Skip to Content

Missa inte kvällens quiz på Postis!

Missa inte kvällens quiz på Postis!

Njut av solen, sällskapet, mat & dryck samt möjligheten att vinna tonvis med heder & kulglass!

Quizet börjar ca kl 20.00.

När sommar är vinter och vintern känns somrig

Då hälsoproblem ställer till att en bussresa mellan Väckelsång och 
Tingsryd ibland känns vansklig är det gott att tänka mig tillbaka till 
långresor och äventyr på andra sidan klotet. Jag tänker speciellt på den 
tid jag tillbringade i västra Australien sommaren 2004. Olika 
omständigheter och en pil kastad mot en karta placerade mig i Monkey Mia, 
som är en turistanläggning i närheten av ett naturreservat i det inre av 
Shark Bay ungefär mitt på den västra kustkröken av Australien med Indiska 
Oceanen som närmaste granne.



När jag kom till Monkey Mia var det vinter och glest med turister. Jag kunde 
hyra en liten campinghytt för en spottstyver. Men bäst av allt var att jag 
hade en till synes oändlig strand nästan alldeles för mig själv. En eller 
annan vilsegången tysk turist kunde jag råka på. Ingen såg jag bada fast 
vattentemperaturen var idealiskt för en nordisk man som lärt sig simma i 16 
gradigt vatten nära Örnsköldsvik.
Alldeles ogenerad kunde jag med kläder och fikaingredienser i en ryggsäck 
naken knalla omkring och njuta av behaglig temperatur. För anständighetens 
skull använde jag badbyxor som huvudbonad. På långt håll kunde jag se om 
ett mänskligt möte nalkades och i god tid flytta badbrallorna till rätt 
plats. Bada gjorde jag naken vid behov av lite svalka. I luften var det drygt 
20 grader och lika skönt var det i vattnet. Skönt för en skandinav men 
ohyggligt kallt för infödda australiensare.

För att kunna doppa mig ordentligt var jag tvungen att vada långt ut i 
Shark Bay, men även om jag kunde vara lättsmält mat för någon hungrig 
rovfisk, så såg jag aldrig några hajfenor. Däremot var många delfiner 
nyfikna på denne blekhyade svensk, vars hud snart hade antagit rädisans 
rodnad. Men jag väckte inte aptiten hos någon haj. Delfinerna hade i 
stället kommit nära vassa hajtänder. Det syntes på deras sargade fenor, 
som jag senare fick veta hjälpte delfinforskarna att särskilja olika 
individer.
Ett marint forskningscentrum var granne med turistanläggningen och vid deras 
brygga kunde man se forskarna varje morgon och kväll lockade till sig ett 
gäng delfiner. Efter en smärre donation kunde man få klappa en delfin, 
ifall man nu hade håg för sådan närhet. Själv tyckte jag dåförtiden 
att det var skönast att få vara ensam och naken under den australiensiska 
vintersolen. Den solen var lika skön som en riktig svensk högsommarsol. 
Bastuvärmen som var att vänta när det skulle bli sommar i Australien hade 
jag tänkt undvika genom att flytta min lekamen till Nya Zeeland där 
klimatet skulle passa mig bättre.
Nu är det ju inte fel att bada i småländska Tiken. Fast då bär jag 
badbyxorna där de är tänkta att vara och låter skallen vara bar. Så 
sommarfunderar jag tillsammans med min gräsklippare i en trädgård i 
Väckelsång.

Gunnar Holmström

I väntan på Kronprinsessan Victoria

Trogna läsare av denna spalt vet att jag älskar sjön Åsnen. Så när den nu skulle bli nationalpark och dessutom invigas av självaste Kronprinsessan Victoria så var det ett självklart val att vara på plats. Jag begav mig till Bjurkärr, där det blev en nervös väntan på tronarvingen.

Egentligen hade jag tänkt ta ledigt. Det är strålande solsken och högsommarvärme. Underbart men förödande för arbetsmoralen. Jag planerade att strunta i jobbet och istället simma runt i Åsnens ljumma vatten eller lägga mig på en klippa och njuta av fågelsången från sjöns vildvuxna stränder. Men så kom det en inbjudan, välkommen till firandet av Åsnens nationalpark, invigning med Kronprinsessan Victoria. Semestern fick skjutas på framtiden. Eftersom jag är uppväxt vid Åsnen och älskar denna sjö så kunde jag bara inte tacka nej.

Jag fick skjuts till den lilla byn Vrankunge, varifrån länsstyrelsen hade specialchartrade bussar till Bjurkärr där invigningsceremonin skulle äga rum. Stämningen bland de drygt 1000 besökarna var glad, uppsluppen och förväntansfull. Vissa uppvisade ett synnerligen imponerande engagemang. Min vän Björn hade till och med cyklat till Hulevik och Bjurkärr från Växjö, en sträcka som fram och tillbaka blir drygt tio mil. Har du sett Kronprinsessan?, frågade jag honom. Nej HENNE bryr jag mig inte om, svarade han och sökte sig istället till tältet där det serverades gratis te, äppelmust och kakor.
 

Så inleds invigningsceremonin, men fortfarande ingen Kronprinsessa. Enligt förhandsinformationen ska Kronprinsessan befinna sig ute på sin landskapsvandring och anlända lagom till invigningen, men hon tycks dröja. Vad har hänt? Har Kronprinsessan måhända gått vilse eller stukat foten? En påtaglig oro sprider sig bland arrangörerna. Växjös kammarorkester Musica Vitae försöker rädda situationen genom att spela några extra nummer. Men var är Victoria? Konferenciererna Martin Emtenäs och Niklas Källner förklarar att vi ska ta en 20 minuter lång paus. Jag tar tillfället i akt och försöker leta upp en bajamaja, men så på skogsstigen möter jag plötsligt en karavan av människor. Mitt i den främre klungan ser jag henne, VICTORIA! Jag vänder 180 grader och ansluter mig diskret till den vandrande gruppen. Hon går väldigt snabbt, flämtar en äldre herre och åsyftar Kronprinsessan. Det är bara att instämma. Vår tronarvinge är en spänstig kvinna och verkar vara i strålande form. Det bådar gott för framtiden, åtminstone om man är rojalist.



Väl framme vid scenen så är det dags för högtidstal. Kronprinsessan hyllar den småländska naturen och uppmanar oss att njuta av nationalparken, om och om igen. En bister herre slår ihjäl en mygga på armen. Längre bort sitter en kvinna på en sten och blickar ut mot Åsnens glittrande vatten. För henne är Kronprinsessans ord överflödiga. Hon njuter redan.

Så ska vi ta bussen tillbaka. Det finns två destinationer att välja på, Vrankunge och Kärrasand. En kvinna ropar plötsligt förtvivlat att hon satt sig i fel buss. Hon ska till Vrankunge men riskerar att hamna i Kärrasand. Hemska öde! Men det finns lyckligtvis tröst. Någon böjer sig fram och påtalar att en sådan här ljuvlig sommardag så är både Vrankunge och Kärrasand paradiset på jorden. Inget kan egentligen gå fel.
 

DAVID FÄRDIGH    

Dags för fasadmålning på Björkeborg

Nu är det åter dags för alla målarsugna medlemmar att vara med och underhålla vår bygdegård.
I år blir det inte så mycket arbete på ställningar.
Vi träffas på Björkeborg helgfria onsdagar kl 10.00
Föreningen bjuder på fika.

Dags för dubbla pop-up-pass på måndag 28/5!

Måndag 28/5 kl 18-18.45
Löppass med Nathalie. Tema: backintervall.
Samling och avslutning vid Björkvalla

Måndag 28/5 Yoga med Jenny 18.45-19.15.
Samling vid Björkvalla. Ta med egen matta om du har!

Samtliga pass är donationsbaserade!
Swisha gärna valfri summa till 1236071690.

Hälsningar från VIK motion

Kvarnamåla Fritidsförening förbättrade lekplatsen

I söndags kom en del medlemmar i Kvarnamåla Fritidsförening till lekplatsen i byn. Tillsammans gjorde vi i ordning lekplatsens område och sandlåda. Och en helt ny klätterställning bygdes.

Vi välkomnar alla barn i trakten.

Prenumerera på innehåll