Skip to Content

Så tuktas en latmask

Av: Gunnar Holmström   

När kära hustrun i sin klokhet lyckades fresta mig till att vi skulle bli husägare på Centrumgatan 3 i Väckelsång, då slog min inneboende latmask närmast knut på sig själv i förtvivlad ilska och försökte sätta stopp för det hela. Då jag genom hustruns ögon kunde se möjligheter och potential för utveckling - ja, då såg latmasken bara en massa hårt och tråkigt arbete.


  Den klokare sidan hos mig kunde inse att här kunde ges osökta tillfällen för nyttigt motionsutövande och trevliga sysslor. Men latmasken, som hade trivts som hyresgäst i rymlig lägenhet med lättjefull läsning varvat med fridsamt målande, protesterade vilt. Inte ens när jag kunde peka på ekonomiska fördelar ville den arbetsskygge latmasken ändra sin inställning om att husägande var synonymt med en trist massa jobb.


  Nu var det emellertid inte latmasken som fick bestämma. Thitaree ville ha bättre lokaler för sitt massageföretag och framförallt ville hon bo tryggt i eget hus - och jag kunde inse fördelarna till skillnad från latmasken. Vi köpte huset i november och när vi flyttade in var tomten höströjd, så latmasken kunde vila i ro. Inte blev det heller farligt mycket snö under denna vinter så latmasken kunde för det mesta ligga jämte mig sysslobefriad som en Kronblom på utdragssoffan.


  Men nu är det vår och latmasken skall tuktas! Fast om sanningen skall fram fick latmasken lite träning också innan vi flyttade in. Från Fiskestadsvägen 2 fraktades åtskilliga lass med lådor och kartonger på en gammal väskkärra. Efter den hundrade turen tappade jag räkningen och det var väl lika så gott, tyckte både jag och latmasken.


  Nu slaktas och viks dessa kartonger ihop efter sin vintervila i garaget och får åka till återvinningscentralen på samma gamla väskkärra för en sista vila och kanske återuppstå, gissningsvis, som dasspapper. Det skall inte bli några mer flyttlass nu - för Väckelsång-are har vi blivit och skall så förbli.


  Som vi har längtat efter grönskan som nu spirar. Men latmasken kurar ihop sig av rena oviljan. Grönskar det så växer det och gräset måste klippas. Efter några omgångar med dragsnöret till den gamla gräsklipparen, som skall startas som den aktersnurra jag minns från min barndom, lät den sig till sist bevekas och puttrade igång. Rodnande av förtrytelse måste latmasken inse att jag faktiskt tycker att det är kul att knattra runt och göra fint. Så långt har det nu också gått att jag har beställt en grästrimmare för att det skall bli riktigt fint framöver.


  Lika trevligt som jag tycker det är att klippa gräset, lika kul är det med alla de små reparationer som hör ett husägande till. Själva jobbet är kanske inte alltid roligt, men det är de synliga resultaten som gläder mig. Lika glädjande är det att jag börjar få pli på den gamle latmasken. Lättjan går nog inte att bota, men succesivt tror jag att det skall gå att vänja det lättjefulla spektaklet vid vanligt hederligt kroppsarbete. Sover gott om natten gör han i alla fall, den gamle latmasken, efter en dag av flitiga bestyr.