Skip to Content

Björnen som trotsade Bergman

2019, ett nytt år har anlänt. Enligt den kinesiska kalendern så har Hundens år nu övergått i
Grisens år. Be mig inte analysera vad det innebär i praktiken, men för att hedra våra kollegor
här på planeten så tillägnar jag årets första krönika DJUREN. Och särskilt björnen som
vågade trotsa Ingmar Bergman.

Djur kommer och går. Härom sommaren när jag som vanligt simmade runt i sjön Åsnen
blev jag varse ett föremål som tycktes genomkorsa min väg. Mitt i den glittrande vattenytan
flöt en gråbrun pinne, fast för att vara en död träbit tycktes den röra sig onaturligt snabbt i det
vindstilla vattnet. Jag tog ytterligare ett rejält simtag framåt och befann mig i nästa ögonblick
öga mot öga med en vattensnok. Vem som blev mest rädd av oss båda är oklart. Ingendera
verkade roade av sällskapet. Självklart visste jag att vattensnokar är ofarliga, men det finns ju
något i ormars fysionomi som väcker avsmak och att ligga sked med dem i vattnet väcker
inget större behag. Jag utstötte ett ångestladdat skrik och sen for snoken och jag åt var sitt
håll. Sen dess har vi inte träffats.



Ett trevligare möte var med rävungen. Han kom fram och satte sig intill mig på en
strandklippa. Båda såg vi tankfullt ut mot sjön och verkade trivas rätt så bra ihop. Därefter
vände jag mig om och förklarade för rävungen att han enligt naturens obarmhärtiga lagar
borde vara rädd för mig. Förundrat tittade han på mig medan budskapet sipprade in i hans
dunkla vilddjurshjärna, och sprang sedan till skogs. Sen dess har vi inte setts.



Ibland vill man inte återse djur. Exempelvis vill jag helst glömma alla fästingar som
våldgästat min kropp genom åren. Getingen som bet mig i läppen i somras bad jag dra åt
helvete och står fortfarande fast vid det.

Fast min bortgångne katt Lotta Sotnos saknar jag. Hon spann alltid när vi träffades och hade
jag kunnat spinna hade jag gjort detsamma. Hennes enda svaghet var att hon trots mina
varningar ständigt råkade bli inlåst i garage. Men djur gör ju inte alltid som man vill. Det fick
till och med demonregissören Ingmar Bergman erfara. Medan han med oinskränkt makt
styrde över skådespelarna möttes han av trots de gånger som han hade djur med i sina
produktioner. En katt som skulle korsa vägen i en filmscen struntade blankt i
demonregissörens order. I filmen Gycklarnas afton från 1953 ingår en björn i ensemblen.
Denne trilskades dock med Bergman genom att inte riktigt bete sig enligt manus. Bergman
blev sin vana troget alldeles ursinnig. I ett ohämmat vredesutbrott överöste han pälsdjuret med
grovt förolämpande okvädningsord. Såväl björnen som björnskötaren tog illa vid sig. Den
sistnämnde krävde att Bergman skulle be björnen om ursäkt, annars blev det inga mer
tagningar. Skådespelare kan i vissa fall ersättas men att hitta en ny björn med kort varsel
skulle bli svårt insåg demonregissören, och fick faktiskt krypa till korset och be björnen om
ursäkt. Björnen godtog ursäkten och filmen kunde slutföras. Idag räknas Gycklarnas afton
som ett mästerverk. Bergman är en ikon. Vad som hände med björnen är det dock ingen som
vet.



DAVID FÄRDIGH