligt välkommen att haka på alla lovaktiviteter utom friidrottsskolan. Allt sker på barnens villkor och vi vuxna anpassar oss.
Donera gärna valfritt belopp om du vill supporta VIK's satsning på träning i sommartid!
Swish: 1236071690. Märk ”lovaktivitet”.
 
P.S Första lovveckan blir det dessutom tipsrunda med frågor för små och stora barn. För mer info, se VIKs hemsida https://www.laget.se/vackelsangsik/news/6376309/Sommartipsrunda

Vem vann Kvarnamåla tipscupen????

Nu är det klart att Mia Fransson vann tipscupen 2019-2020.
Hon uppvaktades med blomma och fick sitt namn ingraverat på pokalen.
Stort grattis

I huvet på en gammal fröken

Jag hade pratat med Robert att jag ville hålla tal i kyrkan, bra idé tyckte han.
Fullt med folk brukar det vara, med alla föräldrar och släkt brukar kyrkan bli full. Och då skulle jag hålla tal, lite pirrigt skulle det nog bli.
Men jag hade bestämt mig, i pension går man bara en gång i livet och då ville jag berätta hur arbetet berikat mitt liv. Hur många skratt, hur många frågor, hur många tårar och kloka ord förmedlade av alla skolbarn som under dessa 49 år som lärare har fått mig att stanna upp, le och tänka, andas och fundera och ibland ångra vad jag sagt och be om förlåtelse.
Jag har avverkat 7 eller 8 rektorer (ja min man är i skogsbranschen) och ungefär 200-250 elever som jag under dessa 49 år varit direkt ansvariga för under deras tre år på lågstadiet. Herregud vilket ansvar!
Misstag har jag gjort, och saker har jag ångrat, men många minnen, härliga och glada minnen kommer jag att ha kvar hela livet. Om detta skulle jag berätta i kyrkan fredagen den 12 juni.

Ett av dessa minnen är när jag hade varit hos frissan, låtit klippa och permanenta håret i en riktigt lockig frisyr. På morgonen kommenterade klassen att de hade noterat detta och tyckte jag var jättefin. Men en flicka i klassen, vi kan kalla henne Zandra, hon blängde surt på mig under lugg, verkade inte som om hon gillade vad hon såg, men sa inget. Just den dagen fyllde Eric 8 år, vi sjöng och hurrade. Till sist önskade jag att Erik skulle få en riktigt fin 8 - årsdag. Då räckte Zandra upp handen. Ja, Zandra vad vill du säga? - Jo, jag önskar att du blir redig i huvet igen, sa Zandra. Ett minne för livet!

Eller när Emil, skulle uppträda som en mycket gammal man i en pjäs och jag hade försökt få honom att se ålderstigen ut genom att kröka rygg och halta genom scenen. Vi hade tränat flera gånger men det var svårt att se
gammal ut, tyckte Emil. På premiären äntrade han scenen, krökte rygg, haltade och såg riktigt gammal och lidande ut, så duktig hade han aldrig varit under repetitionerna. När jag berömde honom efteråt och sa; Emil!
Så duktig du var! Då berättade han att han trampat på ett häftstift precis när han gick upp på scenen. Så kan det gå!
Eller när Jari och jag hade ett allvarligt samtal, jag var riktigt arg på honom och gjorde honom uppmärksam på detta, både med röst och gester och basunerade ut att jag nu minsann förväntade bot och bättring.
Då ställer sig Jari upp, sätter armarna i kors och säger – Jag gör ingenting förrän du har lugnat ner dig! Bra inlägg från en åttaåring.

Detta ville jag berätta i Väckelsångs kyrka på skolavslutningen den 12 juni. Då hade ju sexan varit i Stockholm på skolresa och jag hade blivit inbjuden att följa med, säkert fanns det fler minnen att berätta där i kyrkan om skolresan tillsammans med min sista jättefina klass.
Nu blev det ingen skolresa, det blir ingen avslutning i kyrkan, nu gäller det bara att hålla avstånd… och tvätta händerna!

Glad sommar på er.

Berit Mansten

Coronapizzan som hamnade fel

Att följa riktlinjer och riskminimera är strategin som gäller våren 2020. Många hukar sig i rädsla för Coronapandemin och isolerar sig i sina bostäder. Somliga väljer att beställa hem mat, men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. En pizza kan till exempel rymma sin kos och hamna på helt fel plats.

Det är en galen vår. Coronapandemin har vänt upp och ner på världen. Ingenting är sig längre likt. När jag går genom Växjö centrum observerar jag hur anslagstavlorna gapar tomma och på gatorna håller folk noggrant distansen. Dessutom slår det mig plötsligt att jag saknar många ansikten. Människor som jag inte träffat eller sett sedan i höstas, personer som brukar hålla en låg profil på vintrarna men som alltid tittar fram lagom till vårsolen. I år lyser de med sin frånvaro. De har uppenbarligen förlängt sin vanliga karantän. Fast Mr B ringer på fyllan
sent en lördagskväll och berättar sluddrande att han faktiskt överväger att gå ner på krogen, men jag är trött och avböjer erbjudandet om att göra honom sällskap. En annan person som jag saknar är autografsamlaren. Hon som aldrig missar ett kändisevenemang. Denna härligt energisprudlande kvinna har jag inte sett på flera månader, men det är ju å andra sidan inte särskilt underligt, varenda konsert, föreläsning och event är inställt sedan länge. Inte en kändis så långt ökat kan nå. Och skulle det mot förmodan dyka upp en celebritet på Storgatan är det
ju social distansering som gäller. Autografer får i dessa tider skrivas digitalt eller på betryggande avstånd!



När rädslan och osäkerheten breder ut sig så blir riskminimering människors huvudstrategi.
Somliga undviker till exempel numera restauranger och beställer hem maten istället, en fiffig metod som dock inte är säker i alla lägen. En person i min närhet blir nämligen en eftermiddag vittne till en något farsartad händelse. När han sitter och leker med sina barn i sandlådan i bostadskvarteret på Teleborg rullar en pizzabudbil in på gatan. Chauffören förefaller vara en smula förvirrad och med en kartong innehållande en familjepizza i handen kollar han sig vilset runt efter rätt adress. Till sist bestämmer han sig för att gå fram till ett av husen och ringer på. I nästa ögonblick genljuder först ett hundskall följt av förskräckta utrop:
”HJÄLP, HJÄLP”. Dörren har öppnats och en hund rusar ut och jagar det stackars pizzabudet, som i sin skräckslagna flykt tappar greppet om kartongen. En jättelik familjepizza trillar ut, rullar ett varv och landar på den grusbeströdda vägen. Hunden nosar lite lätt på pizzan men rusar vidare mot barnen i sandlådan, där han greppar en pinne. Då har dock hundägaren hunnit reagera och ropar bestämt tillbaka hunden. Pizzabudet passar diskret på att smyga tillbaka familjepizzan i kartongen. Och från det andra hållet kommer i nästa sekund den
riktiga pizzabeställaren, som sluppit att gå på restaurang och nu tacksamt tar emot pizzan.
Aptitligt? Nja, kanske inte men som det kloka ordspråket säger, det man inte vet har man inte ont av!

DAVID FÄRDIGH

Vårnyheter från VIK motion

Trots att det är en ovanlig vår i år så låter vädret oss njuta av knoppande björkar och rekordlång vitsippeblomning. Många har uppskattat vår annorlunda tipsrunda som nu hängt uppe i en månad och funnits i fyra versioner. Vi i VIK motion tackar hjärtligast alla som deltagit. Ett extra tack till Panasonic som genom Jörgen Hjelmberg sponsrat vårt initiativ och skänkt välbehövliga batterier att använda till vårt headset vid gruppträningspassen.

Planer finns på fyra nya tipsrundor och redan har några anmält intresse för att ingå i en arrangörsgrupp, men för att det ska bli ett lagom lustfyllt och roligt uppdrag vore det fint om ytterligare en eller två personer ville hjälpa till med frågeskrivande och annat pyssel som hör till. Mejla motionsgruppenvik@gmail.com eller hör av dig på instagram eller facebook.

Vi i VIK motion har rundat av inomhusterminen och tränar nu utomhus på onsdags- och söndagskvällar klockan 18.30-19.30, ibland också på andra tider. Håll utkik på våra plattformar på insta och fb! Medan vi på de ordinarie passen helst ser att du som motionär betalar terminsavgift och tränar regelbundet, så är bonuspassen drop-in-pass och kostar 50 kronor per pass. Kom och pröva på ett par gånger i vår! Förhoppningsvis tycker du det är lika kul som vi och väljer att träna med oss regelbundet när höstterminen drar igång.

Mycket tyder på att sommaren kommer tillbringas hemma och därför är vi glada att meddela att vi beviljats medel för att arrangera gratis lovaktiviteter för barn. Det blir bland annat löpning, brännboll och friidrottsskola. Håll utkik på anslagstavlor och på VIKs hemsida framöver om du snart har skolledigt!

Mitt livs första biljakt

När samhället nu i Coronatider ligger nere så har det blivit populärt att reprisera nyheter. SVT återsänder exempelvis Sveriges VM-matcher från 1994 och tidningarna frossar i nostalgiska återblickar. Här kommer mitt bidrag i genren, en rapport från sommaren 2000.

2000 var mitt första år som tidningsskribent. En av de första artiklarna jag skrev handlade om nedläggningen av ett lokalt bankkontor. Bankledningen hänvisade till ansvaret inför aktieägarna att höja vinstmarginalen. Under intervjun frågade jag bankchefen vilka som var viktigast, kunderna eller aktieägarna? Bankchefen svarade utan att tveka ”aktieägarna”.
Därmed hade jag fått mitt första lilla scoop. Idag hade det förmodligen passerat obemärkt.
Varken nedläggningar av bankkontor eller aktieägarnas förtur är längre någon nyhet.



Sommaren 2000 fick jag för första gången fria händer att göra större reportage och kunde satsa på mer omfattande och djupgående intervjuer. Genom en släkting fick jag kontakt med Dieter Strand, legendarisk Aftonbladet-journalist som på nära håll följde Olof Palme och skrev flera uppmärksammade böcker om honom. Dieter Strand brukade vid den här tiden tillbringa somrarna i Urshult och jag hade fått till ett möte i hans sommarbostad.
En dag i juli styrde jag och min bror färden mot Äppelriket vid sjön Åsnen. Vi anlände till Urshult före
utsatt tid och bestämde oss därför för att ta en sväng till Bergsvägen och hälsa på våra släktingar. Huset såg dock tomt ut och när vi ringde på var det ingen som öppnade. ”De är kanske bortresta”, påpekade min bror. Jag gick och kollade i brevlådan, som dock var tömd på post. ”Dom är nog bara borta i ett ärende”, konstaterade jag. Men efter att väntat i tio minuter utanför huset bestämde vi oss för att ge upp och istället åka till Dieter Strands sommarbostad.
I samma ögonblick som vi började rulla uppenbarade sig en bil bakom oss. En till synes barsk gubbe syntes bakom ratten. ”Vad kom han ifrån?”, frågade jag. ”Ingen aning”, svarade min bror. Vi lämnade Bergsvägen med den främmande bilen hack i häl. Något skärrat började vi inse att vi var förföljda. Vi svängde in på andra vägar men den främmande bilen låg som en magnet bakom oss. Det hela artade sig till en veritabel biljakt mitt i centrala Urshult. ”Vad fan vill han oss?”, undrade min bror. ”Det måste vara en galning”, sa jag föga förtröstansfull och kände hur jag började svettas. Biljakten fortsatte oförtrutet men lyckligtvis började vi närma
oss Dieters sommarbostad. Vi körde upp på hans grusgång och parkerade bilen. När vi kastade blicken bakåt såg vi hur vår förföljare stannade till vid grindarna och spejade fientligt på oss. Dieter Strand öppnade dörren till huset och frågade, ”Tillhör den bilen ert sällskap?”.
Vi skakade på huvudet. Därefter försvann bilen. Några minuter senare pratade vi om Olof Palme och ägnade inte en tanke åt vår förföljare.

Julen 2000 berättade våra släktingar i Urshult att deras granne hjälpt dem att avvärjt ett inbrottsförsök. Två skumma, svartmuskiga typer hade under sommaren ryckt i ytterdörren och kollat i brevlådan. Grannen hade dock rådigt skrämt bort tjuvpacket och dessutom efteråt förföljt dem i bil runt halva Urshult. ”Ni har en gedigen grannsamverkan i Urshult”, kunde jag konstatera.



DAVID FÄRDIGH

Målningen återupptas på Björkeborg

Målningen återupptas på Björkeborg.
Det är dags för den sista etappen av fasadmålning på Björkeborg.
Hugade medlemmar och andra intresserade är välkomna att deltaga.
I år får vi vara max 50 personer. Jag tror vi klarar den gränsen.


Ni är välkomna lördagar kl 10.00 vecka 20 - 24

Sören Johansson

En kväll på stan

Jag vet att det är Coronatider men när krögaren är tvungen att anordna pumptömning så ställer jag förstås upp och gör en insats. Det blir en annorlunda kväll och Coronaepidemin gör sig ofrånkomligen påmind.

Vi lever i märkliga tider. Mycket märkliga tider. Kurvor ska plattas till, avstånd ska hållas och riktlinjer ska följas. Coronaepidemin välter onekligen tillvaron över ända. Ingen undkommer. Invanda rutiner kasseras. Livet kringskärs av oro och restriktioner. Och precis när man börjat vänja sig vid de nya rutinerna så blir man överrumplad igen. Jag står och väntar på bussen till Växjö. När den dyker upp så öppnas inte bakdörrarna utan framdörren, precis som på den gamla goda tiden. ”Varför ska vi plötsligt gå in där fram?”, frågar jag. ”Jag
vill se era biljetter”, fräser den nitiske chauffören, som tydligen iscensatt en improviserad biljettkontroll. Nåväl, alla passerar utan anmärkning och bussen rullar vidare mot staden.

En person i syrgasmask har observerats på en av stadsbussarna. En kompis visar mig ett foto. Ska man skratta eller gråta? Det måste väl vara ett dåligt skämt? Eller är personen verklig så sjuk? Men då sitter man väl inte ombord på en stadsbuss? Frågorna är många. Jag går förbi den konkursade MQ-butiken, där man organiserat en prydlig kö utanför entrén. Jag träffar på en artist på en uteservering. Han är för närvarande förhindrad att utöva sitt yrke och åker istället och hälsar på vänner runt om i landet. Synnerligen sympatiskt men förstås helt emot alla riktlinjer. Från Campusområdet nås jag av ryktet om ett alltjämt spirande nöjesliv.
Studentpubarna är stängda men privatfesterna är på vissa håll desto livligare, hoppingivande eller vansinnigt?



En krögare hör av sig. Antalet gäster har mer än halverats och ölen i baren börjar bli för gamla. ”Vi måste göra en pumptömning”, säger han. Självklart vill jag göra en insats. När mörkret har börjat lägra sig samlas vi i ett litet men törstigt sällskap i restaurangen. Öl efter öl avverkas liksom en skvätt gin och rom. Vi stänger ute den hårda världen och ställer till med en liten dryckesorgie ty vad gör man inte för att skingra bekymmer och orostankar? En aning rund om fötterna lämnar jag restaurangen sent på kvällen. Det blåser nordliga vindar genom stadens ödsliga centrum. Jag bestämmer mig för att glida in på någon av de öppna pubarna.
Här håller entusiasterna till. Livet fortgår trots allt bland borden och vid bardiskarna. Ett ljus i mörkret?

Nu börjar det bli sent. Jag lämnar krogen och vandrar hemåt. En äldre man ropar upprört efter mig. ”Vad springer du ute efter? Håll dig inne! Har du inte hört talas om Corona?” Det rimliga borde förstås vara att replikera genom att fråga vad han själv gör på Växjös gator mitt i natten, men jag bestämmer mig för att försöka spela smart och citerar en läkare som jag känner: ”Är man konstant rädd för döden så är man i praktiken redan död”. Citatet uppskattas inte. Mannen blänger ilsket och ropar i vredesmod: ”Så du hotar mig? Jag vet vem du är. Jag ska tala med ordningsmakten”. Så nu sitter jag hemma och väntar.

DAVID FÄRDIGH

Prenumerera på innehåll