Att fara eller att inte färdas, det är frågan...?

Av: Gunnar Holmström
Ingen fara - det finns faktiskt ett och annat att rapportera även från en relativt stillastående position. Lite mindre långresande har det ju blivit de senaste åren, om man bortser från en nästan obligatorisk månad i Thailand för att träffa våra asiatiska släktingar. Nu blir det förmodligen ännu mindre som motiverar till att ge sig bort i världen.
Saken är den att vi nu ordentligt har grävt ner våra bopålar. Aldrig mera hus, har jag sagt och nu får jag äta upp det. Vi har nämligen gjort just det jag sagt att jag inte ville göra igen. Vi är från den 1 november ägare till ett hus - och i Väckelsång av alla ställen! Men blygsel måste jag erkänna att det innebär ett annat "aldrig" som jag får äta upp. Här skulle jag aldrig kunna bo mer än tillfälligt, var vad jag yttrade för ganska precis tio år sedan när jag för första gången dök upp i Väckelsång. Nu har vi varit folkbokförda här sedan 2009 och trivs utmärkt.
Det är ganska festligt att Thitaree är lika förälskad i Sverige som jag är i Thailand (även om just den kärleken fick sig en törn under värmevåndan den förlidna sommaren). Det hus som blir vårt hade jag passerat flera gånger och sett till-salu-skylten. Jag tyckte det såg riktigt fint ut, men jag vände raskt bort blicken, påminnande mig om att jag lovat mig att aldrig mer dra på mig ansvaret för ett hus igen. Men kvinnans list övergår, som bekant, mannens förnuft. Thitaree hade hittat en annons om just detta hus på nätet. Det bar sig därför omsider inte bättre än att vi kontaktade mäklaren och kollade. Huset såg bättre ut på insidan än vad jag hade förväntat mig och ett skapligt uthus, som med enkla åtgärder skulle kunna förvandlas till en funktionell ateljé, fick vågskålen att luta mot köp. Ännu bättre blev det när jag tog fram penna och papper och började räkna på det ekonomiska och fann att vi skulle kunna halvera våra boenekostnader.
Jag skickar lite bilder på huset, så går det att själv se hur det ser ut och kanske ana hur det kan komma att te sig efter uppfräschning med lite färg och tapeter och grundlig renovering av det lilla badrummet som inte åtgärdats sedan 60-talet. Huset är byggt 1928 med ekträ i grundstommen och rejäla grejer i övrigt. Thitaree behöver bara flytta sin verksamhet omkring 100 meter och läget är minst lika bra som nu och lokalerna bli bättre dessutom. Jag får omsider en fristående ateljé och kan äntligen få måla i olja igen! Renoveringen av min arbetslokal får anstå till den kommande våren. Renoveringen av bostadshuset sätter igång den 4 november och två veckor senare börjar vi inflyttningen. En massa jobb blir det, men nu skall vi väl förhoppningsvis kunna vara bofasta framöver.
Det var ju inte mer än ett och ett halvt år sedan vi flyttade en våning upp i samma hus. Det var nog så jobbigt, fast vi inte behövde röra källarförråden. Nu har jag börjat i den änden. Tömmer två källarförråd och har kört 22 lass med lådor på min väskkärra. Det är en ganska stadig variant som varit med om ett antal flyttar tidigare. Säljaren har gett tillåtelse till att jag ställer in grejer i ett av hela 6 olika utrymmen som kommer att stå till vårt förfogande. Tanken är att köra en eller annan tur varje dag. Jag skördar många leenden när jag kommer balanserande med mina smärre flyttlass. När det är dags för stora flytten kommer vi att köpa hjälp med den tjänsten. Det förefaller vara väl använda slantar.
Jag skall avsluta med att fundera lite över begreppen "aldrig och "alltid". Nog är det förmodligen klokt att alltid vara återhållsam med aldrig. Jag vet inte hur många gånger jag sturskt har sagt aldrig - och nästan alltid fått äta upp ett så kategoriskt yttrande. Efter tre skilsmässor sa jag en smula sorgset till mig själv att det aldrig skulle bli något mer bestyr med äktenskap och medföljande ansvarsåtagande. Nu skall jag alltså snart flytta in i ett hus jag äger tillsammans med min fjärde hustru - och det känns utmärkt bra.
I fortsättningen får jag därför skriva ur ett bofast och småländskt perspektiv. Det kanske inte blir så ofta jag får anledning berätta om vår vardag - men vem vet? Jag får nog lov att gardera mig med att alltid vara en smula försiktig med aldrig. En misstanke finns att någon anser det vara föga äventyrligt att bo på liten ort i mörka Småland? Men vi finner det faktiskt både ganska ljust och väldigt praktiskt. Att bo i Sydostasien må vara äventyrligt och exotiskt, men det är inte så vidare praktiskt.
Lev väl - och alltid i största möjliga öppenhet inför vad förändringens vindar kan erbjuda, anbefaller i bästa välmening!
Gunnar & Thitaree