Drömmen om en egen spårvagn

Växjö får snart ett stort antal nya gatunamn uppkallade efter kända Växjö-profiler.
I Väckelsång får vi nog däremot vänta eftersom inga nya gator tycks vara på gång. Men gatunamn i all ära, inget slår förstås stoltheten i att få namnge en egen spårvagn. Och namn behövs ju i alla möjliga sammanhang. Det gäller såväl människor som antibiotikaresistenta bakterier.

I Väckelsång är det som bekant främst fågel- och blomnamn som tycks gälla frånsett vår egen paradgata ”Gamla vägen”. Och några nya gator byggs ju inte.
När jag sitter på tåget väster ut slår jag ihjäl tiden med att kolla Växjö kommuns hemsida, där det stolt meddelas att stadens gatunät fortsätter att expandera. Karamellkokerskan Olga Bohlin, kommunalrådet Gunnar Elm, bokhandlaren Axel Quiding och nöjesprofilen Leif Lundgren, ja det är några av de personer som nu kommer namnge gatorna i blivande Växjö-stadsdelen Telestadshöjden.
Att hylla framstående personer är förstås alltid sympatiskt och lovvärt. De ärade i det här fallet får dock inte uppleva ynnesten eftersom de alla har en sak gemensamt, de är döda. När jag anländer till Göteborg konstaterar jag att samma regelverk och riktlinjer inte gäller namngivning av spårvagnar. Synnerligen levande personer som Håkan Hellström, Miriam Bryant, Per Andersson och Maria Lundqvist susar förbi på spåren.
”Var nu en snäll flicka så kanske du en dag får en spårvagn uppkallad efter dig”, säger en mamma uppfordrande till sin lilla dotter. ”Men måste jag åka spårvagn i så fall?”, frågar flickan smått förtvivlad. Vad mamman svarar på det hör jag tyvärr inte för i det ögonblicket måste jag hoppa på Carl-Einar Häckner-spårvagnen som för mig till Majorna.

Att det kan vara vanskligt att hedra levande personer genom att uppföra en staty är ju Zlatan Ibrahimovic ett tydligt bevis. Sedan det avslöjades att han gått in som storägare i Hammarby så har det näst intill blivit en folksport att vandalisera Zlatan-statyn i Malmö. Nu sägs den har transporterats till en hemlig plats. Kanske i Stockholm?
Statyer föreställande döda personer är förstås inte alltid fredande heller. I Göteborg står fotbollslegenden Gunnar Gren staty framför Gamla Ullevi. Den har under åren både vandaliserats och stulits. En gång blev den dessutom
nermejad av en klantig lastbilschaufför. Livet som staty framstår som både enformigt och livsfarligt.
I Växjö har vi exemplet med nykterhetsförkämpen Peter Wieselgren framför IOGT-huset. Hans utsträckta hand har åtskilliga gånger försetts med systemkassar fulla med ölburkar och spritbuteljer, dock vanligtvis tomma. Ett oskyldigt skämt kan tyckas. Ett helgerån enligt andra.

Att hedra människor efter deras död förekommer i många fler varianter än gatunamn och statyer. Ett extremt exempel är de fyra amerikanska presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt som fått var sin 18 meter hög byst huggen i granit i Mount Rushmore. Tala om en stenhård hedersbetygelse!

Ett mer makabert exempel är Vladimir Lenin, vars balsamerade kvarlevor visas upp i ett mausoleum på Röda torget sedan 1924. Att behöva bli beskådad och uttittad så långt efter sin död framstår som ett fruktansvärt straff. Då föredrar jag definitivt ett gatunamn eller en spårvagn.

När jag befinner mig i västkustmetropolen kommer den omvälvande nyheten. Forskare i Göteborg har upptäckt en ny art av antibiotikaresistenta bakterier. Nu föreslås att bakterien ska uppkallas efter upptäcksstaden. Det tilltänkta namnet är SCANDINAVIUM GOETEBORGENSE. Huruvida bakterien själv är nöjd med namnet framgår inte. ”Fast det finns ju sämre städer än Göteborg att bli uppkallade efter”, tänker jag glatt medan jag hoppar in i Lasse Kronér-spårvagnen.

DAVID FÄRDIGH